Normer inom psykiatrin

Någonting jag reflekterat mycket över är hur starka normer som tycks råda inom psykiatrin. Normerna anger hur personalen bör – och inte bör bete sig – för att ge patienterna ett korrekt bemötande. Men vad är egentligen ett korrekt bemötande? Är det när man följer dessa normer? Är det när man bemöter den enskilda individen så som hen vill bli bemött? Eller finns det ingen motsättning? Vill alla enskilda individer alltid bli bemötta enligt normen? Mitt personliga svar på den sista frågan är nej. Jag tycker inte alltid att ett bemötande enligt normen är ett lämpligt bemötande för mig som enskild individ.

Det är mycket vanligt att personalen håller sig så neutrala som möjligt. Om patienten börjar gråta så låtsas personalen som ingenting och pratar lugnt vidare. Ibland kanske personalen tystnar, stannar upp lite grann. Personalen avvaktar tills patientens gråt avtar, försöker kanske avleda känslan och få patienten att fokusera på någonting konkret, som t.ex. på hur patienten ska hantera känslan. För normen för hur psykiatripersonal ska bete sig tycks utgå från att alla patienter har svårt att hantera sina känslor. Om personalen då kommenterar – eller reagerar – på att patienten blir ledsen, så blir patienten stressad. Det vill säga, om patienten fungerar på det sätt som såhär-ska-man-vara-när-man-jobbar-inom-psykiatrin-normen tycks ha sin grund i.

Jag fungerar inte så. Jag fungerar precis tvärtom. Mina känslor är oerhört starka men jag har så svårt att visa dem, så om jag börjar gråta inför en läkare eller samtalskontakt så är det en revolution. Om någon kan få mig att känna mig så trygg att jag vågar gråta – och om samma person kan få mig att helt våga släppa kontrollen över vilka känslor jag visar utåt – då förtjänar den personen ett Nobelpris. Jag behöver ju hjälp att våga släppa fram mina känslor, inte tvärtom.

Det är också vanligt att personalen inte är öppna med att de ibland känner sig osäkra, eller oroar sig för hur jag som patient ska reagera. Istället försöker de hålla skenet uppe genom att bete sig undvikande eller avledande på ett mycket strategiskt vis. Det tycker jag är synd, för att personalen vågar vara ärlig är helt okej. Mer än helt okej. För personal som vågar erkänna att de inte är perfekta är, när det kommer till mig, inte personal som gör fel. Det är personal som gör rätt. För sådan personal vågar visa sin mänsklighet och mänsklighet inger förtroende.

En gång hade en person låtit bli att svara på ett meddelande som för mig kändes viktigt att få svar på. Först när jag frågade varför hen inte hade svarat, berättade hen att hen helt enkelt inte hade vetat vad hen skulle svara. Då förklarade jag för hen att det är helt okej att säga det, för att säga att man inte vet vad man ska svara är också ett svar.

En tid senare hade jag skickat ett nytt meddelande, och när svaret kom så stod det att hen hade läst men att hen inte visste vad hen skulle svara. Jag blev så otroligt glad för att hen berättade det! Nu visste jag ju hur hen hade reagerat på mitt meddelande, och insåg att jag behövde förtydliga vad jag menat, något jag gjorde nästa gång vi sågs.

En annan person hade svarat undvikande på mejl, något vi pratade om när vi träffades i verkligheten. Detta var en person vars ansiktsuttryck jag kunde uppfatta, så efter att jag bl.a. förklarat att jag kunde se på hen att det var någonting hen inte berättade, så kröp det fram att hen hade varit orolig för hur hens ord skulle landa hos mig. Hen hade trott att vad hen än skrev så skulle det bli fel, så därför hade hen svarat så undvikande. När hen berättade detta så blev hen mycket mindre skrämmande, och jag blev lugnare, för mänsklighet stressar inte mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *