Nej, jag vill inte se din yrkesroll

I mitt förra inlägg nämnde jag att en del personer som har svårt att känna tillit kan tycka att det är obehagligt om vårdpersonalen iklär sig väldigt mycket yrkesroll, medan andra istället kan uppleva det som en trygghet. Själv upplever jag starka yrkesroller som väldigt, väldigt obehagliga.

Jag är känslig och märker direkt om en annan människa har iklätt sig en roll. Enda undantaget är när det handlar om professionella skådespelare. Dessa personer har förmågan att iklä sig en roll och få det att verka trovärdigt, d.v.s. som om rollen inte alls vore någon roll, utan en verklig personlighet. Den förmågan har jag aldrig sett hos vårdpersonal, vilket i min värld har en helt naturlig förklaring. Vårdpersonal har ju oftast ingen skådespelarutbildning. Visserligen finns det ingenting som säger att en duktig vårdpersonal inte också kan vara en duktig skådespelare, men det måste inte vara så. Man kan vara världens bästa läkare, psykolog, sjuksköterska etc. och samtidigt vara en alldeles hopplös skådespelare.

När jag går till psykiatrin vill jag träffa någon som kan få mig att känna mig lugn och trygg. Om personen i fråga då har iklätt sig ett starkt såhär-är-jag-när-jag-är-på-jobbet-alter ego, så är det inte säkert att jag uppfattar vem personen egentligen är. Däremot märker jag att personen har gått in i en roll, och då kan jag omöjligt känna något förtroende. Jag kramar gärna Lisebergskaninen, men jag vill inte anförtro mitt innersta åt kaninen, eftersom jag inte vet vem som döljer sig i dräkten. Det är exakt samma sak med yrkesroller inom psykiatrin.

Den värsta yrkesrollen är den som uppstår när en person lämnar sin personlighet, sitt uttryckssätt och sina känslor i personalrummet, så att allt detta är borta när hen träffar mig. När personen hela tiden – och oavsett vad jag berättar – beter sig precis likadant och lika opersonligt, då känner inte jag att personen är en människa. Istället känner jag att personen är en vålnad, och sådana träffar jag helst på spökhotellet Gasten, när jag vill bli rädd. Inom psykiatrin, där jag vill känna mig lugn och trygg, vill jag absolut inte träffa några vålnader.

Olika människor vill bli bemötta på olika sätt – det är viktigt att komma ihåg – men när det kommer till att bemöta mig så behövs inte yrkesrollen alls. Den är faktiskt helt onödig. Läkare, psykolog, sjuksköterska etc. är titlar man får när man genomgått en specifik utbildning. Utbildningen har genomgåtts av en människa, inte av en roll. Titlarna innebär inte heller att människan per automatik får ett alter ego, utan de talar bara om att människan anses ha tillräckliga kunskaper för att hjälpa andra människor med vissa saker. Kunskaperna finns således i människan, och därför finns de där även om personen i fråga inte går in i någon roll.

När jag möter vårdpersonal som håller upp en lugn och neutral fasad, förvärras mina svårigheter att visa känslor. Jag vill ju träffa någon som kan vägleda mig, någon som föregår med gott exempel, någon som får mig att våga det jag har problem med att våga. Så hur ska jag våga släppa på min fasad om läkaren eller samtalskontakten gör allt för att hålla uppe sin? Hur ska jag kunna känna tillit till – och våga visa känslor för – någon som beter sig på precis samma sätt som jag själv? Få människor skulle lita på någon som, bokstavligt talat utklädd till vålnad, hällde i sig chips och läsk samtidigt som hen pratade om vikten av att äta nyttigt.

Anledningen till att jag har kontakt med psykiatrin är att jag behöver hjälp av människor som har den rätta kunskapen för att hjälpa mig med mina problem. Att jag efterfrågar kunskap innebär inte att jag tackar nej till äkta människor. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Man kan besitta stor kunskap och vara sig själv. För i mina ögon blir Kalle-som-går-in-i-en-yrkesroll aldrig någonting annat än Kalle-som-spelar-teater. Det känns varken trovärdigt eller förtroendeingivande, bara fejkat och otäckt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *