När psykiatrin fungerar bra

Efter att ha skrivit ett flertal blogginlägg om vad som inte har fungerat för mig inom psykiatrin, så tänkte jag nu skriva ett inlägg om vad som faktiskt fungerar, för nu tror jag att jag äntligen har hittat rätt.

Nu har jag övergått helt och hållet från mottagning X till mottagning Y, och har hunnit träffa min nya läkare två gånger. Tidigare har jag träffat ytterst få läkare som frågat om någonting som inte har med mina diagnoser att göra, och ännu färre läkare som haft tid att ta reda på hur mitt liv har sett ut före det år då läkarbesöket i fråga ägt rum. Därför har jag ofta inte fått chansen att ge läkarna en helhetsbild av min problematik, trots att detta verkligen hade behövts. Konsekvensen av detta har blivit att läkarna dragit förhastade slutsatser, vilket lett till att de aldrig riktigt ”sett” mig.

Min nya läkare har frågat om hela min tidigare kontakt med psykiatrin. Han har också frågat om min uppväxt och om hur det var i skolan. När jag har berättat om sådant som varit jobbigt så har läkaren frågat vad jag kände i de situationerna, då för tjugo eller tjugofem år sedan. Han har ställt frågor som varit kluriga att svara på och där jag har fått tänka till. Han har också ställt frågorna i den ordning som han bör ställa dem för att kunna bilda sig en helhetsuppfattning. Jag har inte heller behövt haspla ur mig allting (vilket för övrigt är omöjligt att hinna) under ett enda besök, utan båda besöken har slutat med att vi bokat en ny tid så att vi kan fortsätta kartlägga mina behov. Läkaren har också följt mig till dörren som leder ut från mottagningen, eftersom han har förståelse för att jag har svårt att minnas nya vägar inomhus. Jag vet också att jag är välkommen att höra av mig mellan gångerna, om jag skulle behöva komma i kontakt med honom.

Ett stort hinder för mig har varit att personer som jobbar inom psykiatrin ofta spelar en roll, där de låtsas vara lugna och återhållsamma i alla lägen. Inte sällan utgår de också från någon form av metod, istället för känsla och sunt förnuft. I mitt stilla sinne har jag önskat mig en framåt, icke återhållsam, samtalskontakt som inte håller upp någon såhär-ska-man-vara-när-man-jobbar-inom-psykiatrin-fasad. Jag har önskat mig någon som varit rakt igenom äkta, men har samtidigt tänkt att de personerna nog är mycket sällsynta.

Idag hade jag första riktiga samtalet med min nya samtalskontakt, som jag har valt själv. Hon är hundra gånger mer framåt och hundra gånger mindre återhållsam än vad jag är. Hon använder sig inte heller av en utstuderad metod för att få svar på det ena eller det andra. Hon frågar det hon undrar. Mer komplicerat än så behöver det inte vara när det gäller mig. Personalen behöver inte krångla till det i onödan.

När jag berättade saker för min nya samtalskontakt så fick jag spontana, ibland lite roliga, reaktioner. Då kände jag att det jag sagt hade gått fram, att hon förstod. Ett ”Fy fan” när jag berättar om en riktigt jobbig situation är så mycket bättre än en icke-reaktion, följd av en metodisk fråga. Naturliga reaktioner får mig att slappna av, och det blir lättare för mig att veta var jag har personen. Min nya samtalskontakts sätt att vara befinner sig ljusår ifrån det, alltmer vanligt förekommande, förhållningssätt som kallas för lågaffektivt bemötande – och det är jag så fruktansvärt glad för! Som pricken över i:et så är mottagningen i fråga inte inriktad på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan riktar sig till en helt annan målgrupp. Detta innebär att det stöd jag får inte är slentrianmässigt anpassat efter mottagningens mallar, utan efter mig som individ. Äntligen.

Kommentarer till “När psykiatrin fungerar bra

  1. Hej igen! Kul att du forsätter med bloggandet. 🙂
    Fortsätter med lite med mer projektet med idrott och npf 🙂

    Ang psykatrin och liknande insatser, så känner jag mest personligen att jag har stor nytta av kursen i socialt samspel som jag ska gå och förberedande träffar inför denna.

    Under studietid gick jag till en väldigt duktig modern psykodynamiska terapeut. Hade absolut kunna tänka mig att besöka densamma igen om jag hade ekonomiska medel.
    Så låt oss säga att jag har blivit hjälpt av både insatser anpassade för npf och de som inte är det. Jag har dock alldrig blivit riktigt hjälpt känner jag av någon samtalskontakt i psykatrin.. för mycket mallar och kbt.. även innan jag hade någon npf diagnos..

    Ang färgmarkeringar, skriver ofta med fler färger på min ipad när jag antecknar på den för att det förhoppningsvis ska aktivera flera centra i hjärnan och göra det lättare att komma ihåg. Som ung skrev jag alltid med färgen svar. Sen senare delen av min studietid och när jag rättar prov så brukar jag använda tre färger, rött för poäng, blått för markeringar samt grönt.

    Ang taktil överkänslighet, använder helst lurar utanpå örnen, trivs inte så bra med in ear lurar. upplever att de klämmer och skaver ganska mycket. Tyvärr har jag ochså oturen att ha nickelallergi, vilket leder till att jag lätt får allergiska reaktioner i örnen om jag använder in ear lurar för mycket. Ochså viktigt att jag även gör uppehåll i att använda lurar som ligger utanför örnen för att inte få alllergiska reaktioner ens på lurar som ligger utanpå öronen. Har dock inte hört talas om särskilt många andra som verkar får allergi av hörlurar 🙂

    Hälsningar
    Rikard 🙂

    1. Hej!

      Vad kul att du fortsätter med projektet om NPF och idrott. 🙂 Hoppas att det går bra!

      Vad bra att du känner att du har nytta av kursen i socialt samspel. Jag hoppas att den kommer att vara givande hela vägen.

      Roligt att höra att du har haft en terapeut som hjälpte dig. Det kanske är så att psykodynamisk terapi är den terapiform som passar dig bäst. Tråkigt att du inte har så bra erfarenheter av den offentliga psykiatrin. 🙁 Den borde verkligen vara till för alla, men som du säger så verkar det handla mycket om att passa in i olika mallar. Jag har själv både bra och dåliga erfarenheter. Att psykiatrin erbjuder KBT är bra, men den terapiformen passar – liksom andra terapiformer – såklart inte alla.

      Intressant att läsa om hur du använder dig av färgmarkeringar. 🙂 Jag tycker att det är finare att skriva med flera olika färger (jag tycker om färgglatt) men tyvärr blir det också rörigare, så därför använder jag aldrig mer än en färg per text.

      Vad jobbigt att du får allergiska reaktioner av hörlurar. 🙁 Jag kan tänka mig att det finns olika grader av nickelallergi och att man, beroende på hur allergisk man är, reagerar olika starkt på olika saker…? Jag har inte själv nickelallergi, men låtsades ha det i åttan för att slippa alltför svåra motoriska moment (med metallföremål) den termin då vi hade ämnet teknik. 😉

  2. Vad roligt för dig! Grattis! Jag känner mig utestängd från Rehabteamet som skulle hjälpa mig… Har skaffat en kurator på vårdcentralen. Hon är jättebra! Hon lyssnar. Hon är intresserad. Hon stöttar mig i min stora kris! Tyvärr är kontakten inte långvarig……..

    1. Tack så mycket! 🙂

      Vad tråkigt att du känner dig utestängd från Rehabteamet. 🙁 Bra i alla fall att du trivs med kuratorn på vårdcentralen. Synd dock att kontakten inte är långvarig. Finns det inga möjligheter alls till en långvarig kontakt med henne? Om inte så kanske hon kan hjälpa dig att prata med Rehabteamet så att du får det stöd du behöver från dem?

  3. Vad härligt att läsa om när vården funkar! Jag känner igen mig otroligt mycket i allt du skriver, jag länkade till din blogg från min nyss, hoppas det var okej 🙂 Det du skriver har hjälpt mig jättemycket att förstå mig själv! Tack!

    1. Vad roligt att min blogg har hjälpt dig att förstå dig själv bättre! 🙂 Det blir jag verkligen jätteglad av att höra! 😀 Tack så mycket för att du länkade till min blogg, och skoj att du också har en blogg. Jag ska kolla in den. 🙂

    2. Elisabet Persson:
      Tråkigt att du känner dig utestäng från rehabteamet och att de inte förstår vad du vill uppnå. 🙁

      Kognitiva kriser är jag inget vidare på att hjälpa till med men jag slänga med en länk till kurser som jag ska gå om socialt samspel 🙂

      Länk till materialet.. det kanske kan ge dig någon nytta?
      http://habilitering.se/sites/habilitering.se/files/deltagarmaterial_vardagssamtal_150827_ht2015.pdf

      Sen som sagt var sen beror det ju helt på vilken person man träffar.
      Som du sett av mina tidigare inlägg har jag fått alltifrån rekationer som jätteintressant diskussion vi har berätta gärna mera… till den andra extremen att jag lider av vanföreställningar. Sen finns mellanläget ochså väldigt intressant att du fördjupar dig i det här området, men det kanske är bättre att du diskuterar det doktor xx.. det är hans eller hennes specialitet. 🙂

      Jag har absolut respekt för mellansvaret det här är inte min specialtet..
      fråga någon annan..
      och visst kan jag förstå ur en rent objektiv synpunkt att det kan vara lite mycket för en läkare som första gången mäter en patient som på det sätt som jag gör rabblar tekniska och vetenskapliga detaljer från minnet. 🙂

      Jag rabblar naturligtvis inte detaljer på detta sätt om jag söker för något på vårdcentralen eftersom jag har lärt mig att det är oartigt att göra så 🙂

      Men om möter en specialistläkare som jag antar är specialiserad på asperger och adhd är det mitt sätt att förklara olika detaljer kring min problematik, varför jag refererar till modellern och fakta :-).

      Att jag har asperger råder det absolut ingen tvekan om,
      kanske t.om. i sådana här fall klassas som svår eller mycket svår. 🙂

      Jag kan dock lova att jag inte rabblade några detaljer på detta sätta när jag pratade med arbetsförmedlingens fantasktiska arbetspsykolog utan vi förde ett högst normalt samtal, som ändå kommer fram till följande i sina papper ”pedagogisk arbete är grund och botten mindre lämpligt för personer med aspergers syndrom”.

      Så hoppas det löser sig för dig

      Vad man dock måste ha i åtanke är att jag hade drömmar som ung student på naturvetenskapligt program, om att just bli läkare med just inriktning hjärnforskning.

      Jag hade ochså många väldigt trevliga neurotypiska klasskamrater, några av dem drömde ochså om att bli läkare och någon av dem blev faktiskt sjuksköterska.
      Andra lade läkardrömmarna på hyllan och valde andra yrken utanför vården.

      Så med andra ord var inte mina utbildningsdrömmar som vansinnigt konstiga med tanke på att jag gick naturvetenskapligt program. Skillnaden mellan mina utbildningsdrömmar och de andra kvinnliga studenternas utbildningsdrömmar blir dock att mina var väldigt specifikt inriktad, medan de andra drömmarna nog mer var allmänt riktade om att bota och hjälpa människor. Så med andra personer som har asperger behöver inte vara så annorlunda än neurotypiska, medan intensiteten hos intressena med människor som har asperger ofta är mycket större 🙂

      Ska i framtiden försöka läsa in vissa sådana kurser i kognitionsvetenskap för att ev. kunna jobba med forskning i någon form.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *