Om sociala och ekonomiska förutsättningar

Jag har tidigare skrivit om att alla strategier och lösningar inte fungerar för alla människor eftersom alla människor är olika, oavsett om man har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller inte. I alla fall handlar det dock inte enbart om att människorna är olika, utan om att deras sociala och/eller ekonomiska förutsättningar ser olika ut. Exempel:

Peter och Maria är båda 26 år, ensamstående och bor i lägenhet. Båda har diagnosen Aspergers syndrom med en mycket låg energinivå och stora automatiseringssvårigheter som framträdande symtom. P.g.a. detta har båda två nedsatt arbetsförmåga och har aktivitetsersättning sedan flera år tillbaka. Snart går deras aktivitetsersättning ut och de har båda ansökt om förlängning. Båda två är mycket oroliga för att få avslag.

När Peter berättar för sin samtalskontakt om sin oro, får han rådet att ta en dag i taget och försöka göra sådant som han mår bra av. Det är ingen idé, menar samtalskontakten, att ta ut katastrofen i förskott när den kanske inte ens kommer. Tillsammans med samtalskontakten skriver Peter en lista på sådant som får honom att må bra. Han får också prova några mindfulnessövningar som han kan fortsätta med hemma. Några veckor senare berättar Peter för samtalskontakten att strategierna har hjälpt.

När Maria berättar för samtalskontakten om sin oro, får hon samma råd som Peter. Tillsammans med samtalskontakten skriver Maria en lista över sådant som får henne att må bra, och hon provar mindfulnessövningarna både på mottagningen och hemma. Några veckor senare berättar Maria för samtalskontakten att strategierna inte har hjälpt, utan att hon fortfarande är lika orolig för att bli nekad förlängd aktivitetsersättning. Samtalskontakten säger då att alla fungerar olika, och att just de här strategierna kanske inte var rätt för Maria. Varför strategierna inte var rätt för Maria förstår samtalskontakten först när hen får klarhet i Marias sociala och ekonomiska förutsättningar.

När Peter var liten hade hans föräldrar möjlighet att ordna med ett sparande åt honom. Det har gjort att Peter nu har en del pengar på banken. Om han skulle bli nekad aktivitetsersättning skulle han kunna använda dessa pengar till hyra och mat under tiden han överklagar beslutet. Om han ändå skulle bli nekad aktivitetsersättning kan han be sina föräldrar om ekonomisk hjälp om det kniper. Han har mycket god kontakt med föräldrarna som båda har välbetalda arbeten och gärna hjälper sin son. Peter har ingen SGI (sjukpenninggrundande inkomst) och kan därför inte få vanlig sjukpenning, men han bor i en hyresrätt och äger ingenting av värde. Det innebär att han som en sista utväg när sparpengarna är slut, skulle kunna ansöka om försörjningsstöd.

Om Peter skulle bli nekad aktivitetsersättning kommer han att få en mindre trygg ekonomisk situation, något som är väldigt stressande. Däremot kommer han fortfarande att ha pengar till hyra, mat och sjukvårdsbesök. Hela Peters liv hänger inte på beslutet om aktivitetsersättningen, utan han har ett skyddsnät och är inte mer stressad än att han kan koppla bort stressen med hjälp av olika strategier.

Maria är enda barnet och har ingen kontakt med sin mamma som bor i en annan stad. Maria är uppvuxen med sin pappa som haft ett lågavlönat arbete. Han lyckades spara en mindre summa pengar inför Marias vuxenliv, men de pengarna tvingades Maria använda till sin försörjning förra gången hon väntade på beslut om aktivitetsersättning. Pappan gick bort för fem år sedan och efterlämnade inga ekonomiska tillgångar utöver lägenheten. Lägenheten fick Maria ärva, och eftersom hon inte hade flyttat hemifrån när pappan gick bort – och lägenheten dessutom har en låg månadskostnad – så behöll hon den. Eftersom Maria bor i en bostadsrätt kan hon intefå försörjningsstöd om hon inte först säljer lägenheten och använder pengarna till sin försörjning. I staden där Maria bor råder bostadsbrist, och det är nästan omöjligt att få en hyresrätt om man inte har fast arbete eller borgensman, vilket Maria inte har.

Om Maria blev nekad förlängd aktivitetsersättning riskerar hon att tvingas sälja lägenheten och flytta runt bland vänner eller hoppa mellan olika andrahandskontrakt. Hon skulle få lämna sitt hem, sin trygga punkt, något som i hög grad skulle påverka hela hennes liv till det sämre. Maria behöver därför i första hand inte stresshanteringstekniker, utan hjälp att hitta praktiska lösningar. T.ex. skulle det kanske kunna vara värdefullt om Maria fick hjälp att försöka skynda på Försäkringskassans handläggning, eller hjälp att hitta en strategi för hur hon ska gå tillväga om hon skulle bli nekad aktivitetsersättning. Kan socialtjänsten t.ex. göra ett undantag när det gäller lägenheten eller går det att hitta någon speciallösning så att Maria kan få en stadigvarande bostad på annat sätt? Marias situation är sådan att hon faktiskt kan behöva vara förberedd, så att hon vet vilka strategier hon ska ta till om Försäkringskassans beslut skulle bli till hennes nackdel.

Vad jag vill komma till är att det är ibland, när man träffar sin samtalskontakt eller läkare, kan vara viktigt att inte bara berätta om sitt psykiska mående, utan också om sina sociala och/eller ekonomiska förutsättningar. Personalen kan behöva känna till sådana omständigheter för att kunna hjälpa en på rätt sätt, eller för att kunna slussa en vidare till rätt instans. På samma sätt är det viktigt att personalen inte bara ser själva problemet och känslouttrycken kring det (t.ex. oro för att bli nekad aktivitetsersättning) utan att de också tar sig tid att kartlägga, och försöka förstå, omständigheterna runt omkring. Kanske visar det sig att den person som verkar vara extra känslig för stress i själva verket är relativt lugn i förhållande till omständigheterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *