Om separationsångest

Några år efter att jag börjat umgås med andra barn gjorde jag till tradition att åka på ridläger varje sommar. Jag älskade de där ridlägren och tyckte aldrig att det var jobbigt att åka iväg. Jag visste ju att separationen från familjen inte var definitiv. Däremot var jag helt förtvivlad varje gång det var dags att åka hem, för jag visste ju inte säkert om jag skulle få träffa min lägerhäst, de nyfunna kompisarna eller ledarna igen. Dessutom var det bara när jag var på ridläger som min ofrivilliga tystnad släppte helt och hållet.

Varje gång jag kom hem från ett ridläger kändes det som om min själ gett sig av, som om allt som fanns kvar var ett skal. Jag existerade, men jag levde inte. Allt jag ville var att åka tillbaka till ridlägret och på så vis göra allt bra igen, bli hel. Men det gick inte. Lägret var slut och alla andra deltagare hade ju också åkt hem.

En gång hade jag varit på ridläger tillsammans med en kompis hemifrån, och på kvällen samma dag som vi kommit hem ringde hon och frågade om jag ville följa med till stan. Min kompis var på gott humör, för hon hade ju just varit på ett jätteroligt ridläger. Jag, däremot, hade inte alls någon lust att åka till stan för mitt liv hade just tagit slut och skulle aldrig mer komma tillbaka. Min omgivning förstod min sorg, men inte graden av den.

När jag var 22 år bestämde jag mig för att flytta 50 mil från min familj. Det gick bra, och det har även gått bra när nära vänner flyttat. Jag vet ju att kontakten med familj och nära vänner inte bryts bara för att någon flyttar och jag vet ju att vi träffas ändå, om än inte lika ofta som tidigare. Därför klarar jag av dessa separationer utan att drabbas av avgrundsdjup sorg. Det är ju inte separationer i egentlig mening, utan relationer som får nya förutsättningar. Människor som, trots allt, finns kvar i mitt liv, vilket är det absolut viktigaste för mig.

Ibland står jag däremot inför separationer där jag inte är säker på att jag kommer att träffa en viss människa eller ett visst djur igen. Jag kanske till och med vet att jag aldrig kommer att träffa människan eller djuret igen, och om det rör sig om någon som betyder mycket för mig, då drabbas jag avavgrundsdjup sorg. Jag har ju väldigt starka känslor och vid något tillfälle påpekade min mamma att den sorg jag känner vid sådana här separationer påminner om den sorg som många andra människor känner när någon nära anhörig gått bort.

I lördags insåg jag att jag förmodligen kommer att känna så den dag jag har sagt hejdå till min samtalskontakt. Häromdagen planerade jag att avsluta med henne redan i fredags, men det gick inte. Jag hade helt enkelt inte haft tillräckligt mycket tid att låta det sjunka in att hon, när vi har avslutat, kommer att vara borta. Borta för alltid. En människa som varit bra för mig, haft en plats, kommer plötsligt att flytta ut ur mitt liv. Jag kommer att få en ny samtalskontakt på den nya mottagningen, och det blir säkert jättebra, men en annan person är ju inte hon. Varje människa har sin personlighet och sina egenheter, som t.ex. saker de alltid säger och gör – eller inte säger och gör. När en människa då försvinner ur mitt liv så försvinner den personligheten och de egenheterna. Det blir oerhört tomt och det tomrummet kan aldrig fyllas. Varje människa är unik och en människa kan därför aldrig ersätta en annan människa. Därför gör definitiva separationer så oerhört ont i mig.

Kommentarer till “Om separationsångest

  1. Jag fungerar likadant till någon grad. Många människor har frågat mig om det inte var svårt för mig att flytta till Sverige när hela min familj finns i Finland. Men nej, det var inte speciellt svårt för jag vet att familjen finns där ändå och jag kommer att kunna hälsa på dem ett par gånger om året! Någon gång har det gått en månad mellan gångerna jag pratat med min mamma i telefon, men det är okej för jag älskar henne oavsett hur ofta eller sällan vi hörs och hon finns alltid i mitt hjärta. Jag har kommit fram till att det är okej för mig att inte kunna träffa människor jag tycker om hela tiden, så länge jag har kvar dessa personer i mitt liv.

    Däremot blir jag liksom du helt förstörd om jag vet att jag aldrig mer kommer att träffa en person jag tycker om, då kan jag verkligen ha separationsångest. Så kändes det för mig till exempel när det var dags för mig för flera år sedan att avsluta kontakten med min psykolog.

    1. Det verkar som om du fungerar ungefär som jag på det här planet. Jag skulle visserligen tycka att det vore jättejobbigt om jag inte fick prata med min mamma på över en månad, men det viktigaste är att de människor jag tycker om finns kvar i mitt liv och att vi på något sätt håller kontakten.

      Jag förstår verkligen att du hade separationsångest när det var dags att avsluta med psykologen. Det är så sorgligt när man måste ta farväl av en människa eller ett djur. Det är… nej, usch. Det är bara ”usch”, helt enkelt.

  2. Åh. Precis så där var det för mig när jag fick avsluta med mitt Alviksguldkorn. Det var verkligen ett trauma och jag har sörjt henne otroligt mycket. Och länge. Det är först nu egentligen som jag kan tänka på henne utan att hjärtat går sönder och jag på något sätt har lyckats gå vidare. Jag saknar henne absolut och tänker på henne då och då. Men jag går inte under av sorg länge. Ge dig själv tillåtelse att sörja så länge du behöver. Vart ska du ta vägen nu? Ny mottagning alltså?

    1. Jag förstår verkligen att det kändes hemskt att avsluta med ditt Alviksguldkorn och att du sörjde henne länge. Vad skönt ändå att du inte längre går under av sorg utan att det har lättat. Hur längesedan är det ni avslutade? Vad är det hos henne som du saknar?

      Ja, jag kommer att byta mottagning. Den nuvarande har mer eller mindre havererat så det fungerar tyvärr inte att gå kvar där längre. 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *