NPF och terapi – del 1

Om man mår psykiskt dåligt kanske man behöver gå i någon form av samtalsterapi. En samtalskontakt kan man få på olika sätt, men det vanligaste är att man har sin samtalskontakt på en psykiatrisk mottagning. Samtalskontakten är då ofta en psykolog, eller en sjuksköterska eller skötare med psykoterapiutbildning. Det räcker dock inte att man får ”en samtalskontakt”, utan det måste vara rätt samtalskontakt. Annars finns risken att man inte får ut någonting av samtalen eller att man – istället för att må bättre – mår sämre.

På psykiatriska mottagningar är det vanligt (undantag finns naturligtvis) att man först träffar en läkare och att denne väljer ut en samtalskontakt. Om man gått hos läkaren en tid är chansen stor att denne hittar en lämplig samtalskontakt, eftersom läkaren då vet hur man fungerar och vem man är som person. Om man däremot är ny för läkaren, kan det vara svårt för denne att matcha ihop en med rätt samtalskontakt utan att få lite hjälp på traven. Därför kan det vara bra att berätta för läkaren hur man vill att en samtalskontakt ska vara, så att läkaren i möjligaste mån kan välja ut rätt person. Vill man t.ex. ha någon som är lugn och lite mer tillbakadragen? Eller känns det lättare att öppna sig för en framåt person som pratar mycket? Är det viktigt att samtalskontakten utgår från fasta ramar, eller är det bättre med en spontan person?

Lika viktigt som det är att hitta rätt samtalskontakt, lika viktigt är det att hitta rätt inriktning på terapin. En av de absolut vanligaste inriktningarna är kognitiv beteendeterapi (KBT). Detta är en terapiform som de flesta psykiatriska mottagningar erbjuder, men – liksom andra terapiformer – så passar den inte alla individer. Personligen tror jag inte att det finns en enda terapiform som passar alla, utan det handlar om att hitta rätt terapiform för varje individ. Att hitta rätt terapiform är aldrig patientens ansvar, utan psykiatrins. Om man börjar i en terapiform som känns fel, så är det viktigt att man säger det. Detsamma gäller om man känner att man inte fungerar ihop med den samtalskontakt man fått.

Om man, utöver psykisk ohälsa, har en neuropsykiatrisk diagnos, kan samtalskontakten behöva ta hänsyn till denna. Exempelvis tolkar många – men absolut inte alla – personer med Aspergers syndrom saker och ting bokstavligt. Då kan samtalskontakten behöva tänka på att uttrycka sig konkret och undvika abstrakta begrepp. Samtalskontakten kan också behöva ta hänsyn till att en person som inte fungerar enligt normen kan ha ett annorlunda känsloliv och en ojämn begåvningsprofil. Om personen har känslor som t.ex. uppfattas som onormalt starka, är det viktigt att tänka på att de kan vara helt normala när det kommer till just den här personens sätt att fungera. Den ojämna begåvningsprofilen kan innebära att personen kan ha väldigt svårt att förstå vissa saker, men väldigt lätt att förstå andra. Därför kan det hända att man behöver lägga mer tid än tänkt på att förklara vissa saker, medan man kanske inte alls behöver förklara andra. Även terapins upplägg kan behöva anpassas efter personens sätt att fungera. I t.ex. KBT är det vanligt med hemuppgifter. Om patienten då är en student som kämpar stenhårt för att få skolans hemuppgifter gjorda, är det kanske inte lämpligt att även samtalskontakten ger hemuppgifter.

Samtidigt är det viktigt att inte anpassa terapin för mycket, d.v.s. göra sådana anpassningar som den enskilda individen inte behöver. Samtalskontakten bör akta sig för att anpassa sig efter patientens diagnos innan hen tagit reda på hur funktionsnedsättningen yttrar sig hos just den här individen. Alla personer med Aspergers syndrom tolkar t.ex. inte saker och ting bokstavligt, och uttrycker sig inte heller bokstavligt. Om då samtalskontakten utgår från att personen bokstavstolkar p.g.a. att hen har Aspergers syndrom, kan missförstånd uppstå. Om personen exempelvis säger ”aldrig mer” så kan det tolkas som ett tecken på stelbenthet och envishet, när det i själva verket bara är ett uttryck för frustration, precis som hos många andra. Anpassningar efter personens funktionsnedsättning kan behöva göras, men aldrig efter en förutbestämd mall, utan alltid efter individen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *