NPF och terapi – del 2

Alla psykiatriska mottagningar fungerar inte likadant, utan de skiljer sig åt vad det gäller inriktning, resurser, kompetens etc. Detta innebär att den mottagning som är jättebra för en individ, kanske inte alls lämpar sig för en annan. När man ska gå i samtalsterapi är det därför inte bara viktigt att hitta rätt terapiform och rätt samtalskontakt, utan också rätt mottagning. Om mottagningen inte fungerar tillfredsställande när det gäller exempelvis resurser och tillgänglighet kan det vara svårt att få samtalsterapin att göra nytta, även om man hittat rätt terapiform och samtalskontakt.

Om man har en eller flera neuropsykiatriska diagnoser, är det vanligt att man går på en allmänpsykiatrisk mottagning. En sådan mottagning tar emot flera olika patientgrupper, vilket ofta innebär att personalen möter många olika diagnoser och svårigheter. På vissa ställen i landet finns däremot specialistmottagningar för personer med neuropsykiatriska diagnoser. På sådana mottagningar har de allra flesta patienter någon form av neuropsykiatrisk diagnos och personalen är vana vid att anpassa bl.a. samtalsterapi och bemötande efter personer som inte fungerar enligt normen. Det finns också specialistmottagningar som riktar sig till personer med andra diagnoser inom psykiatrins ansvarsområde.

Om man har en huvuddiagnos av neuropsykiatrisk karaktär hamnar man aldrig automatiskt på en specialistmottagning som har en helt annan inriktning. Däremot kan man bli rekommenderad att börja på en sådan mottagning, eller själv fråga om man får komma dit, om det finns särskilda omständigheter. Särskilda omständigheter kan t.ex. vara att den mottagning man egentligen hör till har svårt att hitta en passande läkare och/eller samtalskontakt bland sin egen personal. Det kan också vara som i mitt fall, att man utöver sina diagnoser har en annan problematik som mottagningen behöver – men inte har möjlighet att – ta hänsyn till.

Att gå på en specialistmottagning för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan vara bättre än att gå på en allmänpsykiatrisk mottagning eller en annan specialistmottagning, men det måste inte vara så. Var man får bäst hjälp beror bl.a. på hur man fungerar som individ, vilka möjligheter mottagningen har, och om man träffar rätt personer eller inte.

Jag gick tidigare på en specialistmottagning för personer med neuropsykiatriska funktions-nedsättningar. Den stora fördelen där var att jag träffade personal som verkligen hade kunskap om dessa diagnoser. När jag t.ex. berättade om sådant som har med min ojämna begåvningsprofil att göra så blev jag inte ifrågasatt eller misstrodd. Istället tyckte personalen att det jag berättade var helt normalt, eftersom de såg det hela med ”NPF-glasögon”. Jag behövde inte heller förklara vanliga NPF-begrepp, som automatiseringssvårigheter och låg energinivå, eftersom personalen var väl insatta. De träffade ju dagligen patienter med dessa problem. Mottagningen hade även mycket samarbete med Försäkringskassan och personalen kände till de flesta handläggarna, vilket kändes tryggt för mig som har aktivitetsersättning.

Den stora nackdelen var att det kunde bli lite för mycket fokus på neuropsykiatriska diagnoser. Ibland ville personalen gärna förklara alla mina bekymmer med Aspergers syndrom, även i de fall då de borde ha grävt djupare efter den faktiska orsaken bakom bekymren, för allt hade inte med Aspergers syndrom att göra. Jag upplevde även att jag fick en stämpel, att jag p.g.a. min aspergerdiagnos förväntades ha även sådana svårigheter som jag inte hade. Det fanns en tid då jag fick lägga ner mycket tid och möda på att förklara vilka svårigheter jag inte har, något som kändes väldigt frustrerande. Även om jag tyckte om min samtalskontakt, så har jag i efterhand insett att hon inte var rätt för mig. Jag klarade inte av att öppna mig helt och hållet för henne, vilket nog var orsaken till att samtalen egentligen inte ledde någon vart. Jag kom helt enkelt inte framåt.

Det senaste halvåret har jag gått på en allmänpsykiatrisk mottagning. Där har jag haft en samtalskontakt som sett mig som någon som har neuropsykiatriska diagnoser och inte som någon som är neuropsykiatriska diagnoser. Jag har i första hand varit en individ. Det har märkts att min samtalskontakt möter patienter med vitt skilda svårigheter, för hon har mycket kunskap om många olika saker. Våra samtal har anpassats efter mig som individ, och inte efter någon standardiserad diagnosmall. Detta har varit den stora fördelen.

Den stora nackdelen har varit resurserna. Att allmänpsykiatriska mottagningar riktar sig till en bred patientgrupp gör ofta att trycket på dessa mottagningar är extra stort. I detta fallet har det fått konsekvensen att jag inte kunnat få det stöd i den omfattning jag behövt, framför allt när det gäller mina svårigheter att känna tillit. Det har t.ex. inte funnits möjlighet att i lugn och ro få öppna upp för min läkare.

Nu har jag precis börjat på en annan mottagning, som ligger i anslutning till den allmänpsykiatriska. Den nya mottagningen är en specialistmottagning, men inte för personer med neuropsykiatriska diagnoser, utan för en helt annan målgrupp. Den här mottagningen har fler resurser än den allmänpsykiatriska, något som framför allt märks genom att personalen tar sig tid på ett annat sätt. Jag träffade min läkare för första gången för några veckor sedan, och det var otroligt skönt att slippa häva ur sig allting på en gång!

Under besöket märktes det att läkaren inte arbetar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar varje dag. Detta såg jag inte som någon nackdel, utan som en fördel. Istället för att se allting med NPF-glasögon även där det inte är lämpligt, så hade den här läkaren ett förutsättningslöst perspektiv. Läkaren kunde ju inte ge mig ett rutinmässigt ”ännu-en-patient-med-de-här-svårigheterna-bemötande” utifrån mina diagnoser, eftersom de flesta patienter på mottagningen inte har samma diagnoser som jag.

När det gäller samtalskontakt har personalen på den nya mottagningen inte stressat fram någon, utan de ville först kartlägga mina behov, för att kunna välja ut den samtalskontakt som skulle passa mig allra bäst. Det slutade ändå med att jag valde min samtalskontakt själv, baserat på magkänsla. Det blev en person som jag haft en del kontakt med (bl.a. var hon med under läkarbesöket), så jag frågade helt enkelt om jag kunde få behålla henne. Det var inga problem, så nu verkar jag äntligen ha hittat det jag behöver, nämligen en samtalskontakt som är betydligt mera framåt och mindre återhållsam än jag själv. Jag som trodde att normerna inom psykiatrin var alltför starka för att någon skulle våga vara på det sättet, hade fel. Det fanns hopp!

Kommentarer till “NPF och terapi – del 2

  1. Jättebra inlägg! Det lät ju väldigt positivt att du till slut fick välja samtalskontakt själv, själv fick jag en person tilldelad då hen är den enda på mottagningen som ger den terapi jag behöver.

    Lycka till med samtalskontakten, hoppas det ska kännas stärkande och bra!

    1. Tack så mycket! Roligt att du gillade inlägget. 🙂

      Det var inte så att vi hade bestämt att jag skulle få välja min samtalskontakt själv, utan det blev bara så. Vi hade kommit överens om att jag och min läkare tillsammans skulle kartlägga mina behov, och att personalen därefter skulle välja ut den samtalskontakt som de trodde skulle passa mig bäst. Sedan insåg jag att just den här personen antagligen skulle passa mig väldigt bra, så då frågade jag henne om jag kunde få fortsätta träffa henne. På den vägen är det. 🙂

      Vad synd att det bara finns en person på din mottagning som ger den terapi du behöver. Det borde finnas minst två, tycker jag. Jag menar, om man behöver en viss sorts terapi och inte alls trivs med den enda person som jobbar med denna, så innebär ju det att man inte kan få den sortens terapi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *