Fysisk vs. mental trötthet

En föreställning som jag stöter på ganska ofta, är den om att mental trötthet innebär fysisk trötthet orsakad av mental ansträngning. Så är det inte, utan fysisk respektive mental trötthet är två olika saker.

Fysisk trötthet kan kännas i hela kroppen. Man kan t.ex. få mjölksyra i benen av att springa långt, bli matt i armarna av att lyfta tungt, eller känna sig sömnig efter att ha städat trapporna i ett höghus. Fysisk trötthet hänger ofta ihop med fysisk ansträngning eller kroppslig sjukdom. När man har influensa och känner sig matt i hela kroppen och bara vill sova, då lider man av fysisk trötthet.

Den mentala tröttheten känns inte i armarna eller i benen. Den känns i hjärnan. När man är riktigt mentalt trött kan man t.ex. stirra på en och samma sida i en bok utan att komma vidare, eftersom man inte klarar av att uppbåda den tankekraft som krävs för att läsa. Det kan också gå trögt att tänka, som om tankarna vore ett motorlöst fordon i en uppförsbacke, någonting som man måste knuffa upp.

Att man lider av fysisk trötthet utesluter inte att man kan orka ägna sig åt mentala aktiviteter, som t.ex. att läsa eller lösa korsord. På samma sätt kan en person som lider av mental trötthet orka ägna sig åt fysiska aktiviteter, som t.ex. att promenera eller simma. När jag ska gå ut på en promenad är det t.ex. ansträngande att låsa dörren och att stoppa ner nycklarna i väskan. Detta var ansträngande redan innan jag gick in i väggen, men sedan kraschen har det varit ännu jobbigare, eftersom min hjärna är konstant trött. Jag blir också utmattad om jag behöver tolka många olika synintryck under promenaden, men promenerandet i sig blir jag inte trött av. Det beror på att det är en rent fysisk aktivitet och jag har bra kondition.

En person som lider av fysisk trötthet kan, å andra sidan, bli väldigt trött av den fysiska aktivitet som en promenad innebär. Däremot är det kanske betydligt mindre ansträngande att låsa dörren, att stoppa ner nycklarna eller att tolka synintryck. Dessa aktiviteter innefattar ju inte alls lika mycket fysisk ansträngning som en promenad gör.

En annan energikrävande sak för mig är att ta på mig ytterkläderna. Att det tar energi beror på att jag har svårt att automatisera och därför måste vara fullt fokuserad på varje moment. Rent fysiskt tar processen med ytterkläderna däremot ingen energi alls, för rörelserna i sig är ju inte ansträngande. Det som är ansträngande är att tänka på att hitta jackärmen, tänka på att dra upp dragkedjan o.s.v. Att jag har tagit på mig ytterkläderna gör inte att det blir jobbigare att promenera, men däremot att jag inte – under tiden jag promenerar – orkar tänka på vad jag ska äta till middag.

Även för en person som lider av fysisk trötthet kan det förmodligen vara energikrävande att ta på ytterkläderna, men då handlar det kanske snarare om att rörelserna i sig är ansträngande, även om själva processen är automatiserad. Att först ta på ytterkläderna kan göra att promenaden blir jobbigare, men däremot kan det gå bra att fundera över middagen.

Berätta om funktionsnedsättningen för vänner

Att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och/eller syntolkningssvårigheter, innebär att ha en funktionsnedsättning som inte syns utanpå. Det innebär i sin tur att man har ett val som personer med synliga funktionsnedsättningar inte har. Man kan själv välja vilka människor som ska få veta att man har en funktionsnedsättning. Om man träffar någon som man inte vill berätta för kan man helt enkelt låta bli, för i ett sammanhang där funktionsnedsättningen inte utgör något funktionshinder är det troligt att den inte märks överhuvudtaget.

Själv rekommenderar jag att man berättar om sin funktionsnedsättning i situationer där man är i behov av stöd eller anpassning i någon form. Jag rekommenderar också att man berättar för nya vänner som man trivs tillsammans med och gärna vill ha kvar i sitt liv. Anledningen till att jag tycker att man ska berätta är att man då slipper missförstånd och trassel när vännen vill ha med en på en aktivitet som, p.g.a. funktionsnedsättningen, är svår eller jobbig. Man kan alltid dra vita lögner, men om man gör det för ofta är risken stor att vännen tolkar det som att man inte vill umgås alls, varpå man kanske förlorar sin vän. Dessutom ska det ju vara roligt att träffa vännerna och umgänget ska inte föregås av en massa förväntansångest av det här slaget:

”Johan är ju så spontan. Tänk om han vill att vi ska dra iväg på fest, nu när det inte blev av sist. Jag kan inte gärna låtsas ha huvudvärk igen…”

För att slippa oroa sig för att Johan plötsligt ska vilja ha med en på fest, kan det vara bra att – första gången en sådan situation uppstår – berätta för Johan att man behöver få veta om festen i förväg så att man kan förbereda sig, eller att man inte tycker om att umgås i grupp överhuvudtaget. Om Johan vet hur man fungerar så kan man ju fokusera på att hitta på andra saker tillsammans, och Johan kan gå på fest med någon annan.

När man är tveksam till att berätta om sin funktionsnedsättning för en ny vän, är det ofta för att man är rädd att skrämma bort personen. Det är vanligt att man oroar sig för att personen ska tycka att man är konstig, och dra öronen åt sig. Sådant händer tyvärr också, men då är ju personen faktiskt inte rätt vän för en. I rätt sällskap blir man accepterad och omtyckt för den man är, även om man kanske bråkar ibland. Och att få veta att någon har en funktions-nedsättning borde ju egentligen inte vara konstigare än att få veta att personen t.ex. är vegetarian eller allergiker.

Jag har, och har alltid haft, katt. En av mina närmaste vänner är däremot kraftigt allergisk mot just katter. Detta berättade hon tidigt i vår relation, så därför har vi alltid träffats på stan eller hemma hos henne. Eftersom jag vet om min väns allergi så bjuder jag aldrig hem henne, och därför slipper hon oroa sig för vad hon ska säga nästa gång hon blir hembjuden till mig. Om hon däremot hade valt att inte berätta om sin allergi så hade jag förstås undrat varför hon aldrig velat komma hem till mig. Jag hade fattat vinken om hon kommit med vita lögner, men jag hade antagligen inte tänkt: ”Hon är kanske allergisk mot katter”. Snarare hade jag börjat oroa mig för om jag på något sätt gjorde henne obekväm, så att hon därför alltid ville ses på stan eller hemma hos henne. Med andra ord hade situationen blivit mycket konstigare för båda parter om min vän inte hade berättat om sin kattallergi.

Byta mottagning – vad är bra att tänka på?

Om man inte trivs med sin läkare eller samtalskontakt, kan den enklaste och bästa lösningen vara att byta till en annan läkare eller samtalskontakt på samma mottagning. Men – ibland fungerar inte det. Kanske finns det få personer att byta till, samtidigt som de flesta av dessa inte har möjlighet att ta emot fler patienter. Eller så är det egentligen inget fel på personalen, men alldeles för ont om tider. I ett sådant läge kan den bästa lösningen vara att byta mottagning, men att hitta rätt kan verkligen vara lättare sagt än gjort. Mina erfarenheter och missar har lärt mig ett och annat om saken, så här kommer några tips om vad som kan vara bra att tänka på för den som vill byta mottagning:

Varför vill du byta mottagning?
Först och främst är det bra att sammanfatta vad det är som gör att du vill byta mottagning. Kanske vill du byta för att du känner att din nuvarande mottagning ”inte är bra”, men varför är den inte bra? Vad är det som gör att du känner så? Är det p.g.a. att det är ont om tider till läkare och/eller samtalskontakt? Är det p.g.a. att du känner att personalen inte har tillräckliga kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller dina psykiska besvär? Eller är det någonting annat som gör att du inte är nöjd med mottagningen?

Geografiskt läge
Alla människor har olika förutsättningar när det gäller sådant som ork, tid och ekonomi. För en person som blir fullständigt utmattad av att åka kollektivt – men saknar körkort – är det kanske inte något alternativ att åka till en mottagning på andra sidan stan. För en person som inte blir trött av att åka – och som inte har några arbetstider att passa – kanske det däremot fungerar alldeles utmärkt. Fundera över hur just dina förutsättningar ser ut. Hur långt har du möjlighet att åka för att få rätt hjälp? Kolla sedan vilka mottagningar som finns inom rimligt avstånd och vilka som ligger för långt bort. Bra att veta kan vara att personer som lever på försörjningsstöd brukar kunna få ersättning för resor till och från vården.

Hur fungerar de olika mottagningarna?
Ett enkelt sätt att sålla mellan olika mottagningar (i storstadsområden finns det ofta många) så att bara de lämpligaste blir kvar, är att ta reda på hur respektive mottagning fungerar. Vilken målgrupp riktar de sig till? Vilka mottagningar tar emot patienter med just din problematik? Om du tycker att det är väldigt jobbigt att behöva byta läkare ofta, vill du kanske undvika mottagningar som förlitar sig på tillfälliga hyrläkare. Kontakta de olika mottagningarna och fråga det du undrar. En del mottagningar har dessutom egna webbplatser där man kan hitta värdefull information.

Resurser
Olika mottagningar har olika resurser. Om du känner att resurserna på din nuvarande mottagning inte räcker till, vill du förstås inte att det ska bli likadant någon annanstans. Om det t.ex. är stora svårigheter att få läkartider på din nuvarande mottagning – fråga hur det ser ut med läkartiderna på de mottagningar du kontaktar. På så vis är det större chans att du hittar rätt med en gång, och slipper hoppa runt mellan olika mottagningar. Sådant kommer bara att sinka dig. Tänk på att inte bara fråga om sådant som du är missnöjd med på din nuvarande mottagning. Fråga även om sådant som du är nöjd med. Det ser inte likadant ut överallt.

Mentalitet och engagemang
På alla arbetsplatser, och i andra sociala grupper, finns en mentalitet. Det beror på att det rör sig människor där. På olika arbetsplatser råder olika mentalitet, eftersom mentaliteten styrs av vilka människor som rör sig där. En engagerad anställd som känner sig omgiven av mindre engagerade kollegor och chefer, söker sig troligen vidare till en arbetsplats med kollegor och chefer som är lika engagerade som hen själv. Som patient vill man naturligtvis känna att man blir bemött som en unik individ och att personalen är engagerade. Man vill inte bli bemött som en diagnos eller känna sig som ett löpande band-ärende som fort ska avhandlas. Därför kan det vara bra att kolla de olika mottagningarnas omdömen. Du kanske känner någon som går på en av de mottagningar du funderar på? Prata med den personen. Man brukar också kunna hitta ett och annat omdöme genom att googla. Jag tycker inte att man ska låta sig avskräckas av några enstaka dåliga omdömen (människor tycker olika och alla mottagningar har naturligtvis sina fel och brister) men då en mottagning haft mängder av oroväckande omdömen så har i alla fall jag dragit öronen åt mig.

Eventuell remiss
Till en del mottagningar kan man komma genom att själv ringa. Till andra behöver man en remiss. Om du redan går på en psykiatrisk mottagning kan du be din läkare att skicka en remiss till den mottagning du önskar byta till.

Övergången
När du väl har fått en första tid på den nya mottagningen, är det dags att fundera på hur du vill att övergången ska bli. Vill du träffa dina ”gamla” kontakter ett par gånger till, för att knyta ihop säcken och avsluta? Även i en situation där man känner sig sviken kan det vara skönt att få träffa sin läkare/samtalskontakt en sista gång och berätta hur man känner. Om problemet med mottagningen inte är dåliga relationer – utan tidsbrist eller något organisatoriskt problem – kan det vara bra att hålla fast vid de kontakter du har, tills dess att du fått en första tid på den nya mottagningen. Innan man fått en tid kan allt faktiskt hända, så om allt inte är helt åt skogen på den nuvarande mottagningen, avsluta inte kontakten förrän du fått en tid på den nya.

Lycka till!  🙂 

När ska man byta läkare/samtalskontakt?

Då och då får jag frågan om när jag tycker att det är dags att byta läkare eller samtalskontakt. Jag brukar svara att jag tycker att man ska byta dels när personkemin inte stämmer, dels när man inte får den hjälp man behöver. Det kan också finnas andra, mer subtila, tecken på att man går hos fel person. Jag anser personligen att man bör låta varningsklockorna ringa – och lyssna på dem – om:

* man innan besöken oroar sig för att läkaren eller samtalskontakten inte ska förstå. Ofta.

* man efter besöken känner ett behov av att ringa/smsa/mejla läkaren eller samtalskontakten för att förtydliga saker eller kolla att hen säkert har förstått. Ofta.

* man känner sig jobbig eller i vägen om man kontaktar läkaren eller samtalskontakten mellan besöken.

* man undviker att be läkaren eller samtalskontakten att ordna saker (t.ex. boka tid hos någon annan på mottagningen eller boka samverkansmöten med Försäkringskassan) eftersom man vet att det ändå inte kommer att bli gjort i tid.

* läkaren eller samtalskontakten ofta missar – eller väntar orimligt länge med – att ringa upp.

* man tycker att läkarens eller samtalskontaktens bortförklaringar till varför hen inte har hört av sig den här gången heller låter fullt rimliga, även om hen säger att hen under en veckas tid inte har hunnit svara på ett sms. 

* man ser det som självklart att gång på gång behöva förklara självklara saker för läkaren eller samtalskontakten (”Det är jätteviktigt att du ser till att boka den här läkartiden nu”, ”Du måste kontakta mig om du inte hinner skriva klart ett viktigt intyg i tid”).

* man är så van vid läkarens eller samtalskontaktens beteende att man tycker att allt ovanstående är helt normalt.

* man upplever att man alltid får ”enda tiden som finns” och tänker att det är självklart att läkaren eller samtalskontakten måste prioritera andra patienter.

* man ofta känner att man måste kämpa för att inte bli avfärdad med ”det är vanligt när man har diagnos X”.

* man upplever att läkaren eller samtalskontakten har en mycket bestämd uppfattning om en och att man måste lägga tid och energi på att motbevisa denna.

* man ”av en slump” har fått sämre självförtroende, självkänsla och/eller självinsikt under den tid man gått hos läkaren eller samtalskontakten.

* man slutar lita på sin magkänsla och avfärdar den som hjärnspöken och katastroftankar.

Jag har själv haft en psykiatrikontakt där de flesta av ovanstående punkter varit uppfyllda, men trots det drog jag mig för att avsluta kontakten. Jag visste ju inte vem jag skulle få träffa därnäst och var rädd att det skulle visa sig att jag hade ”bytt ner” mig. Det slutade i alla fall med att jag avslutade kontakten och en tid senare kände jag mig otroligt mycket starkare och tryggare i mig själv. Det blev tydligt för mig att det inte bara berodde på att jag hade fått en ny, mycket bättre, kontakt – utan också på att jag hade brutit med den förra.

Träffa nya vänner på internet

Många människor uppskattar att ha olika slags vänskapsrelationer. Man kan t.ex. tycka om att föra djupa samtal över en kopp te med någon som man träffar ofta, och samtidigt uppskatta ytligare bekantskaper som man bara träffar ibland, kanske i samband med någon aktivitet. Många – men inte alla – personer med autismspektrumtillstånd får inte ut särskilt mycket av ytliga relationer. Det är vanligt att man tycker att sådana relationer känns meningslösa och t.o.m. energikrävande. Detta är dock inte samma sak som att man inte tycker om att umgås med andra människor, tvärtom. Det är väldigt vanligt att personer med autismspektrumtillstånd strävar efter att utveckla djupa och varma relationer där det finns en stark samhörighet bortom all ytlighet.

Att etablera djupa vänskapsrelationer i vuxen ålder är dock inte alltid helt lätt. Det kan ibland kännas som om ”alla andra” är upptagna med sitt, det de redan har. Man kan alltid träffa nya människor på arbetsplatser, i föreningar och i andra sammanhang där man rör sig, men vi är nog många som har upplevt att dessa relationer ofta stannar på ett ytligt plan. Många personer med autismspektrumtillstånd är dessutom introverta och/eller högkänsliga, och vi kan ibland uppleva att andra människor inte förstår vår känslighet och vårt djup.

Därför tänkte jag idag tipsa om en webbsajt vid namn Blygmodig. Det är en sajt som riktar sig till människor som definierar sig som just introverta, högkänsliga och/eller blyga. På sajten har man möjlighet att komma i kontakt med likasinnade, som också söker vänskap eller en partner. Djup vänskap utvecklas sällan över en natt, utan det tar ofta tid, men genom att skriva ett inlägg på sajten kan man hitta andra människor som söker samma sak.

Det finns fler sajter som riktar sig till personer som vill hitta nya vänner, oavsett om man är introvert och högkänslig eller inte. Här kommer några tips. För att besöka en webbplats, klicka på dess namn.

Bunko: Här är det en ganska bra spridning på inläggen, d.v.s. olika människor söker olika slags vänskap. Man kan också sortera inläggen efter ort. Om någon svarar på ens inlägg så kommer meddelandet till ens mejl. Man behöver alltså inte logga in på sajten för att se sina svar.

Aktivitetssidan: Aktivitetssidan riktar sig i första hand till människor som vill hitta vänner med liknande intressen, eller som vill träffa folk att gå på olika aktiviteter med. Man måste dock inte efterfråga ”aktivitetskompisar”, utan det går jättebra att skriva att man t.ex. vill ha kontakt med människor som också uppskattar djupa diskussioner. Och det brukar gå att få svar också. 😉

Tjejkompis.se: Tjejkompis är, som det låter, en sajt för tjejer som vill hitta nya tjejvänner. För den som tycker att det är viktigt med ålder, så verkar majoriteten här vara mellan 18 och 25.

Bryt-Ensamheten.se: Detta är en sajt för människor som har få, eller inga, nära vänner. Det går också bra att söka efter en partner här.

Tyvärr finns det en del människor som inte är dem de utger sig för att vara. Därför ska man såklart alltid träffa sina nyfunna vänner på offentlig plats första gången. Det finns också en hel massa människor som är dem de utger sig för att vara, och på internet har man chansen att få kontakt med människor som man kanske aldrig hade träffat annars! 🙂 Även om man bor i samma stad så är det ju inte säkert att man har några gemensamma bekanta eller andra sammanhang där ens vägar skulle kunna korsas.

Mindfulness och automatisering

För många människor är mindfulness någonting som minskar stress och utmattning. För mig är det tvärtom, d.v.s. att mindfulness förvärrar stress och utmattning. Jag har funderat på varför det är så, och nu har jag kommit fram till att det har med mina automatiserings-svårigheter att göra.

De mindfulnessövningar jag provat har byggt på att öva på att vara här och nu, genom att medvetandegöra vad som händer i stunden. Det har t.ex. handlat om att bli medveten om hur man andas, för att sedan fokusera på de ljud man har runt omkring sig. Övningarna har också handlat om att bli medveten om sin egen kropp, att t.ex. bli medveten om hur det känns att spänna en muskel och sedan slappna av. Genom att bli medveten om – och fokusera på – dessa saker är det tänkt att man ska kunna släppa andra tankar, och på så vis slappna av.

Det sistnämnda är orsaken till att mindfulness blir ”stressfulness” för mig. Jag skulle nämligen bli väldigt glad om jag kunde tänka på annat under tiden jag utförde någon form av övning eller uppgift. Det skulle vara fint att kunna fundera över vad jag och kompisen ska hitta på eller vilken buss jag ska ta, under tiden jag lagar mat. Det skulle t.o.m. vara fint att kunna fundera över olika problem och stressmoment under tiden jag borstar håret, för då skulle jag ha mer fritid. Jag skulle slippa ha ”tid för praktiska göromål” och ”tid för problemlösning”, utan skulle kunna slå två flugor i en smäll.

När jag ägnar mig åt praktiska göromål måste jag nämligen vara helt och hållet fokuserad på uppgiften, oavsett om jag vill eller inte. Jag måste vara hundra procent närvarande i varje moment, för jag kan ju inte automatisera dem. När jag t.ex. viker ett papper på mitten och stoppar ner det i ett kuvert, så är jag helt och hållet där och då, eftersom jag inte har något val. P.g.a. mina automatiseringssvårigheter ägnar jag oerhört mycket tid åt att tänka på att och hur. I synnerhet på att. Därför behöver jag inte medvetandegöra sådant som faktiskt är automatiserat hos mig, som t.ex. andningen. Att tänka på att andas på ett visst sätt, spänna musklerna på ett visst sätt o.s.v. leder bara till att jag efteråt inte orkar tänka på sådant som jag måste tänka på för att få min vardag att fungera.

Jag behöver inte heller bli medveten om vilka olika ljud som finns i min omgivning. Om jag aldrig har lagt märke till att ett visst ljud finns där så finns det ingen mening med att anstränga mig för att bli medveten om ljudet i fråga. Att jag inte har hört ljudet tidigare beror på att min hjärna har sorterat bort det alldeles av sig själv, och jag är fruktansvärt tacksam över allting som min hjärna gör automatiskt. För det är inte speciellt mycket. Genom att göra mig själv medveten om ett ljud så skapar jag ett problem helt i onödan, eftersom jag sedan måste anstränga mig för att koppla bort ljudet i fråga.

Vissa mindfulnessövningar tillämpas i vardagliga situationer, t.ex. vid matlagning eller i duschen. Uppgiften kan t.ex. vara att tänka på hur det känns att schamponera in håret, eller hur duschstrålarna känns mot kroppen. Sådana övningar har jag inte testat, men de skulle troligen göra mig fruktansvärt utmattad. Även i vanliga fall måste vara hundra procent fokuserad på olika praktiska moment, som t.ex. att ta ur hårsnodden, schamponera håret utan att få schampo i ögonen o.s.v.  Om jag då även skulle tänka på hur saker och ting kändes skulle jag få dubbelt så mycket att tänka på, vilket gör att hårtvätten skulle ta dubbelt så mycket energi. Mina automatiseringssvårigheter gör ju att jag inte kan tänka på hur det känns att schamponera håret, utan att samtidigt tänka på att schamponera håret.

Hypokondri – hälsoångest

Hypokondri, eller hälsoångest som jag tycker är ett bättre ord, innebär att man är rädd för att ha, eller drabbas av, en allvarlig fysisk sjukdom. Oron kan ta sig olika uttryck hos olika personer och under olika perioder. Det kan t.ex. vara så att man en månad fruktar att man drabbats av leukemi – eftersom man har upptäckt ett flertal blåmärken på kroppen. Nästa månad kanske blåmärkena har försvunnit och inga nya symtom tillkommit, men man fortsätter ändå att oroa sig för allvarlig sjukdom eftersom en kvällstidning haft rubriken ”Du kan vara sjuk utan att veta om det”.

Tyvärr finns det människor – även inom vården – som inte tar hälsoångest riktigt på allvar. Det kan t.ex. bero på att de ser en uppenbart frisk person framför sig, och därför har svårt att förstå hur jobbig ångesten faktiskt är. En person med svår hälsoångest tänker inte: ”Jag är livrädd att jag har cancer, men i själva verket är jag helt frisk”. De perioder man inte oroar sig för att vara sjuk kanske man tänker: ”Jag trodde att jag hade cancer fastän jag var frisk”, men när man befinner sig i ångestens klor känns sjukdomen ofta hundra procent verklig. Man ”vet” att man är sjuk. Ibland kanske man också ”vet” att sjukdomen är obotlig och att den så småningom kommer att ta ens liv. Detta leder naturligtvis till stark rädsla och sorg, och man kanske börjar planera sin begravning och skriva sitt testamente. Även om man ännu inte sökt vård så ”vet” man redan vad läkaren kommer att säga, och därför kanske man kommer till vårdcentralen eller sjukhuset med en packad väska. Man ”vet” ju att man omedelbart kommer att bli inlagd.

Om man lider av hälsoångest är det vanligt att man antingen uppsöker den somatiska vården väldigt ofta, eller att man undviker den så långt det bara är möjligt. Om man undviker sjukvården så gör man det ofta eftersom man är rädd att få ett illavarslande besked. Man kanske känner att man inte klarar av att få ett sådant besked, eller så oroar man sig för vem som ska ta hand om barnen eller katten när man blir inlagd. Man kanske också är orolig för att må sämre av behandlingen, som man mycket väl kan ha läst om på internet.

Jag har själv varit en ”undvikare”. Under många år gick jag inte till tandläkaren eftersom jag var livrädd för att få besked om munhålecancer eller tandlossning. Jag kände att jag inte var mentalt redo för att ta emot ett sådant besked. Inte heller gick jag till optikern, eftersom jag inte var redo för att bli skickad på vidare utredning för starr, ögontumörer eller förändringar i gula fläcken. Jag var även väldigt orolig för att drabbas av ofarliga åkommor som skulle kunna föranleda någon form av provtagning, för då skulle jag troligen få besked om lymfkörtelcancer, vilket var min ”huvudsjukdom” under flera år. Dessutom var jag orolig för att låta läkare lyssna på hjärta och lungor, eftersom jag inte var redo för vidare utredning av det blåsljud och den väsande andning som säkert skulle upptäckas.

Sedan några år tillbaka är min hälsoångest mycket bättre, och därmed insikten om att jag lider av just hälsoångest. De senaste två åren har jag också genomgått ett flertal kroppsliga undersökningar. Jag har bl.a. varit hos tandläkaren, och på vårdcentralen och tagit blodprov, men av andra anledningar än att jag oroat mig för allvarlig sjukdom. Samtliga undersökningar har visat att jag är fysiskt frisk. Att jag vågat uppsöka den somatiska vården, istället för att undvika den, har gjort att min hälsoångest blivit ytterligare lite bättre.

Om man har en person med hälsoångest i sin närhet är det viktigt att inte skratta åt personen när hen på fullt allvar är övertygad om att hen är sjuk. Den uppenbart friska personens oro för allvarlig sjukdom kanske ter sig lustig för omgivningen, men den är inte ett dugg lustig för personen som är drabbad. Därför är det bästa att försöka få personen att söka hjälp, för personer med svår hälsoångest behöver hjälp. Inte för någon allvarlig sjukdom, men för oron för densamma.

Blodprov och ADL-bedömning

Nu är jag tillbaka här på bloggen! De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt jakten på ett förstahandskontrakt och har inte haft så mycket energi över till annat. Jag har letat rätt på olika hyresvärdar och har nu skickat iväg ansökningsbrev till ett 50-tal av dessa. De sista breven gick iväg i torsdags, så nu är planen att vänta ett par månader och se om jag får något napp, innan jag skickar iväg fler ansökningar.

Att jag nu går på en lämplig psykiatrisk mottagning där jag har en läkare och en samtalskontakt som jag trivs med, har gjort att vi äntligen har kunnat börja jobba med sådant som rör min mentala trötthet och min arbetsförmåga. Bl.a. blev jag skickad till vårdcentralen för att ta några blodprover, för att utesluta fysiska orsaker till tröttheten. Man kollade njur- och levervärden, ämnesomsättning, blodvärde, eventuell vitamin- och mineralbrist etc. Alla värden var dock bra, vilket innebär att min mentala trötthet inte beror på något fel i kroppen. Jag är alltså alldeles fysiskt frisk, vilket också innebär att jag aldrig har haft någon av de allvarliga fysiska sjukdomar som jag genom åren varit övertygad om att jag haft. Jag har fått ett ”kvitto” på att jag inte är sjuk – en lättnad för mig som är hypokondriskt lagd. Det bästa av allt är ändå att jag vågade gå och skaffa mig det där kvittot. Jag har genomgått ännu en fysisk undersökning och överlevt!

Eftersom det inte finns några fysiska orsaker till min mentala trötthet, så kan jag känna mig helt säker på att den är en envist ihållande konsekvens av alltför många jobb- och studieförsök, vilka ledde till att jag slutligen kraschade. Min läkare har sagt att det inte går att ge någon prognos, d.v.s. att det inte går att sia om när tröttheten kommer att försvinna. Det går alltså inte att förutspå hur lång tid det kommer att ta. Den ovissheten får jag leva med, och den verkligt stora utmaningen kommer nog att bli just det. Att lära mig att leva med att tröttheten är här på obestämd tid, men att obestämd tid förhoppningsvis inte betyder för alltid.

De senaste veckorna har jag även träffat mottagningens arbetsterapeut vid tre tillfällen. Vi har gjort en s.k. ADL-bedömning (ADL= Aktiviteter i Dagliga Livet) i syfte att synliggöra de praktiska svårigheter som jag upplever i min vardag. Resultatet av ADL-bedömningen kan vara bra att ha bl.a. vid kontakter med Försäkringskassan. Första och andra mötet med arbetsterapeuten bestod av att hon ställde en mängd olika frågor om hur väl jag klarar av olika vardagliga situationer och vilka strategier jag använder mig av. Frågorna gällde t.ex. tidsuppfattning, påklädning och matlagning. I slutet av andra mötet bestämde vi att jag gången därpå skulle få göra någonting som är svårt för mig, och så skulle arbetsterapeuten titta på. Eftersom jag hade berättat att jag har svårt för att hacka och skala, så bestämde vi att jag skulle få göra en sådan uppgift och att arbetsterapeuten skulle köpa de ingredienser jag bad henne om.

Gången därpå träffades vi i mottagningens personalkök, dit arbetsterapeuten hade fixat lök, gurka, tomater, paprika, majs, avokado och ägg. Arbetsterapeuten talade om var alla redskap fanns och sedan tittade hon på när jag gjorde en sallad och skalade ett ägg. Hon ville också se hur jag gjorde när jag diskade de olika redskapen och när jag torkade av bänken. Jag fick göra allting själv, men arbetsterapeuten flikade in med lite smarta tips. Bl.a. informerade hon mig om att man kan hålla kniven med den vassa sidan uppåt när man torkar den, eftersom det är mindre risk att man skär sig då. Det tipset tog jag med mig hem, eftersom jag nyligen faktiskt skar mig lite lätt på en kniv som jag höll på att torka. Jag var övertrött vid det tillfället, och därför var jag inte tillräckligt fokuserad.

Jag lyckades med salladen och ägget, även om grönsaksbitarna inte blev så snygga, men efteråt berättade arbetsterapeuten att hon hade sett hur mycket energi det tog för mig. Hon berättade också att hon hade reagerat när jag inte ville torka av diskbänken under tiden ägget kokade, utan sätta mig och vila. För mig är det helt normalt att behöva vila efter att ha gjort en sallad, men för många andra är det ju inte det. Hur som helst så sa arbetsterapeuten att hon avråder mig från arbeten som innefattar många praktiska göromål, och att hon även kommer att ta med det i sin skriftliga bedömning. Jag råkade även göra lite för mycket sallad, fastän jag verkligen trodde att det bara skulle bli en portion, men förhoppningsvis blev någon i personalen glad över resterna i kylskåpet.  😉 

Bloggpaus p.g.a. bostadssökande

Nu kommer jag att ta en liten paus från bloggen igen. Anledningen till det är att jag bestämt mig för att, under de kommande två veckorna, lägga större delen av min energi på att söka lägenhet. Jag måste inte flytta, men känner att jag behöver en riktig lägenhet, istället för bara en uthyrningsdel som jag har nu. Dessutom behöver jag något mer permanent, som jag inte behöver oroa mig för att bli uppsagd ifrån.

Att hitta en bostad i Stockholmsområdet är svårt för de flesta, men det är extra svårt om man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Även om man – som jag – inte har några svårigheter att söka eller självständigt ta hand om en lägenhet, så är det många bostadsbolag som säger nej p.g.a. att de anser att man har för låg inkomst. Då hjälper det ofta inte att man har goda referenser från nuvarande hyresvärd och kan bevisa att man alltid betalar hyran i tid. Min erfarenhet är att få instanser är så rigida som just bostadsbolag. Är det nej så är det tvärnej och inga undantag är möjliga.

Jag är dock övertygad om att det går att få ett förstahandskontrakt när man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är bara det att man kan behöva kämpa tio gånger så hårt som människor som har ett jobb. När man har sjuk- och aktivitetsersättning ska man ju inte bara konkurrera om bostäderna i sig, man ska också hitta en hyresvärd som är villig att hyra ut. Själv tänkte jag främst satsa på mindre bostadsbolag och små, privata hyresvärdar. Det finns t.ex. privatpersoner som äger enstaka hyresfastigheter där de hyr ut lägenheter. För att nå dessa hyresvärdar måste jag först hitta dem, vilket kan ta lite tid. Sedan måste jag skicka iväg ett personligt brev, som jag också måste lägga ner tid på eftersom det är extra viktigt att göra ett gott första intryck när man inte kan stoltsera med en årsinkomst på tre gånger årshyran.

Därför kommer det att vara tyst här på bloggen de närmaste veckorna, men så snart jag fått iväg ett gäng bostadsansökningar så kommer jag tillbaka igen!