Avslutningsmöte med läkaren

Så var det då gjort, det hemska sorgliga som jag bävat så inför. Jag har träffat min läkare en sista gång, för att knyta ihop säcken och säga hejdå. Jag hade aldrig trott att jag, som tidigare led av våldsam läkarskräck, skulle be att få träffa en läkare bara för den sakens skull. Jag hade aldrig trott att jag, som fortfarande känner viss skepsis inför läkare, skulle hitta en läkare som jag faktiskt tycker om. Än mindre hade jag trott att jag skulle känna en sådan sorg och tomhet över att den personen inte längre kommer att finnas där. Men det hände, och nu finns hon i min sorgebank tillsammans med pianofröken, grannen från radhusgatan, stallkompisen, vännen från den där utbildningen… Ja, alla människor som jag önskat att jag fått ha kvar men som jag av olika anledningar varit tvungen att skiljas ifrån. Människor som inte varit stereotyper och vars pussel jag inte kunnat lägga. Människor som känts äkta och levande.

Det blev i alla fall ett bra möte. Vi pratade om hur jag känner inför hennes försvinnande, men också om hur min kontakt med mottagningen ska fortskrida och om Försäkringskassan. Jag fick några råd på vägen, ärlighet men också lugnande ord. Jag fick veta vilken mottagning hon kommer att jobba på härnäst, för det känns tryggt för mig att veta. Om det inte skulle bli bra på den här.

Om inte annat har hon skrivit historia, som den första läkare Johanna Svenningsson känt tillit till.

Kommentarer till “Avslutningsmöte med läkaren

  1. Ja det där känns ju igen. Fasen vad sorgsamt det kan kännas! Jag hoppas att det blir bra ändå och att du kan se relationen som något fint som gav dig mycket, och som du även kan lägga i en lärdomsbank – när du har sörjt klart. Kram till dig!

    1. Ja, jag ska försöka se tillbaka på det här som någonting bra. Hon gjorde ett starkt intryck på mig så jag kommer definitivt att minnas henne.

  2. Det där med att känna tillit för vårdpersonal är inte alltid så lätt. Det är ofta en process som tar både tid och energi. Hoppas att det med läkarens råd och andra vårdkontakter ändå känns ok.

    1. Nej, det är verkligen inte alltid lätt. Jag håller med dig om att det är en process som ofta tar både tid och energi. Jag är dock väldigt glad att jag fortfarande har kvar min kontaktperson/samtalskontakt och försöker att tänka på det när de ledsna stunderna kommer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *