Psykiatrin havererar, del 2

Idag fick jag svar på mitt senaste brev till enhetschefen. Nu skriver hen att hen kan hålla med i det jag skriver om otillräcklig hjälp och att hen gärna träffas för att lyssna på det jag vill framföra.

Jag ska absolut se till att boka in ett möte, för jag har en mängd olika frågor att ställa. Jag vill veta hur den rådande situationen med enorma överbelastningar kunnat få gå så långt utan att någon satt stopp, jag vill veta om hen har förstått att situationen måste lösas och hur den i så fall är tänkt att lösas. Framför allt vill jag veta hur hen tänker att jag som patient ska kunna få tillräckligt med stöd på en mottagning i kaos.

De senaste dagarna har jag funderat på att bryta upp och söka mig någon annanstans, till en mottagning där jag kan få tid till min kontaktperson/samtalskontakt varje vecka. En sådan mottagning är säkert ingen omöjlighet att hitta. Å andra sidan är en tid varje vecka-garanti inte detsamma som en garanti att mottagningen verkligen är bra. Dessutom skulle ett byte av mottagning innebära att jag blev tvungen att börja om från början med nya personer, och eftersom jag är väldigt personkänslig så är jag högst osäker på om jag skulle klara det. Bara tanken på att jag då skulle förlora min kontaktperson får helt ärligt min mage att vändas ut och in. Samtidigt får tanken på att hon bara har tid varannan vecka också min mage att vändas ut och in.

Jag har bestämt mig för att inte fatta några beslut innan jag träffat enhetschefen. Jag ska prata med min läkare också, fråga var hon hamnar och om det finns någon möjlighet att få ha henne kvar. På något sätt ska det nog lösa sig med psykiatrin. Till slut.

Kommentarer till “Psykiatrin havererar, del 2

  1. Tack Johanna för att du lägger ner energi på att framföra dina synpunkter i brev till enhetschefen. Jag förstår att det tar energi som du hellre hade avsatt till annat i livet. Men jag är övertygad om att i den mån det hjälper att framföra synpunkter så hjälper det på sikt oss alla om några personer reagerar på saker de upplever är fel i innehållet i vården.

    1. Jo, det tar väldigt mycket energi för mig och ja, jag hade hellre lagt den energin på andra saker. Samtidigt är en fungerande psykiatri en jätteviktig förutsättning för att jag ska må bra, och när psykiatrin då bara havererar mer och mer utan att någon tycks sätta stopp så känner jag att jag måste ta tag i det. Jag måste liksom göra vad jag kan för att stärka mina odds att få må bra, och om jag med det jag gör kan hjälpa andra så blir jag väldigt glad! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *