Att gå vidare inom psykiatrin

När jag kom till min samtalskontakt idag var jag uppriven och förvirrad. Jag var uppriven eftersom den nya läkaren inte skickade in utlåtandet till Försäkringskassan i tid, och inte heller meddelade förseningen. Jag var arg och besviken över att hon, när jag ringde och hon var upptagen, inte kunde tänka sig att ringa tillbaka och att hon, när jag förklarade att man måste ringa om man blir sen med ett viktigt utlåtande, sa: ”Nä, det måste man inte”. Jag var ännu argare över att hon avslutade samtalet med att säga ”Nu räcker det, Johanna” och sedan slänga på luren.

Jag var förvirrad eftersom det jag trodde hade löst sig plötsligt visade sig vara olöst. Jag har fått mitt utlåtande, men jag har ingen läkare som kan inkomma med kompletteringar om Försäkringskassan kräver det. Jag har heller ingen läkare som kan stå upp för mig om Försäkringskassan skulle sätta sig på tvären. Att behålla den nuvarande läkaren är inget alternativ. Hon har förbrukat mitt förtroende och jag kommer att anmäla henne till patientnämnden. Någon ny läkare går heller inte att få, på grund av den rådande situationen på mottagningen. Eftersom få läkare vill jobba under de omständigheterna så är det helt enkelt läkarbrist.

Jag var förvirrad eftersom jag stod mellan två val, som båda på olika sätt kändes som två icke-val. Val nummer ett: Byta mottagning ganska omgående, utan att få tillräckligt mycket tid att avsluta med min samtalskontakt, för att säkerställa att jag har en läkarkontakt om det skulle bli problem med Försäkringskassan. Val nummer två: Stanna kvar på den nuvarande mottagningen fram till sommaren som planerat och kunna avsluta med samtalskontakten i lugn och ro, men stå utan läkarkontakt – och i förlängningen också pengar – om det skulle bli problem med Försäkringskassan.

Häromdagen var jag helt inställd på val nummer ett, men när jag träffade min samtalskontakt idag kändes det helt plötsligt långt ifrån självklart. Det hade förmodligen känts lätt om jag inte trivts med min samtalskontakt, eller om hon varit sådär, men nu är det ju inte så. Jag är väldigt personkänslig och har stark integritet, så när jag började på mottagningen var jag långt ifrån säker på att jag skulle hitta någon som jag skulle kunna öppna mig för eller ens känna förtroende för. Men det gjorde jag. Min samtalskontakt har varit ett jättestort stöd för mig under flera års tid och hon är precis så som jag vill att en bra samtalskontakt ska vara. Även om hon såklart har sina fel och brister, som gör att jag kan bli irriterad på henne ibland, så har hon varit toppen. Därför klarade jag inte av att gå därifrån idag för att aldrig träffa henne mer, och hon tyckte inte heller att vi skulle avsluta en dag som denna, när jag var så uppriven och inte ens kunde tänka klart.

Däremot tyckte hon att jag skulle kontakta den mottagning jag vill börja på och tala om för dem att jag vill ha en tid, för hon vet lika väl som jag att mitt behov av en fungerande läkarkontakt inte går att lösa på något annat sätt. Dessutom skulle jag ju ändå behöva byta mottagning förr eller senare för att få stöd i den omfattning jag behöver. Tiderna på min nuvarande mottagning räcker som bekant inte till. Vi kan, menade samtalskontakten, avsluta när jag fått en tid på den nya mottagningen.

Jag visste varken ut eller in, men vi bokade i alla fall en ny tid om en och en halv vecka. När jag kom hem skickade jag ett mejl till den person jag haft kontakt med på den mottagning jag vill börja på och talade om att jag gärna börjar där efter påsk. När jag hade gjort det så kändes det faktiskt lite bättre, för nu har jag liksom tagit första steget. Dessutom lyckades jag – till skillnad från när jag har flyttat och bara kastat mig iväg till en ny ort – bromsa mig själv och rådgöra med samtalskontakten först. Det är jag stolt över, att jag inte bara flydde.

Resten av dagen ska jag ägna åt att försöka acceptera att det har blivit såhär, låta det sjunka in. I morgon ska jag ägna ännu en stund åt att tänka på allt som varit bra med min nuvarande mottagning, så att jag – när jag slutar – förhoppningsvis minns allt som varit bra mer än det som varit dåligt. Dessutom har ju mottagningen på sätt och vis redan gått i graven. Den är uppdelad i nya enheter med nya team och den fungerar på ett annat sätt nu än tidigare. Faktum är att den inte ens har samma namn. Det är dags att gå vidare nu.

Kommentarer till “Att gå vidare inom psykiatrin

  1. Ibland är det dags att gå vidare. Jag har blivit flyttad till en ny neuropsykiatrisk mottagning men har inte haft kontakt med dem ännu. Hoppas det blir bra till slut, för både dig och mig.

    1. Jag hoppas också att det blir bra för både dig och mig. Hur kändes det att bli flyttad till en annan mottagning?

  2. Jag hoppas verkligen att du får en bra läkare på den nya mottagningen när du börjar där! Synd att du inte kan behålla din nuvarande samtalskontakt och samtidigt ha en läkare på någon annan mottagning.

    1. Jag hoppas också att jag får en bra läkare på den nya mottagningen. Jag tror nog att det kommer att bli bra, men om det inte skulle fungera med den första läkaren jag får så går det ju alltid att byta läkare.

      Ja, att behålla samtalskontakten och bara ha en läkare på en annan mottagning hade verkligen varit en bra nödlösning. Tyvärr går inte det, för om jag behåller min samtalskontakt så måste jag ha en läkare på samma ställe, eftersom det är läkaren som har det medicinska ansvaret på mottagningen. Dessutom har min nuvarande mottagning omorganiserats på ett sätt som inte riktigt passar mig, och samtalskontakten har bara tider varannan vecka. :/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *