Mina jobb och utbildningar, del 2

Äldreboende
På äldreboendet jobbade jag som vårdbiträde och hade många olika arbetsuppgifter. Bl.a. skulle jag bädda sängar, städa rummen, följa de boende till och från matsalen, hjälpa till vid påklädning, duschning m.m. Jag trivdes med pensionärerna och tyckte mycket om att sitta och prata med dem, men tyvärr hann jag inte prata med dem lika mycket som jag hade velat. Istället låg fokus på att hinna med det praktiska, och det fungerade mindre bra. Ett stort problem var mina svårigheter att orientera mig inomhus. Jag kom inte alltid ihåg vägen till och från matsalen, något som ibland fick konsekvenser för de boende. Jag hade även stora svårigheter att se hur de olika praktiska sysslorna skulle utföras, och att utföra dem rent motoriskt.

Eftersom jag dels hade svårt att utföra de olika sysslorna, dels har dålig tidsuppfattning vilket gjorde att jag ständigt missbedömde hur lång tid varje syssla skulle ta, halkade jag ofta efter tidsmässigt. Detta ledde förstås till att jag, i förlängningen, inte hann med det jag skulle. Jag visste inte heller i vilken ordning de olika sysslorna bäst utfördes och jag såg inte alltid när jag hade utfört en syssla fel. Mina kolleger blev ofta irriterade på att jag inte automatiskt förstod sådant som enligt dem var självklart, som t.ex. att man börjar från hörnen och arbetar sig utåt när man torkar golv. Jag hade aldrig tänkt på att golvet blir smutsigt igen om man trampar med skor precis där man har torkat, men när mina kolleger talade om det för mig så accepterade jag det och lade det på minnet.

Demensdagcenter
När min chef märkte att jag inte klarade av att jobba i själva servicehuset blev jag omplacerad till boendets dagcenter för personer med demenssjukdom. Där var det inte lika högt tempo som i servicehuset, och det fanns mer tid till att t.ex. spela bingo, läsa tidningen och gå promenader. Dessa saker fungerade bra. Jag hade dock svårt att koka kaffe, skära grönsaker, lägga upp ostskivor på fat och andra frukostbestyr. Ibland grät jag på kvällarna eftersom jag var så orolig att behöva göra sådana här saker, för det var verkligen överkurs för mig. Jag försökte alltid ta initiativ till att duka, eftersom det var betydligt enklare, men ibland hade någon annan redan gjort det när jag kom, så då var jag tvungen att fixa frukost i alla fall. Hämta matvagnen var jag också tvungen att göra ibland, men en av de värsta sysslorna var att hänga upp deltagarnas ytterkläder på galgar. Det tog lång tid och ibland gjorde jag fel, varpå jackorna trillade av galgarna och sedan visste jag inte vems jacka som var vems. Eftersom jag har svårt att tolka synintryck såg jag heller inte alltid vem som behövde hjälp och med vad, vilket gjorde att de andra i personalen ofta fick tala om för mig vad jag skulle göra. Jobbet på dagcentret fungerade betydligt bättre än jobbet i själva servicehuset, men jag var ändå lättad när mitt sommarvikariat var slut.

Telefonförsäljare
Det här jobbet gick ut på att sälja branschtidningar till olika företag. Kunderna var trevliga, men jag kom aldrig ihåg vad jag skulle säga (vi hade en ganska strikt mall att gå efter) och hade svårt för att sätta in säljsnacket. Dessutom insåg jag snart att jag inte hade hjärta att pressa folk till att köpa en produkt som de egentligen inte ville ha. Det stora problemet var dock datasystemet – en mardröm för någon med svårigheter att tolka synintryck. Jag tyckte att det var ett huller-om-buller-system, ett icke-system. Efter två veckor var jag så utmattad att jag föll ihop hemma på köksgolvet och bara grät. Sedan sa jag upp mig.

Mina jobb och utbildningar, del 1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *