Det är sjukvården, inte mellanstadiet

När jag gick på låg- och mellanstadiet var det populärt att spela ett bollspel som hette ”King” (Jag har dock hört att spelet hade lite olika namn i olika delar av landet). I spelet hade man olika positioner; kung, drottning, knekt och bonde. Varje position hade en egen ruta i spelplanen, som var målad med vit färg på skolgårdens asfalt. Skolgården gick som en ring runt skolans huvudbyggnad, och i denna ring fanns flera spelplaner för King. Inte sällan spelade en årskurs – eller rent av en klass – per plan, och då och då hände det att en klass kom ut på skolgården och upptäckte att det redan spelades King på alla planer. Då hette det att planerna var ”upptagna”. Klassen var då tvungen att välja om man skulle vänta tills en plan blev ledig eller om man skulle spela med dem. Elever som gick i en annan klass eller årskurs var nämligen ”de”, även om man hade klassrummen bredvid varandra.

I vuxen ålder har jag återigen stött på detta vi och de-tänk hos personer som håller till i samma lokaler. Det har dock inte handlat om mellanstadiebarn, utan om vuxna människor som jobbar inom vården. Vuxna människor som är mycket måna om att upprätthålla gränser och hierarkier, men som inte tycks fråga sig vilken nytta upprätthållandet av dessa gränser och hierarkier gör när det kommer till att hjälpa patienterna. Eller hur upprätthållandet av dessa gränser och hierarkier riskerar att drabba patienterna.

På min förra mottagning fick jag en gång höra: ”Det finns bara två läkare”. Med tanke på mottagningens storlek så tyckte jag att det lät konstigt, men eftersom jag sedan trivdes väldigt bra med den läkare jag fick, så kom jag mig aldrig för att ifrågasätta påståendet. Senare fick jag klarhet i att det visst fanns fler läkare – men inte i det teamet.

På min nya mottagning – mottagning X – berättade jag för min samtalskontakt att jag tror att jag skulle få bättre stöd på mottagning Y. Mottagning Y ligger i samma hus som mottagning X, ja, till och med i samma lokaler. När vi satt där och pratade om skillnaderna mellan mottagningarna X och Y, sa min samtalskontakt plötsligt: ”Vi har inte så mycket kontakt med Y, tyvärr”. När hon sa så blev jag faktiskt uppriktigt bekymrad, för tänk vad mottagningarna X och Y skulle kunna uträtta om de hade mer kontakt med varandra. Tänk vad de skulle kunna göra tillsammans.

Om mottagningarna hade för vana att samarbeta över gränserna skulle de kunna fånga upp patienter som riskerar att hamna mellan stolarna. Med samlade resurser skulle de kunna göra det lättare för oss patienter att få det stöd vi behöver. En läkare på mottagning X skulle kunna gå in till en psykolog på mottagning Y och säga: ”Den här patienten hör egentligen till oss, men tyvärr kan vi inte erbjuda det samtalsstöd som hen skulle behöva. Kan du tänka dig att ta hand om patienten? Jag behåller behandlingsansvaret.” Några månader senare kanske en patient som egentligen hör till mottagning Y riskerar att hamna mellan stolarna, och då kan psykologen på mottagning Y gå till läkaren på mottagning X och säga: ”Den här patienten kände inte att det fungerade med den läkare hen fick. Hen skulle behöva en läkare som har arbetat mycket med personer som varit utsatta för trauman. Kan du tänka dig att ta hand om patienten?”

Det här är till alla er som arbetar på en psykiatrisk mottagning med en annan psykiatrisk mottagning i samma lokaler. Det här är även till alla er som arbetar på en psykiatrisk mottagning som är uppdelad i olika team.

Ni arbetar alla med att hjälpa människor som är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Ni har alla olika erfarenheter och olika sätt att vara. Det är erfarenheter och sätt att vara som patienterna efterfrågar. Genom att dela med er av era erfarenheter – och genom att vara så som ni är – kan ni hjälpa patienterna, men ni kan inte hjälpa patienterna om ni inte kan samarbeta med varandra. Om ni ser kollegerna på den andra mottagningen eller i det andra teamet som ”de” så kommer patienter att hamna mellan stolarna. Patienter kommer inte att få det stöd de behöver om ni tänker att stödet i fråga inte finns hos ”er”, utan bara hos ”dem”. Om ni istället blir ”vi” med kollegerna på den andra mottagningen eller i det andra teamet så ökar era möjligheter att hjälpa. De som riskerar att hamna mellan stolarna kommer inte att hamna där om två olika mottagningar – eller två olika team på samma mottagning – är öppna för att samarbeta.

Ni går in genom samma dörr varje dag. Ni går förmodligen om varandra i korridorerna nästan varje dag. Kanske har ni till och med samma personalrum. Kanske sitter ni där och äter tillsammans och pratar om att barnen haft kalas i helgen eller om att ni ska åka på semester till Kreta. Då kan ni också prata om vad ni tillsammans kan göra för patienterna. Om en mottagning eller ett team inte ensamt har möjlighet att ge en patient det stöd hen behöver, vad kan kollegerna på den andra mottagningen eller i det andra teamet göra då?

Kanske kan ni även sätta er i yrkesgrupper och diskutera. Alla läkare kan sitta i en grupp, alla psykologer i en o.s.v. Ta reda på vilka erfarenheter och arbetssätt som finns i gruppen. Kanske visar det sig att den psykolog som patient X skulle behöva – men som inte har funnits – visst finns, men i ett annat team eller på den andra mottagningen. Vilken tillgång och vilken möjlighet för patient X att få det stöd hen behöver!

Sist, men inte minst: Det finns vissa läkare som tror att de är ofelbara och alltid har rätt, det finns psykologer, sjuksköterskor och skötare som inte vågar säga ifrån, och det finns chefer som skyller på allt och alla när hela mottagningar håller på att haverera. Allvarligt talat, ni som håller på så: skärp er. De ”coola”, de som tassar på tå inför de ”coola” och de som skyller på att hunden tuggade sönder matteboken – de hör hemma på mellanstadiet. Inom vården vill jag som patient inte ha dem, och det är för mig som patient som vården finns till. Jag vill att vårdpersonalen ska samarbeta och uppföra sig som vuxna människor. Det är dags att gå ut och spela King med den andra klassen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *