Privat, personlig, professionell – del 2

Förutom att vara professionell har jag även svårt att vara privat. Här handlar det dock inte om att jag saknar den privata sidan, utan om att jag har svårt att släppa fram den. Även om jag på många sätt är en öppen person, som t.ex. berättar om mina svårigheter och tillkortakommanden, så handlar det för mig om att vara personlig. Att vara privat handlar för mig om att visa den lite djupare sidan, som jag tror att de flesta människor har, och om att visa känslor. Detta tycker jag, helt ärligt, är väldigt obehagligt.

Att jag har svårt att visa känslor innebär inte att jag inte har några känslor. Jag har enormt starka känslor och jag kan inte styra över vad jag känner inuti. Däremot har jag lärt mig att kontrollera vad jag visar utåt, så att inga känslor sipprar ut i en situation där jag inte känner mig trygg med att visa dem. Därför kan andra människor uppfatta mig som lugn även i stunder då det i själva verket råder kaos inuti.

Att jag har svårt att vara privat gör att det kan ta lång tid för andra människor att komma mig inpå livet, samtidigt som det kan gå fortare för mig att lära känna den andra personen. Oftast är det så att andra människor blir privata innan jag blir det, eftersom deras startsträckor sällan är lika långa som min.

Personlig blir jag med alla människor jag pratar med, något som har både för- och nackdelar. När jag jobbade med att sälja tidningsprenumerationer till företag hade jag svårt att sätta in säljsnacket (det kräver ju en professionell sida) och jag var därför en helt hopplös försäljare. Samtidigt gör min ständigt påkopplade personliga sida att jag alltid är mig själv, vilket gör att jag har lätt att få kontakt med andra människor. När jag jobbade på äldreboendet hade jag stora svårigheter att utföra de praktiska sysslorna, men jag skapade goda relationer till flera av de äldre, de som behövde en medmänniska att prata med. Jag har lätt att vinna andra människors förtroenden, något jag tror har att göra med att jag ger av mig själv, men utan att ”ta över” genom att bli för privat.

Den stora fördelen med att ytterst få personer får se min privata sida, är att jag väldigt sällan behöver ångra sådant som inte kan göras ogjort. Visst har det hänt att jag i efterhand insett att jag varit lite för personlig med fel person, och visst har även jag gjort dumma saker, men jag har aldrig ångrat en vänskap, aldrig haft sex med fel person, aldrig anförtrott nya vänner mer än jag velat anförtro dem o.s.v. Även om jag brutit vissa kontakter så har jag aldrig ångrat att jag haft dem. Jag kan bli för personlig, men jag blir inte för privat. Om det nu inte gäller psykiatrin, vill säga. Tidsbrist har gjort att jag tvingats öppna mig för fort för läkare, något som lett till att jag mått dåligt efteråt. Nu är det dock slut med det, för nu när jag bytt mottagning igen så finns äntligen de rätta resurserna. Det innebär att jag får öppna upp i lugn och ro, vilket känns helt underbart.

Även det faktum att jag har svårt att visa känslor, har gjort kontakten med psykiatrin komplicerad. Jag har inga svårigheter att berätta om mina problem eller att sätta ord på mina känslor, men att jag har svårt att visa hur jag känner har gjort att jag ibland upplevt att jag inte riktigt blivit tagen på allvar, eller att folk inte har förstått fullt ut. Många personer inom psykiatrin verkar också vara vana vid att det patienterna ofta behöver hjälp med är att reglera sina känslor, och därför ser de inte mitt problem som ett problem, utan som någonting bra. Det är ju positivt att ”kunna reglera” sina känslor. Därför kan jag behöva trycka på skillnaden mellan att kunna reglera och att ha svårt att visa sina känslor. Jag är ju så bra på att reglera mina känslor att jag istället behöver hjälp att visa dem.

Kommentarer till “Privat, personlig, professionell – del 2

  1. Intressant inlagg.
    Det som gjorde att jag trivdes valdigt bra pa den forra skolan jag jobbade pa var att jag kunde vara just privat istallet for personlig. Pa skolan jag for narvarande jobbar pa trivs jag ocksa, men vad jag ibland kan sakna ar kunna vara privat med vissa detaljer, istallet for att vara bara vara personlig.

    Pa forra skolan kunde jag i detalj diskutera detaljer kring exempelvis studien jag deltog i, medan jag pa den har skolan kanske ibland kan namna att jag laser mycket om hur man tanker pa natet.

    Jag sager inte alltid att det ar ratt att vara privat istallet for personlig pa en arbetsplats, men jag uppskattar om man kan vara privata mot varandra ocksa pa en arbetsplats, naturligtvis inte mot kunder och liknande externa intressenter, men genemot varandra som kollegor eller arbetskamrater.

    Du har inte funderat pa om du kanske kunde soka nagot mindre omfattande deltidsjobb som involverar kontakt med manniskor men inte sa mycket praktiska moment som exvis kontaktperson, uppsokare, besokare etc…
    Kunde ju kanske vara ett satt att fa nya erfarenhter pa arbetsmarknaden.

    Haller ocksa pa och skriver en del om idrott, traning, npf och foreningsliv. som du garna far lasa och ge lite feedback om du orkar nagon gang i en snar framtid ..texten riktar sig till gemene man..

    men det skulle vara bra om nagon kunde se pa texten med npf ogon. Tanken ar att det ska bli ett material inspirerat av attentions projekt idrott for alla, som man kan anvanda for att forelasa i idrottsforeningar ovh liknande
    materialet kommer besta av powerpoint och talmanus..

    Du kan ju kolla pa attentions projekt om idrott for alla om du skulle vara intresserad, det pagar i stockholms kommuner..

    Skulle aven vara intressant om du kunde skriva nagot inlagg ang npf och foreningsliv/idrott/traning/gym etc..

    Skriver det har inlaget och ibland andra.. fran min andriod burk som ar kopplad till tvn.. darfor inga aao.

    Halsningar
    Rikard

    1. Intressant att det är tvärtom för dig, att du har lättare att vara privat än personlig. Vi människor fungerar verkligen olika! Vad bra att du kunde vara privat på din förra arbetsplats, istället för bara personlig. Jag förstår att du trivdes då. Det är ju alltid lättare när man kan vara så som man känner sig bekväm med att vara, och slippa anstränga sig för att vara på ett annat sätt.

      Att vara kontaktperson har jag funderat på. Jag sökte ett sådant uppdrag för ganska många år sedan, och var t.o.m. på intervju, men jag fick inte uppdraget. I dagsläget tror jag inte att jag skulle vara någon bra kontaktperson, eftersom jag har fullt upp med att försöka få ordning på mitt eget liv (och framför allt min ork), men chansen finns absolut att jag kommer att söka liknande uppdrag i framtiden. Jag tror att det skulle kunna passa mig.

      Vad kul att du skriver om NPF och idrott! Det låter väldigt intressant. 🙂 Tyvärr har jag inte energi nog till att komma med feedback på din text. Det betyder inte att jag inte tycker att den verkar intressant, utan på att jag har minimalt med ork, vilket gör att jag måste säga nej till saker. Jag hoppas att det ändå går bra med din text! Du kanske kan hitta någon annan med NPF som kan läsa igenom den och komma med feedback?

      Tack för tipset om att skriva ett inlägg om NPF och föreningsliv/idrott! Det kan jag absolut göra framöver. Jag har ju en del erfarenhet av ridsporten.

      1. Laser garna med intresse ang ridsport occh npf .
        Sa kan jag ju ocksa inspireras till mina egna informativa texter..
        Ska se om jag kan hitta nagon av att fa feedback av i attention.

        Hoppas du hittar nagot jobb som kontaktperson i en framtid nar det passar dig.

        Som vuxen idrottsutovare kan man val saga att mina problem utgoras av tre saker hantera att stalla lagom hoga krav pa mig sjalv, far jobba mycket med finmotorik, och det storsta glommer ofta utrustning.

        Naturligtvis ar det ocksa viktigt att det finns en tillatande attityd om jag ska kunna passa in i sadana foreningar, men jag har haft lite tur med foreningar har i smaland. Aven skytteklubben ar en tillatande miljo dar man far gora misstag och jag tror att en viktigt del i att skapa denna ar att barn, ungdomar och vuxna skjuter tillsammans.

        Det vill saga ingen forvantar sig att en attaring ska kunna skjuta bra direkt.
        Daremot kan man saga att det ar lattare for mig att mota barn i skolaldern i ett fritidssammanhang an i skolan, annars jobbar jag helst med ungdomar, hogstadiet och over i skolans varld.,dels eftersom jag inte behover upprattahalla nagon disciplin samt det faktum att jag vet ungefar vad som forvantas av mig dvs vara lite trevlig, uppmuntra unga som skjuter och eventuellt komma med nagot enkelt rad som titta rakt i siktet och hall luftgevaret rakt.

        1. Ja, hoppas att någon i Attention kan ge dig feedback på din text! 🙂 Jag kommer att skriva en text om ridsport i veckan som kommer. Tack för inspirationen. 🙂

          Intressant att höra hur du upplever ditt idrottande. Just motoriken är svår för mig också, men som tur är handlar ridning mer om grovmotorik än finmotorik. Det är stor skillnad på att sitta på ett visst sätt i en sadel och på att t.ex. trä en symaskin.

          Vad skönt att du haft tur med föreningar i Småland! Att man tillåts göra misstag är viktigt, tycker jag. Även att olika åldrar blandas kan absolut vara en fördel. Så är det ofta i stall också. Att veta vad som förväntas av en är också skönt. Jag kan tänka mig att det är lite samma sak med skytte som i stall, d.v.s. att det är viktigt med ordning och reda…?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *