Mina jobb och utbildningar, del 3

Universitetskurser på distans
Eftersom jag länge varit intresserad av media och det mänskliga psyket så valde jag att läsa medie- och kommunikationsvetenskap och psykologi. Eftersom jag fortfarande var utmattad efter tidigare jobb och inte klarade av gruppdiskussioner utan att bli ofrivilligt tyst, bestämde jag mig för att läsa på distans. Jag var genuint intresserad av ämnena, men hade stora svårigheter att förstå kurslitteraturen. Det visade sig nämligen att universitetslitteratur ställde stora krav på att analysera fakta, något jag har svårt för. När det kommer till fakta förstår jag bara informationen om den skrivs ut i klartext. Att försöka hitta svar på frågorna i hemtentorna var därför lite som att leta efter en nål i en höstack; jag fick kämpa oerhört hårt. Ändå lyckades jag klara två av de kurser jag tog mig an.

TV-journalistikutbildning
Mitt medieintresse gjorde att jag sökte, och kom in på, en yrkesutbildning i TV-journalistik. Jag ville fokusera på det rent journalistiska, men det visade sig att utbildningen innehöll minst lika mycket teknik som journalistik. Samtidigt som jag fick lära mig att göra research, att skapa intresseväckande rubriker och att boka intervjuer – vilket fungerade bra – blev jag också tvungen att försöka lära mig att hantera en TV-kamera, att filma och att se om ljuset i bilden var bra eller dåligt. Här märkte jag hur svårt jag har att tolka synintryck (även om jag då bara trodde att jag helt enkelt ”inte såg”), för jag såg ju inte skillnad på olika bildkvaliteter, vinklar eller ljussättningar. Jag lärde mig inte heller att hantera kameran och jag kunde inte ”ta in” ett rum eller en plats, något som senare visade sig bero på att jag har en bristande rumsuppfattning.

Praktik på TV-redaktion
I samband med utbildningen skulle jag göra praktik på en TV-redaktion, något jag hade sett mycket fram emot. Väl på plats blev jag dock satt på att limma papper, något som är bland det svåraste jag vet. Jag fick även stå och hålla en rökmaskin, och eftersom jag inte kan automatisera var det enormt uttröttande. Jag var ju hela tiden tvungen att hyperfokusera på att inte tappa den där rökmaskinen och på att hålla den i rätt vinkel. Det blev även missförstånd när jag inte fick tillräckligt tydliga instruktioner för vad jag skulle göra. Efter bara några dagar var jag så utmattad att jag fullständigt klappade ihop. Jag mådde så dåligt att jag blev rädd, och jag var tvungen att avbryta praktiken. Efter det var det tänkt att jag skulle ägna mig åt eget arbete för att kunna fortsätta utbildningen, men till slut orkade jag inte heller det, och i samma veva fick jag mina diagnoser.

Skrivarkurs på distans
Eftersom jag alltid har älskat att skriva, och en av mina högsta drömmar har varit att lyckas som författare, bestämde jag mig för att söka en skrivarkurs. Det slutade med att jag kom in på en ettårig distanskurs på en folkhögskola. Även här handlade det mycket om textanalys, men till skillnad från facklitteratur handlade det nu uteslutande om att analysera skönlitteratur, vilket är något helt annat. Det handlade om att uppfatta sådant som meningsbyggnad, budskap och känslan i texten – och sådant har jag lätt för. Även att fantisera och skriva hör till mina styrkor, så rent praktiskt fungerade studierna bra, förutom den lilla detaljen att all input till slut gjorde att jag varken visste ut eller in och att jag kände att jag tappade min skrivaridentitet. Samtidigt som det var roligt att få både positiv respons och konstruktiv kritik så kom det så många olika åsikter och idéer att jag i slutändan inte visste vilket ben jag skulle stå på, och jag blev förvirrad snarare än hjälpt.

Dessutom hade jag – innan jag började på utbildningen – bara vilat i två år (Jag vet att det kan låta jättelänge, men för mig är det inte alls speciellt länge.) så därför hade jag inte helt och fullt hunnit återhämta mig från mina tidigare sysselsättningar. Därför dröjde det inte länge förrän min kropp sände ut varningssignaler på nytt, men envis som jag var så kämpade jag på med skrivarkursen ända tills jag kraschade. Det gick nästan hela vägen. En vecka innan slutseminariet klappade jag ihop.

Novellförfattare
Parallellt med skrivarkursen började jag, i mycket liten skala, att skriva noveller för en ungdomstidning. Det gick till som så att redaktörerna för tidningen beställde en novell till ett visst datum. Därefter kunde jag skriva precis när jag ville, så länge jag höll deadline. Det var ett otroligt roligt jobb, för jag fick verkligen ägna mig åt någonting som jag tyckte om och var bra på. Det är dessutom det enda jobb jag haft där min ojämna begåvningsprofil inte varit något hinder, utan en tillgång. Jobbet ställde inga som helst krav på visuell perception, automatiseringsförmåga, simultankapacitet, snabbhet, motorik eller faktaanalys. Istället krävdes fantasi, inlevelseförmåga, språklig och grammatisk kunskap, samt förmåga att kunna berätta en historia – och allt detta hör ju till mina styrkor.

Tyvärr tvingades jag sluta åta mig uppdrag när jag kraschade i samband med skrivarkursen. Efter den kraschen, som ägde rum sommaren 2014, har min energinivå blivit ännu lägre och den lilla stresströskel jag hade har försvunnit helt. Därför har jag inte orkat skriva några noveller, för det tar trots allt en del energi i anspråk. Jag hoppas dock att jag så småningom ska kunna återgå till det skönlitterära skrivandet, om inte annat som en fritidssysselsättning.

Mina jobb och utbildningar, del 2

Kommentarer till “Mina jobb och utbildningar, del 3

  1. Känner igen mig själv i det du skriver. Har aldrig blivit utredd, men jag har många problem och tror att jag har adhd och Aspergers.

    Jag har väldigt smala intressen o en ojämn begåvningsprofil. Behöver tydliga instruktioner o få lära mig i min takt, är opraktisk o ”ser” inte alltid hur praktiska saker ska utföras. Vill gärna att jobbet är sig någorlunda likt, har svårt för att måsta hoppa mellan en massa olika arbetsmoment hela tiden.

    Jag har haft ETT jobb som passat mig och mina begåvningar. Tyvärr lades det ner o nu famlar jag i blindo för att hitta nåt jag kan stå ut med, passa in på o även gilla.

    Att jobba med saker som inte intresserar mig funkar inte. Sen tål jag inte stress bra och klarar inte av att göra flera saker på en gång. Jag jobbar hellre noggrant än snabbt o jobbar inte gärna med grupparbete.

    Har pluggat på friskola förr o det passade mig jättebra. Det var flummigt o högt i tak o mycket utrymme gavs för att skriva, tänka o reflektera.

    Högskola däremot … Började på en kurs o fick panik rätt snart, för de berättade inte vilka sidor man skulle läsa i böckerna. Mycket var helt upp till en själv att hitta o förstå. Jag klarade inte av att sålla, planera och organisera. Fattade inte heller vad som förväntades av mig (har iofs nästan alltid svårt för att avgöra det o komplicerar saker mer än jag behöver).

    Ska börja plugga på universitet till hösten och är orolig för att det ska hända igen. För jag MÅSTE plugga så jag kan jobba med sånt som intresserar.

    Önskar att livet inte handlade så mycket om jobb o pengar. Alla passar inte in i arbetssamhället.

    1. Intressant att höra om hur det är för dig. Tack för att du delar med dig!

      Jag känner igen mig jättemycket i det här med att behöva tydliga instruktioner, att vara opraktisk och att inte se hur praktiska göromål ska utföras.

      Vad tråkigt att din arbetsplats lades ner. 🙁 Jag hoppas verkligen att du kommer att hitta ett annat jobb som fungerar bra och som du trivs med. Jag förstår att du tyckte att det var svårt med högskolestudier, det tyckte jag också. Jag klarar inte av att analysera fakta och universitetskurserna byggde mer på logik än kreativitet, vilket blev ett problem för mig då min ojämna begåvningsprofil ser ut som så att jag är betydligt mer kreativ än logisk.

      Du har inte funderat på att göra en utredning för de diagnoser du misstänker att du har? Om man har en funktionsnedsättning brukar man ha möjlighet till anpassning och hjälp på universitetet, men som med så mycket annat antar jag att det krävs att man har funktionsnedsättningen på papper, d.v.s. att man fått en diagnos.

  2. Tack för svaret. 🙂

    Känner igen det där att vara mer kreativ än logisk.

    Jo, har funderat på att göra en utredning. Tror att det skulle vara bra. Orkar dock inte ta tag i det nu med det hemska jobb jag har. Blir helt slut efteråt. Så måste börja skolan till hösten ändå.

    Men funderar på att be innebär utredning när jag pluggat ett tag, om studierna går bra och inte tar för mycket energi. Det blir lite moment 22.

    Kul att läsa din blogg förresten. 🙂 Ha det bra.

    1. Jag förstår att det blir ett moment 22 om du vill göra en utredning men inte orkar p.g.a. jobbet. 🙁 Om du ändå funderar på att göra en utredning framöver så är ett tips att ställa dig i kö redan nu eftersom det tyvärr kan vara långa väntetider. Vanligen behövs en remiss från öppenpsykiatrin. Ett annat alternativ är att bekosta sin utredning själv, då behövs ingen remiss men det blir istället väldigt dyrt.

  3. Jag tycker att du gör ett väldigt bra jobb med bloggen, Johanna!
    Du kan vara stolt över din kunskapsspridande insats 🙂

    Jag stor glädje av att läsa bloggen. Jag jobbar med människor inom autismspektrumet, har vänner/familj bekanta som tillhör ”kategorin”. Även jag själv är inräknad där 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *