Ojämn begåvning och problemlösning

När jag har sökt hjälp för mina svårigheter, har jag märkt hur otroligt viktigt det är att hitta någon som kan möta mig där jag befinner mig. Eftersom min begåvningsprofil är så ojämn innebär det att personalen i vissa fall inte får förbise de – enligt dem – absolut simplaste lösningarna, medan de i andra fall måste tänka till ordentligt för att hitta lösningar som jag inte redan kommit på – och testat utan resultat.

Jag är t.ex. hopplöst dålig på att tänka ”ett steg längre” när det kommer till praktiska göromål. Ofta hittar jag inga lösningar alls på problem som inbegriper någon form av föremål, och de gånger jag faktiskt hittar en lösning så är det oftast en lösning som är tio gånger mer komplicerad och energikrävande än vad den enklaste lösningen hade varit. Ett exempel på detta är gången då dammsugarkontakten fastnade mellan dörren och dörrkarmen, och jag var nära nog att haka av hela dörren för att få loss sladden. Tydligen var det så att sladden hade glidit in under dörren, men det förstod inte jag förrän jag fick det berättat för mig, och på så vis slapp ta ner dörren. Efteråt lärde jag mig att det som kommit in en väg, också går att få ut samma väg. 

Att jag har svårt att tänka ett steg längre när det kommer till praktiska göromål, är något man måste tänka på när man ska hjälpa mig. För det mesta krävs här inga avancerade lösningar, utan det brukar räcka att presentera de – för många andra – mest självklara lösningarna, för dem har jag oftast inte tänkt på. En tid hade jag kontakt med en arbetsterapeut på habiliteringen och då berättade jag vid ett tillfälle att juicen helt plötsligt tog slut, gång på gång, och att det tog mycket energi att hasta iväg till affären varje gång det hände. Om arbetsterapeuten då inte hade kunnat möta mig där jag befann mig, hade hon kanske utgått från att den – enligt henne och andra – självklara lösningen redan var beprövad, och att mitt juiceproblem berodde på att jag t.ex. drack onormalt mycket. Nu kunde arbetsterapeuten möta mig där jag befann mig, och därför frågade hon om jag hade räknat hur många paket juice som gick åt under en vecka. Det hade jag inte gjort, för den tanken hade aldrig slagit mig, men när arbetsterapeuten kläckte idén så löstes hela problemet.

Förra vintern kom min dåvarande samtalskontakt med en revolutionerande lösning. Jag berättade att det, såhär års, tog extra mycket energi att ta av och på ytterkläderna. Bl.a. tog det mycket energi att knyta och knyta upp vinterkängorna. Samtalskontakten sneglade då på mina kängor, och såg att de hade en dragkedja på insidan. Därefter föreslog hon att jag skulle låta snörena vara knutna, och ta på och av skorna genom att bara använda dragkedjan. Jag trodde inte att jag skulle få på och av skorna då, men det gick utan problem. Processen med ytterkläderna tog fortfarande energi, men samtalskontaktens sko-lösning gjorde att den åtminstone tog lite mindre energi.

När det kommer till känslor, innebär min begåvningsprofil att jag har väldigt lätt för att reflektera. Jag kan se känslomässiga problem ur olika vinklar och hittar ofta potentiella lösningar. Många gånger fungerar dessa lösningar, men många gånger fungerar de inte, och då måste jag ha hjälp. Här är det stora problemet att de lösningsförslag som psykiatrin kommer med ibland är samma lösningar som jag själv kommit på, men som inte fungerat. De sätt som psykiatrin tycker att jag ska tänka på är ofta sätt som jag redan har tänkt på. När jag berättar om ett problem har jag oftast redan hittat sambandet mellan t.ex. tanke, känsla och handling, och är klar över hur allting hänger ihop. För det mesta behöver jag hjälp att hitta en lösning. Detta blir förstås svårt om psykiatrin får ungefär samma idéer som jag själv. Likaså blir det svårt när jag genomskådar deras olika strategier. ”Jaha, nu använder hen den här strategin”, ”Jaså, försöker hen med den här metoden idag” o.s.v. Samma sak gjorde jag med mina föräldrar redan i fyraårsåldern, vilket innebar att det var omöjligt att avleda mig.

Detta betyder inte att det på något sätt är omöjligt för mig att få hjälp av psykiatrin med mina känslomässiga problem. Jag behöver bara träffa personer som inte använder så mycket metod, utan som vågar tänka mer fritt. Det krävs också att deras sätt att resonera kring känslor ligger väldigt långt från mitt, så att de kan ge mig nya infallsvinklar. Därför är det viktigt för mig att personalen inte arbetar utifrån standardiserade mallar, utan att de vågar – och tillåts – att vara och tänka olika.

Postad i

Kommentarer till “Ojämn begåvning och problemlösning

  1. Angående skor.
    Det finns sport träningsskor sv märket salomon som har en fantastisk bra snabbsnörning, där man bara drar åt skosnöret utan att behöva knyta sknorna.

    Har flera par av dessa och kan varmt rekommendera dessa. Det finns även väldigt bra kängor av detta märke med samma snabbsnörning.

    Enda nackdelen är väl att skorna är ganska dyra och att jag sliter ut mer än ett par per år?

    Sliter du också skor mycket?
    , min mamma har alltid försökt lära mig att mer rulla med foten, men jag har nog
    gett upp med det projektet.. 🙂

    Rent allmänt tror jag ochså att det äe bra att dela ner motoriska rörelser i mindre delar, det gjorde den fantastiska tjejen hos optikern när jag skulle lära mig att använda linser och jag tror nog att hon sällan lagt så mycket energi på att lära någon att lära sig använda linser, men tror nog ändå att hon kände att hon gjort en insats för mänskligheten när jag till slut kom med linserna på. 🙂

    Det vor nog bra att jag förklarade för henne att jag hade diagnoser annars hade hon nog inte orkat med 🙂

    Men för att vara relativt nyexaminerad måste jag ändå imponeras av hennes servicekänsla 🙂

    Därför antar jag att hon kanske inte
    blev optiker för att tjäna pengar utan säkerligen även av mer altruistiska skäl såsom att hjälpa människor att utvecklas genom utprovande av olika synhjälpmedel. 🙂

    Nåja som vanligt så blev det mest praktiska och konkreta råd från mig, men det behövs ju det med 🙂

    Men det finns nog många andra läsare som kan hjälpa dig med kontakterna med psykatrin. Visst har jag haft kontakter med denna instans men jag kan säga att när det gäller npf har jag fått bättre råd av vuxenhabiliteringen, ang terapi känner jag att jag fått bättre hjälp när jag letat efter privata resuser.
    🙂

    Du kan ju t.ex ta och titta på en av modellerna av träningsskorna
    med snabbsnörning på föjande länk.
    Finns i dammodeller ochså.
    https://www.stadium.se/sport/outdoor/skor/203572103/salomon.xt-salta-gtx-m.asphalt-black

    Hur moderiktiga de är vet jag inte
    men en kvinnlig kamrat med blick
    för konst och design tyckte de var snygga 🙂

    Kom ochså att tänka på en väldigt varm och trevlig kvinnlig klasskamrat frn gymnasie som jag någon gång då och då kollar in på fb, hon använder helt inte regnkläder för att de inte är moderiktiga utan hellre paraply för att det är mer moderiktig.

    Min mamma är dock ganska praktiskt
    lagd när det gäller kläder, vi cyklar både runt med ordenliga regnställ när vi är utw på stan i göteborg 🙂

    1. Tack så mycket för tipset om skorna! 🙂 De ser väldigt sköna ut, men tyvärr är de inte riktigt min stil. Jag använder helst Converse eller boots/kängor. Den här vintern ska jag försöka hitta ett par snygga boots utan snörning. Att knyta Conversen under sommarhalvåret känns lite lättare, för då har jag ingen vinterjacka som ska knäppas, ingen halsduk eller mössa som ska på o.s.v. Då tar knytningen inte lika mycket energi, eftersom jag sparar energi på att slippa det andra.

      Jag tror inte att jag sliter så mycket på skor. Mina nuvarande vinterkängor är t.ex. inne på tredje vintern (men ska köpa nya nu då fodret blivit slitet) nu, och de är inga märkesskor utan inköpta på Din Sko. De har hållit bra. När jag var liten slet jag däremot mycket på skor, eftersom jag inte lyfte på fötterna när jag gick, utan släpade dem. 😉

      När det gäller skor och kläder så är jag nog ganska lik din klasskamrat. Även om det inte är viktigt för mig att följa modet, så prioriterar jag snyggt framför bekvämt och praktiskt. Däremot finns det en gräns för hur opraktiska kläderna får vara, för jag vill inte frysa, halka eller bli dyngsur. Jag vill t.ex. inte ha vinterskor med hal sula, eller en jacka utan knäppning.

      I stallet är det däremot betydligt viktigare att kläderna är praktiska, för när man rider och fixar i stallet är det viktigt att ha funktionella kläder. Om man t.ex. rider i vanliga byxor så kan man få skav och/eller glida i sadeln, och det är ju därför som det finns ridbyxor. Däremot tycker jag att det är en fördel om ridkläderna också är snygga, men det är oftast inga problem att hitta ridkläder som är både praktiska och snygga. 🙂

      När det gäller psykiatrin så tror jag att jag äntligen har hittat rätt samtalskontakt, så det problemet är förhoppningsvis löst. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *