Affektivt bemötande = tydlighet

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att det är obehagligt med lågaffektivt bemötande, eftersom jag bl.a. upplever det som skådespeleri. Den stora fördelen med motsatsen – som jag själv kallar ”affektivt bemötande” – är att jag blir bemött med känsla, men det finns också en annan fördel: tydlighet.

Mina syntolkningssvårigheter gör att jag har väldigt svårt att uppfatta ansiktsuttryck och kroppsspråk. Hos de flesta människor ser jag inte ens ansiktsuttrycken. Detta innebär att jag inte ser hur personen jag pratar med reagerar på det jag säger. Jag ser alltså inte om någon jag träffar inom vården ser förstående ut eller om personen ser ut som ett frågetecken. Jag ser heller inte om min vän ser glad, ledsen eller arg ut, eller om personen i fråga ser ut att ha ångest. Såvida personen i fråga inte har en mycket långsam och tydlig ansiktsmimik så spelar det ingen roll om personen försöker signalera saker med sitt kroppsspråk, för jag uppfattar inte dessa signaler. Därför är andra sorters reaktioner och – framför allt – verbal kommunikation väldigt, väldigt viktigt.

Personer som jobbar lågaffektivt tonar medvetet ner sina egna reaktioner, vilket gör att jag inte bara upplever dem som opersonliga, utan också väldigt otydliga. De har också en tendens att uttrycka sig på ett sätt som, enligt mig, lämnar mycket att tolka.

”Jag förstår.”

”Jag hör vad du säger.”

Min första undran blir då: Hur ska jag veta huruvida du förstår eller bara tror att du förstår? När jag inte kan uppfatta ansiktsuttryck och inte får någon som helst reaktion, lämnar meningen ”Jag förstår” ett oerhört stort tolkningsutrymme. Det kan röra sig om alltifrån: ”Jag tror att jag förstår på ett ungefär hur du menar” till: ”Jag förstår av hela mitt hjärta”. Meningen ”Jag hör vad du säger”, får mig att genast undra: ”Jaha, och vad tycker och tänker du kring det jag sa då?” Personer som jobbar lågaffektivt framstår för mig som så otydliga att jag inte har någon aning om var jag har dem!

Min nuvarande samtalskontakts ansiktsuttryck kan jag faktiskt se, men det känns ändå tryggt att hon är så affektiv. Ett exempel är gången då jag berättade att jag fortfarande var väldigt mentalt utmattad och att inga strategier hade fungerat, och min samtalskontakt utbrast:
”Fa-an!” Då kunde jag känna mig helt säker på att hon verkligen hade förstått min trötthet och att hon kände med mig i min frustration. Jag behöver aldrig tvivla på var jag har henne eller om hon förstår, eftersom hennes reaktioner är så starka och tydliga att de omöjligt kan missförstås.

Det är inte bara hos vårdpersonal jag uppskattar affektivitet, utan jag uppskattar det även hos vänner och familj. Om någon ser glad, arg, ledsen eller ångestfylld ut är det lätt hänt att jag missar detta – vilket jag naturligtvis inte vill göra. Jag bryr ju mig om hur mina nära och kära mår och vill självklart glädjas med dem, peppa dem, trösta dem o.s.v. Jag brukar därför fråga hur de mår, så att de kan tala om det med ord. Att fråga fungerar för det mesta bra, men det finns ett tillfälle när det inte fungerar lika bra, och det är när det handlar om plötsliga reaktioner. T.ex. om en vän får ett jobbigt sms samtidigt som vi sitter och äter. Chansen är då stor att jag bara ser att vännen kollar på sin telefon – inte hur vännen reagerar, eller ens att vännen reagerar.

I den situationen underlättar det jättemycket om personen börjar gråta eller kastar någonting i golvet, för då missar jag inte personens reaktion, utan kan finnas där och stötta. Annars kanske jag istället frågar om maten var god – för jag vet ju inte vad som stod i smset.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *