Att veta vad ett barn kan

När ett barn har lärt sig någonting nytt, är det vanligt att barnet berättar det för föräldrar eller andra vuxna. Detta gör att de vuxna ofta har god koll på vad barnet kan och inte, något som gör det lättare att bemöta barnet på rätt sätt. När det gäller barn som har en ojämn begåvningsprofil kan det dock vara klurigt att veta vad barnet kan och inte, även om barnet berättar om sina nya färdigheter.

Gemensamt för de flesta barn – både de som har en jämn och de som har en ojämn begåvningsprofil – är att de berättar om sådant som de fått öva mycket på för att lära sig. Andra saker berättar man inte att man har lärt sig, eftersom man inte tänker på att man har lärt sig dem. Exempelvis kan ett barn med jämn begåvningsprofil berätta att hen kan räkna lite grann – om de vuxna vet att barnet övat mycket på det och om de kanske förklarat hur man gör – men att barnet kan öppna kökslådorna kanske hen inte berättar. Detta kan bero på att barnet kan öppna kökslådorna utan att ens tänka på att hen kan det. 

Om man har en ojämn begåvningsprofil kan det istället vara så att man knappt alls behövt öva på att räkna, men att man inte ens funderar på hur man öppnar kökslådorna, eftersom det verkar vara alldeles för svårt. Om barnet då är så litet att man – enligt normen – inte kan förvänta sig att barnet ens ska kunna siffrorna, så frågar man inte heller om barnet kan räkna. Barnet kanske inte heller upplyser om det, eftersom hen inte tycker att det är någon stor grej. Att barnet inte försöker öppna kökslådorna kanske man bara tolkar som att barnet är snällt och duktigt som låter bli att riva ut saker. Därför är det inte säkert att man märker att barnet kan det ena, men inte det andra.

När jag var sex år kunde jag klockan, vilket mina föräldrar inte fick kännedom om förrän min mamma råkade hämta mig fem minuter för sent från sexårsverksamheten. ”Du skulle ha kommit klockan tre, och nu är hon fem över”, vrålade jag. Vid det laget kunde jag alla klockslag och jag visste att mellan klockan tre och fem över tre så var det fem minuter. Däremot gjorde min bristande tidsuppfattning att jag inte visste hur lång tid fem minuter var. När mamma dröjde hade jag därför dragit slutsatsen att hon hade glömt att hon skulle hämta mig.

Att mamma fick veta att jag kunde klockan gjorde att hon förstod att jag, när klockan började närma sig hämtning, satt och höll koll på tiden. På så vis förstod mamma att jag var väldigt orolig att hon eller pappa skulle komma för sent, och att jag blev jättestressad om de råkade komma pyttelite senare än de sagt.

När jag gick i ettan hade jag full förståelse för veckor, dagar, månader, datum o.s.v. Det visste inte läraren i skolan, och därför fortsatte hon att ha lappar liggande på katedern. Det kunde t.ex. stå ”2/4 teater”. Såg jag då den lappen så förstod jag att vi skulle gå på teater den andra april, varpå jag blev orolig, eftersom jag visste att det skulle kunna förekomma höga ljud på teatern. Jag kollade också hur många dagar det var kvar till den andra april, och när jag hade gjort det så kollade jag hur många gånger till jag skulle hinna utöva mina fritidsaktiviteter innan det var dags för det oöverstigliga berget Teatern.

Jag använde mig också av mina almanackskunskaper för att räkna ut vilken dag det var min tur att dra på almanackan i klassrummet. Syftet med den aktiviteten var att vi, genom att läsa upp dag, datum och namnsdagar, skulle lära oss just almanackan. Den kunde jag ju redan, men jag såg inte hur jag skulle dra av själva lappen, och därför fruktade jag även det oöverstigliga berget Almanackan. För att slippa obehagliga överraskningar valde jag att hålla god koll på vilken dag det var min tur att dra av den där lappen. Eftersom jag hade listat ut vilken ordningsföljd läraren använde sig av för att avgöra vems tur det var, så behövde jag bara räkna på fingrarna – eller kolla i en fickalmanacka – för att ta reda på vilken dag det skulle bli min tur. Denna vetskap var också bra att ha när det gällde att få stöd hemma. När jag drabbades av panik upplyste jag helt enkelt bara mina föräldrar om att det berodde på att jag skulle bli ombedd att dra på almanackan onsdag om två veckor.

Almanackan var någonting som jag lärde mig utan att tänka särskilt mycket, ungefär som många andra lär sig att dra av en lapp utan att tänka på det. Barn som har en jämn begåvningsprofil säger troligen inte: ”Titta, titta! Jag kan dra av lappen!” De tänker inte ens på att det är en färdighet. På samma sätt berättade inte jag att jag hade lärt mig almanackan, för jag reflekterade inte ens över att det var någonting jag hade lärt mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *