Bloggen är tillbaka

Hej kära läsare!

Nu har det äntligen – tro det eller ej – löst sig med psykiatrin! Det utdragna kriget har handlat om läkartider. Jag behöver, p.g.a. mina svårigheter att känna tillit, träffa min läkare regelbundet i början, så att jag får öppna upp i lugn och ro. På mottagning X, som jag hör till, har den möjligheten inte funnits, p.g.a. bristande resurser. Inte heller möjligheten till en långvarig samtalskontakt finns på mottagning X. Därför kontaktade jag mottagning Y, som ligger i samma hus, eftersom jag hade hört att de skulle ha fler resurser. Mottagning Y är en väldigt nischad mottagning och jag tillhör egentligen inte deras målgrupp (även om kunskapen om mina funktionsnedsättningar verkar finnas, då mottagningen tagit emot patienter med dessa funktionsnedsättningar tidigare), men hoppades på att de skulle kunna göra ett undantag och ta emot mig i alla fall. Jag hade hamnat mellan stolarna och för att komma upp därifrån skulle det krävas att någon, någonstans, var beredd att gå med på en individanpassad lösning.

Att få rätt till läkartider efter behov på mottagning Y visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Av olika anledningar vill jag inte hänga ut någon, så jag väljer att inte skriva i detalj vad som har hänt, men att det var så svårt att få de läkartider jag behöver visade sig dels bero på en föreställning om att jag önskat läkarstöd i betydligt större omfattning än jag i själva verket gjort – och av annan anledning – , dels på att ansvariga inte riktigt hade förstått vad mina svårigheter att känna tillit innebär i praktiken. Ansvariga hade trott sig förstå, och i ett sådant läge kan situationen naturligtvis utvecklas till en salig smörja. Jag vet ju hur det kan vara när jag själv är övertygad om att jag förstår – trots att jag missuppfattat väldigt mycket – vilket ofta är fallet när jag står inför praktiska uppgifter av olika slag.

Häromdagen var jag på ett möte där vi helt enkelt bara försökte reda ut allting, och där jag förtydligade vad min tillitsproblematik innebär och i vad det är jag behöver. Då trillade polletten ner – och idag fick jag veta att jag är välkommen till mottagning Y för att få det stöd jag behöver. Första läkarbesöket blir om två veckor, för när ansvariga väl hade förstått – och uppenbarligen pratat med personalen – så var det inga problem att få de där läkartiderna. Att jag fick en läkare känns som ett gott tecken, för på mötet var jag väldigt tydlig med att personalen måste säga ifrån om de känner att de inte har tillräckligt mycket kunskap om tillitssvårigheter för att hjälpa mig. Ärlighet varar längst. 

Nu när härvan är uppklarad så tänkte jag börja blogga här igen, så snart kommer ett nytt inlägg!

Kommentarer till “Bloggen är tillbaka

  1. Fantastiskt när saker kan lösa sig på det här sättet, det är ofta inte det man väntar sig från psykiatrin idag. Hoppas det blir positiva läkarkontakter framöver, det låter ju lovande med ett team med mer resurser om inte annat. Lycka till!

    1. Nej, helt ärligt så blev jag jätteförvånad över att det löste sig! Jag trodde att det var totalkört, men mötet vi hade bringade verkligen ordning i kaoset. Jag tror faktiskt att det här kommer att bli jättebra! 🙂 Att gå kvar på mottagning X hade inte varit något alternativ eftersom förutsättningarna, rent resursmässigt, inte finns där. Tack för lyckönskningarna! 🙂 Hoppas att det går bra för dig också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *