Att hamna i kläm i psykiatrin

Eftersom många människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar lider av psykisk ohälsa, är det också många som har kontakt med psykiatrin. Den kontakten kan självklart fungera väldigt bra, men det kan också hända att man hamnar mellan stolarna. Att man hamnar mellan stolarna kan bero på olika saker, men det kan t.ex. handla om att man inte hittar någon mottagning som passar ens problematik, eller att man inte trivs med sin behandlare men får veta att det inte finns någon annan behandlare att tillgå.

Att en patient hamnar mellan stolarna behöver inte betyda att patienten inte kan få det stöd hen behöver, utan det finns flera saker som vården kan göra för att hjälpa. Det första är att inte skylla problemet på patienten. Alla som jobbar inom vården gör naturligtvis inte så, men det förekommer. Det förekommer att fel som begås av vårdpersonal förvandlas till ”missförstånd” från patientens sida och det förekommer att patienter – som hamnar mellan stolarna p.g.a. organisatoriska problem eller personalbrist – får frågan: ”Och hur tycker du att vi ska lösa det då?” Det är aldrig patientens skyldighet att se till att vården fungerar. Om en patient hamnar mellan stolarna p.g.a. upplägget på mottagningen så ligger inte felet hos patienten – utan i hur vården är organiserad. Om det är hög personalomsättning på mottagningen samtidigt som patienten kräver kontinuitet, så är det inte patientens sak att komma med en lösning – utan de ansvariga för mottagningen bör fundera på varför personalen inte vill jobba kvar.

Det andra vården kan göra är att försöka hitta en lösning genom att tänka utanför boxen. För två år sedan skulle min dåvarande samtalskontakt ha lång sommarsemester, men eftersom jag alltid mår som sämst på sommaren så skulle jag inte klara mig helt utan stöd. Min samtalskontakt ordnade då så att jag fick träffa min f.d. psykolog istället, så att jag inte blev utan stöd. Psykologen jobbade egentligen bara med riktade behandlingar och inte ”bara” stödsamtal, men eftersom jag haft kontakt med honom tidigare och behövde stöd under samtalskontaktens semester, så fick jag gå till honom ändå. För mig var det en jättebra lösning, som blev av tack vare att både samtalskontakten och psykologen tänkte utanför boxen.

Vården kan även samarbeta över gränserna. För några veckor sedan pratade jag och min nuvarande samtalskontakt om det läkarproblem som jag just nu har. Det är läkarbrist och helt enkelt svårt att hitta rätt läkare. Min samtalskontakt erbjöd sig då att prata med två läkare i mottagningens Unga Vuxna-team, som egentligen bara tar emot patienter upp till 25 år. Tyvärr var det inte möjligt för mig att börja hos någon av dessa läkare – men inte för att jag är över 25, utan för att läkarna inte kunde ta emot fler patienter. Genom att inte stirra sig blind på åldersgränsen eller det faktum att läkarna jobbar i ett annat team, så hittade min samtalskontakt en tänkbar lösning.

Psykiatrin är numera – åtminstone här i Stockholms län – väldigt uppdelad i diagnoser. Patienter med diagnos A ska gå på en mottagning/i ett team, patienter med diagnos B ska gå på en annan mottagning/i ett annat team o.s.v. Denna uppdelning är förmodligen bra för en del patienter, medan andra istället hamnar mellan stolarna. Det har nu hänt mig. P.g.a. de diagnoser jag har så hör jag till mottagning X. Förutom de diagnoser jag har så är jag även väldigt personkänslig, har svårt att känna tillit och har ett stort behov av kontinuitet och trygghet. Detta är mottagning X inte alls anpassad för, eftersom de inte har de resurserna. Mottagning Y, som ligger i samma hus, har däremot dessa resurser, men den mottagningen sa från början nej till att ta emot mig eftersom jag har ”fel” diagnos. För att få gå på mottagning Y ska man nämligen ha en annan diagnos.

Konsekvensen av detta blir att jag nu inte kan få det stöd jag faktiskt behöver, eftersom min diagnos ligger mig i fatet. Det är inte så att kompetensen när det gäller mina diagnoser inte finns på mottagning Y, utan den finns där också. Jag har därför skickat ett långt mejl dit, där jag förklarar situationen och frågar om de inte kan göra ett undantag.

Genom att ta hänsyn till individen i första hand och diagnosen i andra hand, kan man undvika att vissa patienter hamnar mellan stolarna. Det kan ju hända att en patient har en särskild problematik/särskilda behov som inte är kopplat till diagnosen, men som man ändå behöver ta hänsyn till. Det kan t.ex. handla om en patient med autismspektrumtillstånd behöver hjälp att bearbeta hemska saker som hen varit med om. Om det då – på den mottagning där patienter med autismspektrumtillstånd ”ska” gå – inte finns tillräckliga resurser för att hjälpa patienten att bearbeta det hemska, så kanske patienten i fråga skulle må bättre av att gå på en annan mottagning där dessa resurser finns. Det kanske inte ens är sådant som rör funktionsnedsättningen som patienten behöver mest hjälp med, utan att bearbeta de svåra händelserna. Om patienten då kan få den hjälpen på en mottagning för patienter med bipolär sjukdom, så öppna dörren och välkomna patienten. Om dörren stängs har mottagningen följt sina regler, men patienten kommer fortfarande inte att få det stöd hen behöver – allt p.g.a. att hen har fel diagnos.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *