Om tillgänglighet inom vården

Någonting som jag tycker är väldigt viktigt inom vården är tillgänglighet. Det handlar inte bara om möjligheten att få det stöd man behöver utifrån de förutsättningar man har, eller att det ska vara enkelt att komma i kontakt med sin behandlare, utan också om den fysiska miljöns utformning. Det ska – oavsett funktionsnedsättning – vara enkelt att ta sig in i lokalerna och att ta sig fram när man väl kommit in. Därför blev jag väldigt förundrad när jag igår kom till min psykiatriska mottagning och upptäckte följande:

De mottagningar som slagits ihop tycks numera ha en gemensam reception. Det innebär att man – om man som jag ska till mottagningen på plan 2 – först måste ta hissen eller trapporna upp till plan 3 för att anmäla sig i receptionen. När man anmält sig måste man – för att komma till plan 2 – gå nerför en trappa, vilken inte syns från receptionen. Trappan leder ner till ett väntrum, men inte det väntrum man ska sitta i om man ska till den mottagning jag går på. Då ska man istället fortsätta förbi det väntrummet och in i det vanliga – som har en alldeles utmärkt reception men som nu är stängd. Att efter besöket gå ut via ingången på plan 2 går fortfarande bra, men man kan alltså inte längre komma in den vägen.

Var finns tillgänglighetstänket här? Är det meningen att personer som använder rullstol, eller som av andra anledningar har svårt att gå i trappor, ska behöva åka upp till plan 3, anmäla sig i receptionen, gå ut från mottagningen, ta hissen ner till plan 2 där receptionisten från plan 3 måste möta upp och öppna den ingång som inte längre används?

Är det meningen att vi som har svårt med motorik och koordination ska behöva gå nerför en trappa varje gång vi ska till vår mottagning som har hand om patienter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – där motorik- och koordinationssvårigheter är väldigt vanligt förekommande?

Är det meningen att jag – som har svårt att tolka synintryck – ska behöva avsätta energi för inomhusorientering för att besöka en vårdmottagning?

Nej, ingenting av det här är meningen. Nu är det omorganisation (Det verkar tyvärr vara så på flera andra håll också, inte bara på min mottagning.) och tillgänglighetstänket glömdes nog bort någonstans på vägen, vilket är helt oacceptabelt. Ingen verkar ha tänkt på att man kan vara drabbad av psykisk ohälsa och vara rullstolsburen. Ingen verkar ha tänkt på att man kan lida av psykisk ohälsa och ha svårt med motorik och koordination. Ingen verkar ha tänkt på att man kan lida av psykisk ohälsa och ha svårt att tolka synintryck.

Jag har, sedan ett tag tillbaka, märkt att den nya utformningen av psykiatrin drabbar mig (och säkert många andra) som har en mångsidig problematik där de olika diagnoserna samverkar och är svåra att skilja åt. Den drabbar oss som inte fungerar så som det nu har bestämts att vi ska fungera och som gärna hänvisas till exempelvis habiliteringen och boendestöd – trots att vi inte har några behov av dessa insatser. Det verkar inte bättre än att man – för att få hjälp av psykiatrin – numera måste fungera enligt någon av de färdiga mallar som finns, och nu har det börjat märkas i lokalerna också. Sorgligt.

All heder åt min samtalskontakt som behåller lugnet likt Muminmamman och står upp för patienterna. Det finns hopp.

Kommentarer till “Om tillgänglighet inom vården

    1. Jag ska skicka en skrivelse till verksamhetschefen i januari. Just nu är jag bara så himla trött. Men i januari, då ska verksamhetschefen få lite att fundera på. 😉

  1. Usch för att de gör om och ändrar. Att försvåra för folk att ta sig fram känns ju allt annat än tillgängligt. Är folk inte nervösa och stressade innan de kommer dit så är det ju i alla fall lätt att de blir det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *