När ska man byta läkare/samtalskontakt?

Då och då får jag frågan om när jag tycker att det är dags att byta läkare eller samtalskontakt. Jag brukar svara att jag tycker att man ska byta dels när personkemin inte stämmer, dels när man inte får den hjälp man behöver. Det kan också finnas andra, mer subtila, tecken på att man går hos fel person. Jag anser personligen att man bör låta varningsklockorna ringa – och lyssna på dem – om:

* man innan besöken oroar sig för att läkaren eller samtalskontakten inte ska förstå. Ofta.

* man efter besöken känner ett behov av att ringa/smsa/mejla läkaren eller samtalskontakten för att förtydliga saker eller kolla att hen säkert har förstått. Ofta.

* man känner sig jobbig eller i vägen om man kontaktar läkaren eller samtalskontakten mellan besöken.

* man undviker att be läkaren eller samtalskontakten att ordna saker (t.ex. boka tid hos någon annan på mottagningen eller boka samverkansmöten med Försäkringskassan) eftersom man vet att det ändå inte kommer att bli gjort i tid.

* läkaren eller samtalskontakten ofta missar – eller väntar orimligt länge med – att ringa upp.

* man tycker att läkarens eller samtalskontaktens bortförklaringar till varför hen inte har hört av sig den här gången heller låter fullt rimliga, även om hen säger att hen under en veckas tid inte har hunnit svara på ett sms. 

* man ser det som självklart att gång på gång behöva förklara självklara saker för läkaren eller samtalskontakten (”Det är jätteviktigt att du ser till att boka den här läkartiden nu”, ”Du måste kontakta mig om du inte hinner skriva klart ett viktigt intyg i tid”).

* man är så van vid läkarens eller samtalskontaktens beteende att man tycker att allt ovanstående är helt normalt.

* man upplever att man alltid får ”enda tiden som finns” och tänker att det är självklart att läkaren eller samtalskontakten måste prioritera andra patienter.

* man ofta känner att man måste kämpa för att inte bli avfärdad med ”det är vanligt när man har diagnos X”.

* man upplever att läkaren eller samtalskontakten har en mycket bestämd uppfattning om en och att man måste lägga tid och energi på att motbevisa denna.

* man ”av en slump” har fått sämre självförtroende, självkänsla och/eller självinsikt under den tid man gått hos läkaren eller samtalskontakten.

* man slutar lita på sin magkänsla och avfärdar den som hjärnspöken och katastroftankar.

Jag har själv haft en psykiatrikontakt där de flesta av ovanstående punkter varit uppfyllda, men trots det drog jag mig för att avsluta kontakten. Jag visste ju inte vem jag skulle få träffa därnäst och var rädd att det skulle visa sig att jag hade ”bytt ner” mig. Det slutade i alla fall med att jag avslutade kontakten och en tid senare kände jag mig otroligt mycket starkare och tryggare i mig själv. Det blev tydligt för mig att det inte bara berodde på att jag hade fått en ny, mycket bättre, kontakt – utan också på att jag hade brutit med den förra.

Kommentarer till “När ska man byta läkare/samtalskontakt?

  1. Jättebra inlägg som man önskar att läkare och annan personal inom psykiatrin läste och tog till sig. Jag har sett hur otroligt stora resurser bara slösas för att ”fel” patient hamnar hos ”fel” behandlare för att det inte finns varken tid, resurser eller vilja att se till att behandlaren är behandlare fullt ut, inte bara genom den utbildning han eller hon har.

    Det som känns så uppgivet är att många inte ens lyssnar på såna här argument utan mest talar om ”vi har de resurser vi har”. Det är inte så överallt och hos alla såklart men man hör ständigt om patienter som byter läkare och andra behandlare och under tiden blir sämre av all oro och väntan.

    Kanske skulle ett sånt här inlägg som ditt blogginlägg skickas till ansvariga för att uppmärksamma den här situationen mer.

    1. Tack! 🙂 Att hamna hos fel behandlare kan verkligen vara förödande för ens självkänsla och tillfrisknande. Det räcker ju inte att man får rätt sorts behandling, utan det måste vara hos rätt person också.

      Det där med resursbrist är något som jag också har erfarenhet av. I det fallet verkade det vara så illa att det var helt omöjligt för personalen att göra ett bra jobb med de resurser de hade. Även jag som patient märkte tydligt att personalen hade behövt betydligt bättre resurser för att ens ha en chans att räcka till. Det är sorgligt när det blir så. 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *