Psykiatrin får inte befästa hysch hysch-normen

Att samma situation bemöts olika inom vården beroende på om det handlar om fysisk eller psykisk hälsa är tyvärr väldigt vanligt. Det är tyvärr också väldigt vanligt att personal inom psykiatrin ger näring åt hysch hysch-normen genom att indirekt fråga om personen skäms för sin psykiska ohälsa och för att hen faktiskt får hjälp med den. Exempel:

Scenario 1: Patienten sitter och pratar med sin granne när behandlaren kommer ut i väntrummet. ”Det var min granne”, förklarar patienten.

På tandläkarmottagningen: ”Där ser man! Världen är liten.”
På den psykiatriska mottagningen: ”Jaha!  (tystnad) Tycker du att det är jobbigt att träffa någon du känner här?”

Scenario 2: För några dagar sedan mötte patienten sin behandlare i en bokhandel, hejade kort och gick sedan vidare. Idag har patienten tid på mottagningen.

På tandläkarmottagningen: ”Den är väldigt trevlig, den bokhandeln. Läser du mycket?”
På den psykiatriska mottagningen: ”Tyckte du att det var jobbigt att möta mig någon annanstans?”

Scenario 3: Patienten berättar att denne skrivit på sin blogg om sin tandvårdsskräck respektive psykiska ohälsa.

På tandläkarmottagningen: ”Vad bra att du berättar och inspirerar andra! Det är många som skäms för att de inte vågar gå till tandläkaren.”
På den psykiatriska mottagningen: ”Du tänker väl dig för så att du inte lämnar ut dig för mycket?”

Givetvis är det viktigt att, oavsett om man jobbar inom psykiatrin eller inom den somatiska vården, vara noga med sekretessen, men sekretessen handlar om att respektera patientens integritet genom att inte lämna ut någon form av information till tredje part utan patientens medgivande. Att inte hälsa på patienten på stan om inte patienten hälsar först – eller om patienten inte uttryckligen talat om att det är okej att säga hej – är att respektera patientens integritet, likaså att låta bli att fråga vem det var patienten pratade med i väntrummet. Att fråga om det var jobbigt att träffa grannen i väntrummet eller behandlaren på stan är däremot inte att respektera patientens integritet, utan att utgå från att psykisk ohälsa är just känsligt och förknippat med skam. Om patienten tyckte att det var jobbigt att träffa grannen i väntrummet eller behandlaren på stan så kommer personen i fråga troligen att säga det, likaså om hen känner sig obekväm med någonting hen skrivit på sin blogg.

Ett viktigt led i att få bort hysch hysch-stämpeln är att få psykiatrin att sluta använda sig av den. En psykiatrisk mottagning är ju inget slutet ordenssällskap med hemliga agenter, utan en alldeles vanlig sjukvårdsmottagning där helt vanlig sjukvårdspersonal hjälper helt vanliga människor med helt vanliga hälsobekymmer.

Kommentarer till “Psykiatrin får inte befästa hysch hysch-normen

  1. När jag först började må psykiskt dåligt och blev diagnostiserad med depression varnades jag av min läkare att inte berätta öppet om det. Ordagrant sa han ”Det är inte alla som vill en väl”. Jag ignorerade det, jag var ju sjukskriven och det kom upp hela tiden, skulle jag ljuga om det då? Har ofta undrat hur han tänkte där.

    1. Usch, vad trist att du blev varnad för att berätta om din depression! En läkare ska verkligen inte ge näring åt hysch hysch-normen och skamstämpeln, utan jobba för att få bort dem. Vad bra att du ignorerade hans råd och berättade om din depression i alla fall!

    2. Jag är kluven till det här med öppenhet om diagnoser. Jag tror Anns läkare har en poäng trots allt. Alla människor vill en inte väl och en psykiatrisk diagnos kan innebära en utsatthet för människor som inte vill en väl på ett annat sätt än vad många somatiska diagnoser innebär.

      1. Anns läkare har definitivt rätt i att alla människor inte vill en väl, men samtidigt tror jag absolut inte att det blir bättre bara för att den som egentligen vill vara öppen med sin psykiska ohälsa väljer att inte vara det. Man spräcker inga tabun genom att rätta sig efter dem, man spräcker inga fördomar genom att låta bli att sprida kunskap, och man sprider ingen kunskap genom att hålla tyst. Dock har jag full förståelse för människor som väljer att inte vara öppna med att de lider av psykisk ohälsa. Än så länge finns det fortfarande så pass många fördomar att öppenhet kan få konsekvenser, och jag förstår om inte alla vill ta de konsekvenserna.

  2. Scenario 1 och 2 tycker jag är helt acceptabla. Att inte hälsa på patienten på stan tycker jag i så fall befäster hysch hysch-normen minst lika mycket som scenario 1 och 2. Eftersom nu samhället ser ut som det gör med hysch hysch kring psykiska sjukdomar och problem så ser jag inget fel i att fråga vad patienten tyckte om att t.ex. träffa sin granne på mottagningen. Det kan ju vara ett sätt få reda lite på om patientens tankar kring psykiska problem och vilken syn hen har på sig själv. Tyvärr är det väl säkert många som skäms över att behöva gå till en psykiatrisk mottagning och det är ju bra om behandlaren kan snappa upp detta och förhoppningsvis komma med något stöd och hjälp kring de tankarna och känslorna.

    Jag tycker inte det är skämmigt att gå till min psykiatriska mottagning och är öppen med att jag går där för dem jag känner, däremot har jag fått dålig självkänsla av att kastas runt inom psykiatrin och sällan få någon bra hjälp. Det har nog bidragit till att jag skäms över en del saker med mig som har med AS att göra t.ex. och att jag är rädd för hur jag uppfattas av andra. Med rätt stöd hade jag kunnat fokusera mer på mina starka sidor och vem jag är som individ utan allt fokus på diagnoser.

    Intressant inlägg 🙂

    1. Tack för dina reflektioner! Jag tror tyvärr också att det är många som skäms över att de har kontakt med psykiatrin och då är det såklart jätteviktigt att behandlaren kan försöka få personen att förstå att hen verkligen inte behöver skämmas. För mig är det dock främst sättet vissa behandlare frågar på som irriterar mig. Att de inleder frågan med ”Kändes det jobbigt att…” får mig att känna att de utgår från att jag tycker att det är jobbigt, men det finns säkert personer som tycker att det är jättebra att de frågar just så också. Alla är ju olika. 🙂

      Vad tråkigt att du fått dålig självkänsla av att bollas runt och inte få rätt hjälp. 🙁 Jag kan förstå det dock, det kan vara lätt att tro att det är en själv det är fel på, fastän det inte alls är så. Jag hoppas att du nu kan få rätt stöd så att du kan fokusera på dina starka sidor och att du får hjälp att inte skämmas över sådant som har med din asperger att göra.

      Roligt att du tyckte att inlägget var intressant. 🙂

      1. Jag förstår! Sättet de säger saker på spelar såklart roll för hur man uppfattar det hela. Har du själv varit med om alla de olika scenarierna du beskriver?

        1. Ja, för mig spelar sättet folk säger saker på stor roll.

          Jo, jag har varit med om alla de situationerna, dock inte på samma mottagning.

  3. Jag har bara hunnit skumma igenom inlägg och kommentarer. Ska läsa ordentligt senare.

    Hur som helst kan jag berätta om hur jag gör, som är personal inom daglig verksamhet.

    När jag träffar folk jag arbetar med, eller har arbetat med, i offentligheten.. Då brukar jag låtsas som dom inte finns om dom inte hälsar först.

    En person brukar jag träffa på ofta. Vi pratar ibland när hen ropar på mig. Vederbörande berättade en gång att hen brukar se mig på ett speciell plats väldigt ofta. Då var jag rak: – Jag har sett dig på samma plats. Anledningen till att jag inte hälsar är på grund av en integritetspraxis som jag följer. Är det ok mig dig så kan jag ta initiativ och hälsa nästa gång.

    Det var okej för hen, och jag har börjat hälsa nu. Sedan kan vi sitta en stund och snacka om roliga saker. 🙂

    (Skriver lite kryptiskt nu så jag inte hänger ut någon)

    1. Jag tycker inte alls att du skrev kryptiskt, utan tydligt och bra. 🙂

      Jätteintressant att höra hur du tänker och agerar när du träffar någon som du jobbar, eller har jobbat med, på en annan plats! Vad bra att du förklarade för personen att du följer en integritetspraxis, så att hen inte undrade varför du inte hälsade. Och vad bra att ni kan hälsa på varandra nu. 🙂 Eftersom jag bor i ett storstadsområde så möter jag ytterst sällan folk jag känner – eller känner igen – om jag inte stämt träff med dem, men när jag någon gång springer på någon från psykiatrin eller annan vårdinrättning (vilket hänt) så föredrar jag definitivt att den personen säger hej, och det tror jag att de förstår också. Det skulle kännas konstigt och obekvämt om personen i fråga inte gjorde det, på samma sätt som det känns konstigt och obekvämt att vissa grannar aldrig säger hej när vi möts i hissen. För mig känns det alltid bäst att säga hej till alla människor som jag har någon form av kontakt med (oavsett om kontakten är av privat eller professionell karaktär) eller som bor i samma hus som jag, men för andra människor kan det förstås vara på ett annat vis.

    2. ”Anledningen till att jag inte hälsar är på grund av en integritetspraxis som jag följer.”

      Jag tror många inte vården har en sådan praxis. Jag misstänker tom att det finns någon form av lag som ligger till grund för praxisen.

      Detta gäller inte enbart psykisk ohälsa utan i allra högsta grad många fysiska sjukdomar. Hur reagerar personalen på en HIV-mottagning om de träffar en patient de känner igen på stan? Jag tvivlar på att det är personalen som säger hej först.

  4. Ibland känns det som att jag, som är autodidakt, ligger på samma eller högre nivå än vissa människor som studerat flera år på högskola/universitet. Det säger mer om dom än om mig, så det ska inte utläsas som skryt.

    Det är märkligt att det finns personer inom psykiatrin som inte behärskar grundläggande samtalsmetodik. Hur sjutton klarade dom av redovisningar, prov, tentor, inlämningar inför examen?

    Det är en av många anledningar till att jag inte finner det lönt med högre studier inom skolvärldens ramar. Den som är intresserad av ett visst ämne kan köpa eller låna samma böcker.

    1. Jag håller verkligen med om att det är märkligt att det finns personer inom psykiatrin som inte klarar av att hålla samtal. Personligen tror jag att man är bättre respektive sämre på att hålla samtal beroende på hur mycket empati och sunt förnuft man har. Man måste också kunna se varje patient som en unik människa och inte bara som ännu en patient i mängden. Om man har det sistnämnda synsättet tror jag inte att man blir särskilt bra på samtal.

      Vad häftigt att du är självlärd! 🙂 Jag är glad att du valde att berätta det här, för jag tror att det finns många som skulle vilja jobba med människor – precis som du ju gör – men vars begåvningsprofiler är ojämna på det sätt att de har svårt för studier men lättare att arbeta praktiskt, men som oroar sig för att inte kunna få jobb p.g.a. att de har svårt att klara av en utbildning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *