Anpassa metoden efter individen

En julafton när jag och min lillasyster var små satt de vuxna i mormors soffa och pratade om vad som kunde hända om man åkte svarttaxi. Till exempel, berättade någon av de vuxna, var det ju inte säkert att chauffören verkligen körde en dit man skulle. Hen kunde ju lika gärna vara en skum person som körde en någon helt annanstans. Allt detta hörde min lillasyster.

På kvällen skulle vi åka just taxi hem och chauffören – en trevlig, serviceinriktad och skojfrisk man – hjälpte till att lyfta in kassarna med julklappar i bagageluckan. Därefter skulle han – på skoj givetvis – även lyfta in min lillasyster, som genast trodde att hon var på väg att bli intvingad i en svarttaxi och därför blev fullkomligt livrädd.

Jag berättar detta eftersom jag tycker att det är viktigt att tänka på hur man bemöter främmande människor som man inte med säkerhet vet hur de fungerar eller vad de varit med om tidigare. Att som taxichaufför låtsas lyfta in ett barn i bagageluckan är t.ex. inte särskilt lämpligt, utan det riskerar att bli väldigt fel. På samma sätt kan det bli väldigt fel om man som förskole-, skol-, eller vårdpersonal automatiskt utgår från ett visst förhållningssätt. Oavsett hur bra en metod anses fungera när det gäller en viss målgrupp så finns det alltid människor i den målgruppen som fungerar på ett annat sätt, eller som varit med om saker som gör att den aktuella metoden inte är någon bra metod. Det bör man vara medveten om, och det finns några saker som jag personligen önskar att människor som jobbar inom vården tänkte lite extra på när de träffar mig för första gången:

* Se mig som en individ. Tänk på att jag i första hand inte är en patient i mängden eller en viss diagnos, utan en unik individ som – precis som alla andra – har ett bagage fullt av både bra och dåliga erfarenheter som format mig till den jag är. Utgå därför inte automatiskt från ett specifikt förhållningssätt bara för att jag tillhör en viss målgrupp. Fråga istället hur just jag tycker om att bli bemött i olika situationer. Fråga mig vad som känns bra – och inte bra – att vårdpersonal gör om jag t.ex. börjar gråta eller känner mig väldigt stressad.

* Tänk utanför boxen. Att ett förhållningssätt är evidensbaserat är inte samma sak som att det fungerar för alla inom en viss målgrupp. Om Kalles huvudvärk inte lindras av de mediciner han fått har det ingen betydelse att det är vetenskaplig bevisat att dessa mediciner fungerar vid denna typ av huvudvärk, för Kalle har lika mycket huvudvärk i alla fall. För att hjälpa Kalle måste man därför försöka hitta andra metoder. Med andra ord; om jag berättar att jag inte blir hjälpt av ett visst förhållningssätt, skippa det förhållningssättet.

* Anpassa metoden efter individen – inte tvärtom. När jag söker hjälp vill jag få – och har rätt att få – hjälp som den person jag är. Numera är det som kallas lågaffektivt bemötande så vanligt förekommande att jag börjat inleda nya vårdkontakter med att tala om hur jag inte vill bli bemött, eftersom jag vet att jag annars riskerar att bli bemött just så. Alla människor har – oavsett funktionssätt – lika stor rätt att få hjälp av vården. Man ska inte behöva passa in i någon mall. Anpassa därför metoden efter varje enskild individ, inte individen efter metoden – för det går inte.

Kommentarer till “Anpassa metoden efter individen

  1. Jag och min fru var med om en tragisk sak i samband med en graviditet. För att göra en lång historia kort: Barnet dog i magen. En läkare som tog emot oss för att diskutera saken gick igenom vad som hänt rent faktamässigt, och var inte så känslomässig och tröstande. I den situationen kändes det väldigt bra. Vi behövde inte fler känslor.

    1. Åh, vad tragiskt. 🙁 Jag beklagar verkligen det ni fått gå igenom. <3 Vad skönt ändå att ni blev bemötta på ett sätt som kändes bra för er. Om man befinner sig i en situation där man inte behöver fler känslor så kan jag förstå att det känns skönt att slippa få just fler känslor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *