Att veta vad som kommer att hända

Ganska ofta när jag oroar mig för krångel och komplikationer så får jag höra att jag inte ska ta ut någonting i förskott. Människor i min omgivning tycker nämligen att det är onödigt om jag går och oroar mig i förväg för en situation som kanske inte ens kommer att uppstå, och det håller jag med om. Kruxet är bara att jag under livets gång har upptäckt att det är väldigt sällan som de där situationerna inte uppstår. Oftast så uppstår de. Jag är nämligen bra på att räkna ut vad som kommer att hända, och när jag har räknat ut att det kommer att hända något dåligt så blir jag förstås orolig.

När jag gick på förskolan hände det då och då att personalen pratade väldigt tyst sinsemellan. Jag visste att så tyst pratade man om man planerade någonting som man inte ville att någon annan skulle höra. Jag visste också att det inte fanns någon anledning att planera i smyg om det inte handlade om någonting riktigt roligt, vilket för mig ofta var detsamma som någonting riktigt otäckt. Därför blev jag fruktansvärt orolig varje gång personalen pratade sådär tyst med varandra. Jag insåg ju att de antingen planerade lekar, höga ljud eller besök på en plats där det fanns risk för att jag skulle komma bort. Visst hade jag kunnat låta bli att oroa mig tills dess att personalen berättade vad vi skulle göra, men då hade jag förmodligen blivit chockad och därmed fått svårare att hantera situationen. Nu kunde jag antingen förbereda mig på att personalen snart skulle berätta något hemskt – och slippa bli chockad – eller drabbas av panik med en gång så att jag fick reda på det otäcka i förväg. Då kunde vi hitta en lösning, varpå oron fick ett snabbt slut.

I min värld betyder ”omorganisation” i de allra flesta fall besparingar och/eller försämringar. När jag i våras fick reda på att det skulle ske en omorganisation på min psykiatriska mottagning förstod jag därför genast att det skulle gå åt skogen. Att det skulle skapas olika, väldigt nischade, enheter för respektive diagnos och att personer med autism-spektrumtillstånd i högre grad skulle hänvisas till habiliteringen gjorde att jag insåg att ingen längre skulle se helheten. Jag insåg också att omorganisationen – i kombination med att inget intagningsstopp införts – skulle innebära att personalen fick ännu mer ont om tid. När jag framförde min oro till min samtalskontakt sa hon att jag inte skulle ta ut någonting i förskott, medan jag sa: ”Jag vet hur det kommer att bli”.

I mitten av december pratade jag med läkaren på neurologen, som lovade att skicka ett intyg på att min hjärna har svårt att tolka synintryck. Eftersom läkaren inte skulle skriva intyget själv, utan diktera det för att därefter låta sekreteraren (som enligt läkaren också hade mycket att göra) skriva det gjorde – i kombination med att jag fick vänta en hel månad på en telefontid – att jag anade att intyget inte skulle dyka upp, utan fastna någonstans på vägen. Men nej, det skulle jag ju inte ta ut i förskott, för att det skulle bli så kunde jag ju inte veta, resonerade min omgivning.

I samma veva lovade sekreteraren på den psykiatriska mottagningen att jag skulle få en läkartid i februari, eftersom det då är dags att skicka in en ny ansökan om aktivitetsersättning. Kallelsen skulle komma efter den 28 december, men med tanke på hur kaotiskt det är på mottagningen så gjorde jag mig genast beredd på att det inte skulle komma någon kallelse alls. Med andra ord skulle jag helt enkelt inte bli inbokad på någon läkartid, utan det skulle glömmas bort.

Nu har den psykiatriska mottagningen havererat, något helhetstänk verkar inte längre finnas och personalen har blivit ännu mer överbelastade. Något intyg från neurologen har inte kommit och någon kallelse har inte dykt upp – vilket mycket riktigt visade sig bero på att jag överhuvudtaget inte blivit inbokad på någon läkartid.

Om jag hade lyssnat på min omgivning när de sagt åt mig att inte ta ut någonting i förskott, så hade jag förmodligen haft panik nu. Jag hade inte haft någon plan B, vilket inte bara hade tagit oerhörda mängder energi. Det hade också tagit längre tid för mig att ställa om hjärnan och reda upp situationen. Tack vare att jag räknade ut vad som skulle hända har jag redan gjort upp en tydlig handlingsplan som jag nu kan agera utefter. Jag är inställd på att byta till en annan psykiatrisk mottagning så snart min ansökan om aktivitetsersättning är inskickad och beviljad, så att jag och personalen på den nya mottagningen kan lära känna varandra i lugn och ro. Jag har också gjort upp en lista över mina behov och jag vet vilka aspekter jag ska titta på när jag väljer mottagning. Även om jag såklart blev irriterad över att vare sig intyget eller kallelsen hade kommit när jag kom hem från Västergötland, så slapp jag både att bli chockad och att få slut på energi. Jag hade ju redan planerat in att kontakta neurologmottagningen och att be min samtalskontakt att stöta på om läkartid. Därför såg jag det inte som att jag tog ut någonting i förskott, utan som att jag planerade efter vad som komma skulle.  🙂 

Kommentarer till “Att veta vad som kommer att hända

  1. Jag oroar mig alltid i förväg. Oron jag känner brukar vara obefogad. Jag ser inte gester eller minspel. Nu ska jag till två sjukhus nästa vecka. Så orolig över detta. Vad som helst kan ju hända. Skräcken att inte hitta, att komma för sent…..Du skriver så bra som vanligt!

    1. Vad jobbigt att du oroar dig så mycket, men skönt ändå att oron oftast är obefogad!

      Jag förstår att du är orolig över att inte hitta och/eller komma för sent till sjukhusen nästa vecka. Visst hade du ledsagning? Kanske kan den personen – eller någon i din närhet – följa med dig på sjukhusbesöken? Om ingen har möjlighet att följa med dig så kanske du kan gå/åka till sjukhusen i extra god tid så att det inte gör någonting om du inte hittar rätt med en gång. Om sjukhusen ligger inom ditt eget län och du åker kollektivt så kolla i reseplaneraren på lokaltrafikens hemsida hur du ska åka. Där brukar man också kunna se hur lång tid resan tar.

  2. Jag brukar också ta ut saker som ska hända i förskott, och ofta får jag rätt.Jag räknar också ut vad som ska hända men blir sällan orolig,men jag laddar inför vissa möten och kan bli jobbig om jag inte får som jag tänkt.Mina barns mor tycker jag är egotrippad,fast själv upplever jag inte mig sån

    1. Vad intressant att det är likadant för dig! Skönt ändå att du sällan blir orolig när du inser vad som kommer att hända. Jag har märkt att jag blivit mindre orolig sedan jag började göra upp handlingsplaner för de situationer som jag vet komma skall, men jag blir fortfarande orolig.

      Vad tråkigt att det finns en person som upplever dig som egotrippad. 🙁 Ibland kan man ju vara egotrippad utan att man själv har någon insikt om det, men det kan ju också vara så att man upplevs som egotrippad p.g.a. att man inte blir förstådd.

      1. Jag är ju mer än dubbel så gammal som dej så med dom åren har jag ju skaffat erfarenheter på många situationer,så du kommer säkert också att få det med tiden.Du ser ju Paula är väl typ 37 och håller på med mycket trots sina svårigheter.Men det är nog också individuellt för var och en,alla är vi olika

  3. Det första stycket i detta inlägg är briljant skrivet. 🙂 Som diagnosfri person slås jag av hur vi alla i grunden ändå är ganska lika. Tankar och oro som du berättar om kan vara lika verkliga för diagnosfria, men kanske med skillnaden att det då är dagsformen som i större grad avgör hur mycket utrymmen de lyckas ta. Tack för all intressant läsning du bjuder.

    1. Tack så mycket! 🙂

      Ja, i grunden är vi ju alla bara människor. Jag tänker att graden av oro kan styras av många saker, och dagsformen kan absolut vara en av dem. Jag tror också att många av oss oroar oss mer ju mer som står på spel. Så är det för mig i alla fall. Om en vän inte smsar och berättar vilken dag hen kan ses så blir jag betydligt mindre stressad än om en läkare inte skriver ett intyg i tid. Att vännen inte skriver vilken dag hen kan ses får inga ödesdigra konsekvenser, vilket det kan få om ett intyg inte kommer in i tid till Försäkringskassan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *