Syntolkningssvårigheter och inlärning

Igår när jag hade tvättat mitt hår skulle jag som vanligt sätta upp det. Den enda håruppsättning jag kunnat få till riktigt bra har varit den klassiska s.k. hästsvansen, men blött hår vill jag helst sätta upp i knut. I snart sex år har jag kämpat med att försöka lista ut hur man får till en bra knut – och igår kom jag äntligen på det! När jag stod där med tofsen runt handleden och händerna i håret så knäckte jag plötsligt koden. Oj, vilken härlig aha-upplevelse det var!

När jag berättar sådana här saker får jag ofta höra: ”Men du måste ju ha sett hur andra har gjort?” Och: ”Men varför har du inte bett någon visa dig? Då hade det ju inte behövt ta så lång tid för dig att komma på hur du skulle göra.”

Men nej, jag har aldrig sett hur andra människor gjort när de satt upp håret i knut. Jag har sett att de satt upp håret i knut, men inte hur. Folk har visat mig flera gånger, men jag har bara uppfattat att de snurrat både händerna och håret i en enda röra. När de visat långsammare har jag uppfattat att de snurrat händerna och håret i en enda långsam röra.

Mina syntolkningssvårigheter har gör att jag mycket sällan uppfattar hur andra människor gör olika saker. Jag har svårt att följa uppmaningar som ”gör som jag gör” eftersom jag inte uppfattar vad den andra personen egentligen gör. Därför måste jag lära mig de flesta praktiska saker på egen hand, genom att prova mig fram och på det viset hoppas på att knäcka koderna. Att lära sig praktiska saker på det viset är ungefär som att lära sig räkna utan vare sig mattebok eller lärare. Det kan gå, men det tar förmodligen väldigt lång tid eftersom man måste lista ut allting själv. Vissa saker kanske inte ens går att lära sig helt på egen hand.

När jag gick på lågstadiet, och läraren tyckte att det blev för okoncentrerat i klassrummet, brukade vi leka en lek som kallades ”Gör si och gör så”. Leken gick ut på att stå bakom bänkarna och härma eller inte härma olika rörelser som läraren gjorde. Om hon sa ”gör så” följt av en rörelse så skulle vi barn göra likadant. Om hon istället sa ”gör si” följt av en rörelse så skulle vi istället låta bli att härma henne. Gjorde man fel och härmade där man inte skulle härma eller vice versa så åkte man ut ur leken och fick sätta sig ner.

Den där leken var min skräck, för att försöka uppfatta vilka rörelser läraren gjorde tog enormt mycket energi. Mina klasskamrater blev lite piggare av att få en paus och leka en lek, men för mig var det precis tvärtom. Få saker gjorde mig så utmattad som just ”Gör si och gör så”. En gång skulle vi dessutom leka leken innan vi skulle till badhuset och då ville jag bara sticka ut ur klassrummet och fly hem, för på badhuset skulle jag stoppa polletten i skåpet i omklädningsrummet och det uppfattade jag ju inte hur jag skulle göra. ”Gör si och gör så” och polletten i skåpet på samma dag var helt enkelt för mycket för mig.

Hur som helst, nu har sätta-upp-håret-i-en-ordentlig-knut-polletten trillat ner och det är jag väldigt glad för!

Kommentarer till “Syntolkningssvårigheter och inlärning

  1. Vad bra att du lärde dig det helt på egen hand, grattis! 🙂 Min f.d kontaktperson lärde mig hur man sätter upp håret i en knut, men hon fick visa varenda gång hon var hemma hos mig, och det tog mig lång tid innan jag fattade hur man gör.

    Nu har jag inte satt upp håret i en knut på ett tag, så jag är osäker på om jag fortfarande kan det eller inte. Mina syntolkningssvårigheter gör att jag kan inbilla mig att jag vet hur man gör något som exempelvis att sätta upp håret i flätor eller i en tofs. Då kan jag tro att det ser helt okej ut men alla andra säger att jag har gjort helt fel. Men jag kan ofta inte se skillnaden på ”rätt” och ”fel” om man ska bedöma det genom att se. Därför händer det ofta att mina vänner kan tycka att någon annan person har en konstig frisyr eller något och jag ser ingenting avvikande.

    1. Tack! 🙂

      Vad intressant att du också hade svårt att lära dig att sätta upp håret i knut! Och vad bra att du kunde lära dig av någon annan. 🙂

      Jag känner SÅ mycket igen mig i det här med att inbilla sig att man kan någonting, fastän omgivningen märker att man gjort helt fel. Precis så är det för mig också. Framför allt hände det ofta när jag jobbade på äldreboendet, vilket ledde till irritation hos mina kollegor och stress och frustration hos mig. Att se skillnad på rätt och fel kan verkligen vara lurigt!

      1. Jag har liksom lite dåligt med material på skallen så det är nog försent för mig att lära mig att göra en knut . Men det kanske finns lösknutar att köpa kanske….för äldre gubbar

  2. En mamma berättade för mig hur läraren hade vägrat att hjälpa hennes son som har stora motoriska svårigheter att knyta skridskorna på gympalektionen.
    Han tyckte att han var stor nog att klara det själv. Pojken satt och kämpade hela lektionen och sen fick de gå till syslöjden för att syslöjdsfröken skulle försöka hjälpa dem att få upp de stenhårda knutarna.
    Min dotter hade den läraren under ett år innan vi bytte skola. Det var det värsta skolåret i hennes liv. En sån elak människa med brist på empati.

    Tänk så många kämpande människor det finns och så många oförstående medmänniskor.

    Min pappa som var född 1938 fick stryk av sin gympalärare för att han var så dålig på gympan

    Jag blev mobbad av min Slöjdfröken som hånade mig och vägrade svara på mina frågor när jag inte kom ihåg vad
    hon sagt pga mitt dåliga arbetsminne och dåliga koncentration. I efterhand har jag fått reda på att hon plågade
    andra barn också genom åren.

    Och detta du berättar om syntolkningssvårigheter
    Varför har jag inte hört talas om syntolkningssvårigheter förut?
    Det måste ju finnas många fler än du som kämpar.

    Det är så bra att du skriver och berättar hur det är

    Det måste ju varit många som lidit av detta

    1. Åh, vilken sorglig historia med läraren som vägrade hjälpa pojken att knyta skorna! 🙁 Jag blir uppriktigt ledsen när jag läser det. Jag kan tänka mig vilken oerhörd stress den stackars pojken måste ha känt. Fy! 🙁

      Själv satt jag större delen av syslöjdslektionerna och kämpade med att försöka trä symaskinen. P.g.a. att det ofta ”låste sig” för mig så hade jag svårt att fråga om hjälp, men lyckades till slut bryta min tystnad och fick mod att göra det ändå. Då hjälpte läraren mig, men när jag hade frågat x antal gånger sa hon åt mig att titta i instruktionsboken. Jag uppfattade inte hur tråden satt på symaskinen på bilden i boken, och när jag hade trätt min maskin fel så uppfattade jag sällan vad det var som blivit fel.

      Jag beklagar det din pappa blev utsatt för. 🙁 På den tiden fanns det tyvärr ännu mindre kunskap och förståelse än det gör nu. Och numera är det tack och lov olagligt att slå barn.

      Usch, så hemskt att din slöjdlärare behandlade dig illa p.g.a. att du hade svårt med vissa saker! 🙁 Att man har svårigheter kan man verkligen inte hjälpa, och man har ju faktiskt styrkor också. Tänk om din slöjdlärare kunde sett dem istället.

      Det här med syntolkningssvårigheter verkar tyvärr vara relativt okänt. Min personliga teori är att många som har syntolkningssvårigheter även har andra funktionsnedsättningar (t.ex. Aspergers syndrom) och då förklaras symtomen gärna med dessa diagnoser. I mitt fall uppmärksammade redan läkaren och psykologen som gjorde den neuropsykiatriska utredningen de svaga resultaten på testerna som mätte visuell perceptionsförmåga, och i kombination med det jag hade berättat förstod de väl att det handlade om något mer än ”bara” asperger och DCD. Tyvärr tog jag – p.g.a extrem sjukvårdsskräck – inte kontakt med en neurolog förrän fyra år senare, men såhär i efterhand är jag otroligt glad att jag gjorde det så att jag fick en förklaring!

  3. Jag har samma problem på grund av min diagnos. Har haft föräldrastöd via socialen. Lärde mig ingenting när vi pratade! Vi åkte till offentliga ställen med sonen. Gör si och gör så. Jag bad henne om hjälp, en gång sprang sonen iväg. Jag bad henne hämta honom men såg inte hur hon gjorde för att få med sig honom!

    1. Jag förstår verkligen att det måste ha varit jättejobbigt för dig när du inte såg hur den andra personen gjorde. Vad tråkigt att du kände att du inte lärde dig någonting när ni pratade. 🙁 Kanske förklarade hon saker på ett sätt som var fel för dig? Olika förklaringsmodeller och sätt att tänka fungerar ju olika bra för olika människor. Hoppas att föräldrastödet trots allt gav dig en och annan positiv erfarenhet.

    1. Jag tycker också att det är svårt att få till bra frisyrer. Förut klarade jag bara av en (hästsvans) men nu fixar jag åtminstone två. 🙂 Till skillnad från dig så har jag långa armar, men det verkar inte hjälpa. 😉

  4. Jag undrar hur många lärare, specialpedagoger, arbetsterapeuter som känner till detta med syntolkningssvårigheter?
    Jag har läst väldigt mycket men har aldrig hört talas om det förrän jag började läsa din blogg.
    Det känns ju jätteviktigt att åtminstone personer som jobbar med människor ska känna till om syntolkningssvårigheter.

    1. Att du inte har hört talas om syntolkningssvårigheter är fullt förståeligt, för det verkar tyvärr inte finnas så mycket information. Eftersom läkaren och psykologen som ansvarade för min neuropsykiatriska utredning reagerade på att jag hade svårt med ”visuell perception” som det kallas och bedömde att dessa svårigheter inte fullt ut kunde förklaras av den aspergerdiagnos jag fick, så har detta funnits med mig i bakhuvudet länge. Jag har ju även känt att en av huvudsvårigheterna i mitt fall varit just att jag ”inte sett”. Till slut började jag leta och leta, och efter mycket om och men fick jag nys om att det fanns någonting som hette CVI (hjärnsynskada) och då fick jag en aha-upplevelse. Dock bedömdes det att svårigheterna i mitt fall inte beror på någon skada på hjärnan, men att min hjärna ändå har väldigt svårt att tolka och bearbeta synintryck.

  5. Grattis till knuten! Väldigt intressant med syntolkningssvårigheter. Det känns ofta som om jag ser långsammare än andra, men om nån visar brukar jag kunna härma. Jag tycker det är läskigt att cykla för att synintrycken svischar förbi för fort, och jag tycker det är svårt att känna igen ansikten om de rör sig eller om det är många andra intryck samtidigt.

    1. Tack! 🙂

      Vad skönt att du kan härma när någon visar! Det är ju superbra att kunna göra det. 🙂

      Intressant att höra om dina upplevelser av att ”se långsammare” än andra. Jag förstår att det måste vara obehagligt att känna att synintrycken svischar förbi för fort. Intressant det där med att du har svårt att känna igen ansikten om de rör sig, för själv har jag ofta svårt att se att ansikten rör sig. För det mesta upplever jag dem som konstanta, d.v.s. som om jag såg dem på ett fotografi. Om någon pratar så ser jag att munnen rör sig, men inte mer än så. Undantaget är vissa (väldigt få) personer hos vilka jag kan se alla ansiktsdrag. Jag tror att det då är fråga om personer som har en tydlig och relativt långsam ansiktsmimik.

      1. Oj, är det bara ansikten eller ser du allting som fotografier? I så fall förstår jag att det måste vara svårt att se hur man gör saker när någon visar. Som att försöka följa en dålig instruktionsbok med bilder där vissa moment saknas?

        Det är inte mimiken som gör att jag har svårt att känna igen folk, utan snarare om de rör sig i rummet, om nån kommer gående emot mig till exempel. Därför blir jag ofta stressad när jag är ute på stan. Jag är rädd att möta nån jag känner som jag inte känner igen. Fast det är ju inte så farligt egentligen, bara lite pinsamt. 😀

        1. Jag vet ju inte exakt hur andra människor ser, men för mig är det ingen skillnad på hur världen ser ut på ett fotografi och på hur den ser ut i verkligheten, med undantag för att många saker rör sig i verkligheten. Ansiktsrörelser (eller snarare ansiktsuttryck) uppfattar jag sällan, men jag ser t.ex. att trädens grenar rör sig. Däremot uppfattar jag inte hur de rör sig och så är det med det mesta. Jag uppfattar att saker rör sig men inte hur.

          Jätteintressant att höra om hur det är för dig! Jag förstår att det måste vara jobbigt att möta någon som du känner men inte känner igen. Jag har också varit med om det, fast då har det mer handlat om att jag inte kunnat placera personen i fråga. Jag håller med om att det kan kännas pinsamt. 😛

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *