Ojämn begåvning och inlärning

Om man har en ojämn begåvningsprofil är det lätt att bli utsatt för överkrav från omgivningen, även om de vet att begåvningsprofilen är ojämn. Omgivningen kan nämligen ställa krav på att man ska ”träna upp” det man har svårt för, så att man hamnar på samma nivå som majoriteten. Detta beror sällan på att omgivningen är elaka och medvetet ställer för höga krav. Ofta handlar det istället om att omgivningen har en felaktig föreställning om vad den ojämna begåvningsprofilen innebär.

En vanlig föreställning är att majoriteten av alla personer med ojämn begåvningsprofil har likadana förutsättningar som majoriteten av alla personer utan ojämn begåvningsprofil. Denna föreställning innebär att man tror att en ojämn begåvningsprofil betyder att man har svårare för vissa saker tills dess att man tränat tillräckligt mycket på dem. Om personen med ojämn begåvningsprofil – trots intensiv träning – inte lyckas, kanske hen får höra att hen måste ”fortsätta kämpa” eller ”träna varje dag tills det sitter”. Så enkelt är det inte.

Att ha en ojämn begåvningsprofil innebär inte bara att man har ojämna kunskaper. Det innebär också att man har olika förutsättningar för att lära sig olika saker. Ett barn som har mycket goda förutsättningar för att lära sig läsa, kanske inte alls har förutsättningarna att lära sig sätta upp håret i tofs. Detta betyder inte att barnet aldrig någonsin kommer att ha förutsättningarna att sätta upp håret i tofs, för alla människor utvecklas, och allt eftersom vi utvecklas så får vi nya – och bättre – förutsättningar. Detta gäller även personer som har en ojämn begåvningsprofil. När jag gick på högstadiet hade jag t.ex. inte förutsättningarna att knyta ihop en soppåse. Påsen hade ”dubbla snören”, d.v.s. handtag, och då fick jag inte till det. Några år senare var det dock inga problem längre, för då hade jag de rätta förutsättningarna för påsknytning. Jag hade helt enkelt utvecklats.

Men hade jag ändå inte kunnat lära mig att knyta ihop en soppåse tidigare, om jag fått hjälp att träna på det? Nej, förmodligen inte. I så fall borde alla människor kunna lära sig vad som helst, när som helst i livet, och så är det ju inte. Det finns t.ex. en anledning till att femåringar inte får köra bil.Även om det säkert finns en och annan femåring som skulle klara det alldeles utmärkt, så skulle inte majoriteten göra det. De flesta femåringar skulle – trots gedigen övning – inte kunna följa alla skyltar, hålla hastigheten, visa hänsyn till sina medtrafikanter o.s.v. Däremot finns det många av dessa femåringar som skulle ha de rätta förutsättningarna att köra bil när de fyllt 18 eller 20 – för då har de utvecklat de färdigheter som krävs. Tack och lov är det ingen som säger åt en femåring att hen ska hem och träna på att köra bil, för det skulle kunna ta en ände med förskräckelse.

Förutom att vi med ojämn begåvningsprofil kan sakna förutsättningar som de flesta av våra jämnåriga har, så kan vi ha andra förutsättningar som de flesta av våra jämnåriga inte har. Att förvänta sig att vi – utan att få mogna – ska kunna skaffa oss samma förutsättningar som andra, kan jämföras med att kräva att våra jämnåriga ska kunna skaffa sig samma förutsättningar som oss. När jag var i fyraårsåldern förstod jag t.ex. ironi, vilket viss dagispersonal tyckte var väldigt roligt eftersom de då kunde skoja med mig på ett annat sätt. Att just jag förstod ironi innebar dock inte att alla andra fyraåringar hade förutsättningarna att ”träna upp” sin förmåga att förstå ironi, utan många behövde utvecklas mer först. På samma sätt behövde jag utvecklas mer för att kunna bygga med (och inte bara lukta eller tugga på) modellera, för detta var jag ännu inte mogen för.

Att man behöver ha de rätta förutsättningarna för att kunna lära sig saker, innebär inte att vi med ojämn begåvningsprofil inte kan träna på någonting alls. Vi kan – precis som alla andra – träna på sådant som vi har de rätta förutsättningarna för att kunna lära oss. Genom att träna på sådant som man har förutsättningar för, lär man sig också mycket mer än om man lägger ribban för högt. Det gäller att börja i rätt ände och vid rätt tidpunkt, och vad som är rätt ände och tidpunkt kan variera mellan olika individer. 

Kommentarer till “Ojämn begåvning och inlärning

    1. Vad synd att du inte fick din diagnos som barn! Då kanske du hade fått mer förståelse från omgivningen. Tyvärr fanns det väl inte heller särskilt mycket kunskap om NPF på den tiden, därav att många blev väldigt missförstådda.

  1. Fruktar själv att det hade gått mycket illa för mig om jag hade fått diagnos som barn på grund av att ändå var utanför och mobbad. En bokstav hade
    bara gett ytterligare slagträn åt både elever (och vissa oförstående lärare), har dock ochså genom min skoltid haft många fantastiska och förstående lärare.

    Jag får även som vuxen ofta slåss mot en hel värld.
    Jag får anmäla arbetspsykloger, har blivit bemött som förståndshands handikappad av arbetsförmedlare och granskad hårdare än människor utan diagnoser av skolinspektörer.

    Fick idag veta att jag nog kan kyssa drömmen om att någon gång kunna ta ett harprivatflygcertifikat ajöss på grund av diagnosen.

    Nog för att jag kan skriva en anmälan själv ang en psykolog,
    men jag skulle behöva tillgång till det bästa jurist teamet i EU
    för att på ett effektivt sätt bekämpa stora myndigheter.

    Hade jag vetat vad jag vet idag..
    hade låtit bli att skaffa någon add diagnos och istället satsat på
    att bara ta ordentliga löpturer.

    Kampen mot diskriminering kommer jag fortsätta att föra,
    men som sagt var jag är bara en person.

    Ska så småningom se vad jag vidare kan göra för att lyfta den mycket allvarliga diskrimineringen mot personer med npf.

    Diskriminering är såpass oerhört allvarlig att den måste lyftas till både EU och FN nivå, här tar jag tacksamt emot hjälp av andra.

    Ang stora myndigheter,
    så måste man driva mål mot dessa till europa
    domstolen för att upphäva svenska myndigheters beslut.
    Detta kräver tyvärr stora juridiska resurser som jag inte har tillgång till,
    men om vi organiserar oss tillsammans kanske blida en stark opinion.
    Personligen anser jag att ju fler som engagerar sig i diskrimeringen mot människor med olika npf diagnoser desto bättre är det oavsett om de är neurotypiska eller har diagnoser och oavsett vad de har för yrke, position eller politiska åsikter.

    Jag tycker t.ex. att organiserade aspergare gör mycket bra saker och har all respekt för deras arbete, men jag tror att det är bra om man kan jobba tillsammans mot diskrimering som man gör i exempelvis attention oavsett om man själv har en diagnos, jobbar med människor som har diagnoser, är anhörig eller bara rent allmänt tycker att det är intressant med människor och sociala frågor.

    Dock så kanske det är något skillnad på vad jag väljer att göra anmälningar om när det gäller bemötande och liknande jämfört med en del andra.
    Om någon psykolog, läkare skulle dra något skämt om asperger är nog inget jag ens skulle anmäla till chefen på en vårdcentral,
    vad jag väljer att försöka driva är fall där exempelvis en läkares eller psykologs felaktig handlande har lett till för mig eller andra allvarliga konsekvenser.

    Naturligtvis är det inget fel att göra anmälningar om man känner sig dåligt bemött, men någonstans måste man ochså välja sina strider.

    1. Vad tråkigt att du känner att diagnoserna har fått negativa konsekvenser. 🙁 Att diskriminera någon p.g.a. en funktionsnedsättning är inte okej. Det är superbra att du säger ifrån, men jag förstår också att du vill välja dina strider. Det brukar jag också göra, oavsett vad det gäller. Dels tycker jag inte om att bråka, dels har jag inte obegränsat med energi, så jag brukar bara ta de strider som jag känner att jag absolut måste ta. Detta är oftast strider där någon försökt trampa på mig eller där jag riskerar att exempelvis inte få rätt hjälp. Jag accepterar inte att bli illa behandlad.

      Angående bemötande så har jag gjort en anmälan en gång. Det var en läkare som hade bemött mig på ett sätt som kändes helt oacceptabelt, så då valde jag att anmäla hen till Patientnämnden. I andra fall där jag känt mig inte lika fullt illa bemött, har jag nöjt mig med att bara byta vårdpersonal, handläggare etc. Huvudsaken är att jag mår bra, inte att driva allting till sin spets bara för att jag ska få rätt.

  2. Men visst finns det positiva aspekter såsom möjlighet till stöd, hjälp från samhället ochså. Men eftersom samhället anser sig ha rätten att diskriminera människor med diagnoser så bör man vara medveten om vilka möjligheter man kan förlora med en diagnos, det finns en diskrimineringslagstifning som man kan använda sig av, men den ger tyvärr sällan fullgott skydd. Om man har blivit diskriminerad kan man göra en anmälan till följande instanser:

    diskrimineringsombudsmannen
    denna använder sig av diskrimineringslagstiftningen för att utkräva skadestånd

    sitt fackförbund
    detta använder sig av arbetsrättsliga lagar och diskrimineringslagstiftningen för att förhandla med arbetsgivaren och eventuellt utkräva skadestånd med hjälp av att driva processer till arbetsdomstolen.

    justitieombudsmannen
    Justitieombudsmannen är ett organ som följer att myndigheter följer de lagar, regler och förordningar som finns.
    Hit kan man exempelvis anmäla arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare med flera som gör fel i sin myndighetsutövning. JO kan inte utdöma några formella straff men myndigheter brukar lyssna på deras kritik.

    Socialstyrelsen
    Hit kan du anmäla olika yrkesgrupper som har legitimationer via socialstyrelsen såsom psykloger, läkare m.fl.

    Hälso och sjukvårdspersonal
    Till hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd kan man anmäla läkare och annan sjukvårdspersonal som man anser sig ha begått fel, denna nämnd kan dra in legitimationer men även varna.

    Skolinspektionen
    Hit kan man anmäla skolor och lärare som man anser har handlat i strid med skollagen och andra regler i skolan.

    Problemet är här dock att människor anmäler lärare så fort de är missnöjda med något oavsett vad det må vara och lärare döms oerhört hårt av samhället och andra, medan läkare och andra myndighetspersoner vars beslut ofta orsakar än mer skada kommer undan mycket lätt.

    Eftersom jag själv jobbar i skolans värld får jag ofta erfara hur lärare blir anmälda för allt möjligt tyvärr.

    Om man förordar legitimationsystem bör det råda likhet inför lagen. Om exempelvis läkare kunde bli av med sin legtimation lika lätt som lärare för felaktigt bemötande eller beslut så tycker jag att det vore rent fantastisk eftersom det verkligen skulle sända en signal till denna yrkesgrupp om att deras läkared och yrkesetiska principer verkligen har en stor tyngd. Tyvärr kan läkare på grund av sin maktposition i samhället ofta diktera villkor själva.

    Naturligtvis har jag mött jättemånga bra läkare, sjuksköterskor etc i vården och jag känner läkare som verkligen jobbar på ett fantastiskt sätt för brukare. Men det är sällan dessa yrkesgrupp anmäler andra.

    Som ett exempel mellan två helt olika bemötande av två olika läkare kan jag berätta följande en 56 årig kvinnlig överläkare antydde att jag led av vanföreställningar eftersom jag snabbt rabblade upp fakta i ett stressat tillstånd, mötte en fantastiskt trevlig läkare på jobbet och vi började diskutera medicin och han förstod direkt att jag hade stora kunskaper om hur hjärnan fungerar och jag rabblade pa samma satt upp fakta dock inte i ett stressat tillstand. Skillnaden här var naturligtvis maktpositioner jag och läkaren jobbade båda med pedagogiskt arbete, medan jag i den andra situationen var en patient.

    Så två personer av samma yrkeskår olika bemötande.

    1. Tack för att du berättar vilka instanser man kan anmäla diskriminering till! Superbra! 🙂 Det finns säkert läsare som kan ha stor nytta av den informationen.

      Vad tråkigt att du upplever att lärare blir anmälda enbart p.g.a. missnöje. Missnöje och felbehandling/olämpligt uppträdande är ju inte samma sak, även om felbehandling/olämpligt uppträdande naturligtvis leder till just missnöje. Dock är det ju väldigt bra att man kan anmäla lärare eftersom dessa personer, liksom personer inom alla andra yrkesgrupper, också kan behandla folk illa och bete sig olämpligt.

      Överläkaren som antydde att du led av vanföreställningar kanske var väldigt stressad? Min erfarenhet är att vårdpersonal som är stressade och inte hinner lära känna patienten ordentligt, lätt drar förhastade slutsatser. De hinner helt enkelt inte skapa sig en helhetsbild av de människor de möter, eller ta reda på vad som ligger bakom olika svårigheter och beteenden, och därför blir slutsatserna ibland helt fel. Detta är väldigt tråkigt, eftersom det leder till att patienten blir missförstådd.

  3. Inga aao den har gangen. skriver fran andriod..
    du har absolut ratt i att lakaren sakerligen var stressad vilket ar ett av manga skal till att jag valt att inte anmala denna handelse, forutom att jag inte garna vill redogora for mitt eget stressade upptradande i en anmalan.

    Da jag som patient naturligtvis om inte kanske pa juridisk niva, sa har jag naturligtvis pa en moralisk niva ansvar for det som hande

    Problemet ar dock inte sjalva motet i sig, utan vad som sedan hander efter.
    Det vill saga att ordinare personal forklara for denna lakare att jag var extremt stressad pa grund av att arbetsformedlingen bemott mig som forstandshandikappad och att jag skulle ha mote med samma underbara arbetsformedlare som bemott mig som forstandshadikappad dagen efter.

    Lakaren skriver sedan sin journalanteckning och trots upplysningar fran personal om att jag var stressad over kontakt med af, att citat.. patienten fornekar vanforestallningar.. jag har aldrig under mitt mote med lakaren namnt ordet vanforestallningar eller nagra som helst andra ord som skulle antyda psykisk ohalsa forutom orden att jag ar stressad over att vara arbetssokande.

    Skalet till att jag blev bemott som forstandshandikappad var formodligen det som arbetspsykolgen skrivit i sina papper da jag lat en kunnig person lasa igenom dem, dvs kunnig ang hur myndigheter uttrycker sig, inte kunnig i egenskap om att ha djupa kunskaper om de fenomen som diskuteras papprena.

    Arbetsformedlaren i det har fallet valjer jag att inte namna nagra detaljer eftersomformedlarens handlande formodligen var ett resultat av att vara en kugge i systemet. Arbetspsykologen och lakaren har dock i egenskap av sina yrkeslegtimationer, sina expertkunskaper ett oerhort mycket storre ansvar bade pa en juridisk niva enligt exempelvis social styrelsen men aven som jag anser pa en moralisk niva varfor jag mer detaljerat beskrivit deras handlade.

    Kanns som att du har ett klokt satt att tanka Johanna *ler*, du far garna sprida listan om du vill *ler* och enligt ditt satt att tanka sa skulle jag ochsa saga att det har hade varit ett fall dar man borde byta vardpersonal. men naturligtvis tycker jag det ar bra att du satt ner foten i extrema fall precis som jag valt att gora med arbetspsykologen.

    Vi hors igen *ler*
    Elisabet Persson.
    Trakigt att hora att du haft mycket otur till visst del likt jag i skolan, men jag fruktar att det som jag sade innan dvs att aven om du kanske skulle fatt mera forstaelse fran lararna idag kanske med en diagnos sa tror jag anda att man blir markt och stigmatiserad som utanfor.
    Ja har du ingen diagnos kan du ju tex soka om och fa gora saker som manniskor med diagnos inte for gora, aven om jag forstar att inte just alla manniskor har drommen om att ta en flygcertifikat.

    Johanna
    Tankte hela helgen pa ceritifkatsfragan och kom pa en losning som kanske kan vara gorlig rent teoriskt, meljade ochsa en internationellt erkand expert som statt upp ordentligt mot diskriminering av manniskor med vara diagnoser ett forslag pa losning, vet ej om jag far nagot svar da experten sakerligen har nagot att gora.

    Men problemet ar inte att jag kan finna losningar pa dessa problem, utan att vara underbara svenska myndigheter formodligen kommer att gora allt for att slippa implemntera dessa antingen av rent overformynderi eller att de inte vill att de ska kosta extra pengar att lata manniskor med diagnoser fa samma mojligheter som andra.

    Vem vet nagon gang kanske jag flyttar ifran det har landet, om det gar ett finna ett civiliserat land som talar engelska och behandlar manniskor med diagnoser pa ett civiliserat och icke diskriminerade satt. jag har inga sakra kort nar det galler men indien eller usa kanske kan vara tva alternativ.
    Rikard

  4. Du är fantastisk på att sätta ord på saker i skrift, Johanna! Är du lika bra på att sätta ord på saker rent muntligt också? Jag ser isåfall inte HUR någon lyckas missförstå dig! 🙂
    Jag hoppas vi får chansen att träffas IRL också! Jag skrev och knåpade ihop ett brev till dig för ett tag sen, men vet inte om du fick det och har läst det, för sen efter det har vi inte haft nån direktkontakt? Det var ett stort kuvert med en massa bilder på iaf. Har ju ditt nr också, men inte alltid pengar på mobilen…

    Jag undrar om du har nåt tips på hur jag kan bemöta och/eller svara på kommentarer av den här sorten:
    ”Vadå, klart du kan jobba! Du har ju två armar och två ben och du kan matte, språk, bla bla bla”. ”Du måste växa upp och ta ansvar nån gång, sluta leva på bidrag!” Och: ”Man kan jobba trots Asperger, det handlar bara om vilja, du måste bara börja tro lite på dig själv!”
    När jag då, kränkt som jag blir, förklarar med så lugn och stabil ton jag kan, att jag inte har förutsättningar, ork, och lite om VARFÖR jag inte bara kan ”ut och jobba” (du vet hela söka-jobb-cirkusen är det väl inte många med nfp som ens orkar gå igenom?! för det första!) så möts jag kanske av följande svar:
    ”Du kan inte skylla på dina diagnoser och din bakgrund hela livet, man har faktiskt ett eget ansvar!”
    OMG!!! Vad 17 svarar man såna personer??!
    Innerst inne vet jag, som du poängterar, att det är av okunskap och inte elakhet i de flesta fallen.. Men usch vad jag kokar inombords, vad jag hatar dessa människor, och jag har svårt att se dem som annat än elaka och onda, tyvärr!
    Jag tycker att saknar man kunskap om nåt så ska man inte yttra sig om det!!

    Kram till dig och dina läsare! Fortsätt blogga! 🙂

    1. Tack så jättemycket! 🙂 Roligt att höra att du tycker att jag förklarar bra. 🙂 Jag pratar inte likadant som jag skriver, och tänker heller inte lika mycket på mina formuleringar när jag pratar, eftersom pratandet sker mer spontant. Däremot har jag ibland fått höra, exempelvis från personer inom psykiatrin, att jag är bra på att förklara saker, så jag verkar inte prata helt obegripligt i alla fall. 😉

      Åh, jag känner igen de där oförstående kommentarerna! Vad tråkigt att du får sådana. 🙁 Min erfarenhet är att de i de flesta fall grundar sig i okunskap. Personer som anser att man kan jobba, även fast man inte kan, har ofta inte så mycket kunskap om olika sätt att fungera. Ibland har de inte förstått vad en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan innebära, andra gånger har de träffat en eller ett par personer med exempelvis Aspergers syndrom, och tror då att ALLA med Aspergers syndrom fungerar som den/de som de träffat. Min erfarenhet är att dessa människor för det mesta inte menar något illa, utan de förstår helt enkelt inte. Därmed inte sagt att de inte KAN förstå, om de får förutsättningarna för att göra det.

      Jag brukar undvika att försvara mig, utan istället förklara. T.ex. brukar jag förklara hur min energinivå ser ut, vad som tar energi och varför det gör det. Jag förklarar också hur mycket energi olika saker tar, och det händer att jag jämför med pengar. Jag kan t.ex. säga att någonting som kostar 100 kronor för många andra, kan kosta 500 (eller t.o.m. 1000) kronor för mig, och då räcker inte mina pengar till lika mycket som andra människors pengar räcker till. Jag måste också vara extra noga med att hushålla med mina pengar, så att inte alla pengar går åt på en och samma dag.

      Den förklaringen brukar de flesta förstå. Sedan finns det också en mindre klick människor som inte VILL förstå, och detta är tyvärr ingenting som jag kan göra så mycket åt. Jag kan inte tvinga någon annan att vilja förstå mig. Istället försöker jag undvika att ha så mycket med dessa människor att göra. Vi har antagligen så olika värderingar att vi ändå är lyckligast på var sitt håll. Det är nog delvis därför jag inte har någon sådan person i mitt liv just nu.

      Jag håller med dig om att man bör vara försiktig med att yttra sig om sådant som man saknar kunskap om, men jag tror att dessa människor TROR att de har kunskap om t.ex. Aspergers syndrom. De TROR nog att de förstår och om man TROR att man förstår, men i själva verket inte gör det, så kan det naturligtvis bli väldigt fel. Där det inte handlar om okunskap har jag ibland upplevt att det istället handlar om värderingar. Det finns människor som faktiskt förstår hur slutkörd man blir, men som ändå tycker att man ska pallra sig iväg till jobbet till varje pris.

      Jag mejlar dig om brevväxlingen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *