Att vara personkänslig

Den senaste veckan har flera personer frågat hur det kommer sig att jag är så ledsen för att min läkare ska sluta. ”Du får ju en ny och den personen kanske är jättebra.” 

Jag vet att folk säger så för att de vill trösta mig, och också för att det ju faktiskt är sant. Jag kommer att få en ny läkare och det kan mycket väl vara en jättebra person. För mig är det dock inte bara viktigt att läkaren är kompetent, empatisk och kan förstå mig. För mig är det precis lika viktigt hur läkaren är. Det beror på att jag är vad jag brukar kalla för ”personkänslig”, vilket betyder att jag är jättenoga med vilken person som får förtroendet att hjälpa mig. Det har att göra med att jag har svårt att känna tillit till människor.

Min personkänslighet gör att det är viktigt att en människa som befinner sig i en yrkesroll låter sin egen personlighet lysa igenom. Annars vet jag ju inte vem personen är, vilket får mig att känna mig otrygg och när jag känner mig otrygg känner jag inte någon tillit.

Jag har varit personkänslig så länge jag kan minnas. På dagis hade olika förskollärare förtroende att hjälpa mig med olika saker. Alla fick inte gör allting. T.ex. var det bara vissa som hade förtroendet att hjälpa mig på med tröjan. Eftersom jag var rädd att fastna i det mörka hålet (som uppstod när tröjan träddes över huvudet) och aldrig komma ut igen, så var tröjan tvungen att tas på på ett särskilt sätt. Det lät jag inte vem som helst göra. 

Framför allt var det en förskollärare som helt saknade tröjpåtagarförtroende. När hon ville hjälpa mig sa jag därför åt henne att gå hem till mig och hämta en tröja med knäppning, för aldrig i livet att hon skulle få trä någonting över huvudet på mig! 

Under dagistiden kände jag väldigt lite förtroende för förskollärare som inte var sig själva utan gick in i ”såhär ska man prata när man pratar med barn”-normen. På samma sätt känner jag nu i vuxen ålder väldigt lite förtroende för personer som går in för mycket i ”såhär ska man vara när man jobbar inom psykiatrin”-normen. Normer är inte äkta, och är det någonting som krävs för att jag ska kunna anförtro mig åt en annan människa så är det att personen i fråga är äkta. 

Tyvärr verkar många människor, medvetet eller omedvetet, fastna i normer såväl privat som yrkesmässigt och därför har jag ofta svårt att hitta personer att känna tillit till. 

Förra våren träffade jag en läkare som kändes så fel för mig att jag drömde mardrömmar om den personen i flera veckor. Jag fick byta läkare till min nuvarande, och även om jag tidigare haft läkare som jag uppskattat så har jag nu för första gången en som jag känner att jag verkligen kan lita på. Därför är jag väldigt ledsen för att hon ska sluta. 

Hur är det för er läsare? Är ni personkänsliga? 

Kommentarer till “Att vara personkänslig

  1. Jag tycker att jag är ganska personkänslig precis som du men av människor i tjänst förvätnar jag mig framförallt att de är professionella.

    1. Hur definierar du ”professionell”? Jag tänker att det är ett ord som definieras olika av olika människor. Själv ser jag det som att en människa är professionell när denne gör ett bra jobb och har goda kunskaper inom sitt område.

      1. ”Själv ser jag det som att en människa är professionell när denne gör ett bra jobb och har goda kunskaper inom sitt område.”

        Det är precis det jag också menar med ”professionell” i sammanhnaget. Jag blir irriterad om tex en läkare bemöter mig fördolmsfullt. Jag tycker att tex en läkare ska ha både utbildning, erfarenhet och vett att bete sig professionellt mot patienterna.

  2. Ja jag är också personkänslig , jag känner och läser av nya människor jag träffar på både gott och ont .

    1. Intressant att det är likadant för dig. Och ja, att vara personkänslig är verkligen både på gott och på ont. Ibland tycker jag att min personkänslighet är väldigt positiv, andra gånger önskar jag att jag hade lättare att känna förtroende och att jag inte fäste mig så vid människor.

  3. Jag är nog också personkänslig. Vissa personer känns bara ”rätt”, andra får jag liksom ett motstånd emot och måste anstränga mig att komma underfund med. Sen finns det såna som är jättetrevliga och förstående men det känns ändå inte helt ”rätt”.

    :-]

    1. Åh, vad bra beskrivet! Precis så är det för mig också! 🙂 Oavsett vem det är och vad det är för typ av relation så måste det kännas rätt för att det ska fungera riktigt bra.

  4. Japp. Du vet jag och mitt Alviks-guldkorn… Jag saknar henne fortfarande så att det gör ont. Ibland vill jag bara ringa henne och säga hej, men jag vet att det inte går nu när vi har avslutat. (och min nya psykolog känns inte alls sådär mänsklig som hon gjorde).
    Är otroligt tacksam för att min nya läkare i alla fall är så bra, för hon gör saknade lite mindre, men den går ändå inte över, trots att det har gått lång tid sedan vi avslutade vår kontakt. Jag försöker bara att stå ut med smärtan, tillåta den att finnas på något sätt.

    1. Jag förstår verkligen att du saknar henne så att det gör ont. Jag gör det med alla människor som känns som ”rätt” människor, oavsett om det är en vän, en granne eller en läkare som försvinner. Det är vidrigt att förlora någon som man känner att man så innerligt behöver.

      Vad roligt att höra att din nya läkare är bra! 🙂 Jag kommer fortfarande att ha kvar min samtalskontakt och jag trodde att hon skulle göra saknaden efter läkaren lite mindre, men sedan insåg jag att det troligtvis inte kommer att bli så. För de är inte samma person, de har inte samma funktion och jag behöver båda! Dock är det enormt skönt att ha samtalskontakten att prata med, men jag skulle kunna göra vad som helst för att få ha min läkare kvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *