Att se helheter

Mina svårigheter att tolka synintryck gör att jag har svårt att se helheter. Jag kan t.ex. inte se hur kaffebryggaren hänger ihop eller hur symaskinen fungerar. Sådant ser de flesta andra människor, och det har många gånger hänt att de blivit frustrerade för att jag inte sett. Likaså tycker jag att andra människor har en tendens att fastna i detaljer när de – i andra sammanhang – inte verkar uppfatta den för mig uppenbara helheten.

Jag tycker om att skriva brev och har flera brevvänner runt om i världen. Det är otroligt intressant att få lära känna människor i andra länder och få ta del av deras liv. Dessutom är det väldigt roligt att få skriva på fina papper, dekorera dem lite extra med klistermärken och slutligen lägga brevet på lådan. Men – det slutar ju inte där.

Att brevväxla handlar inte bara om att skriva och få brev eller om att lära känna en människa i ett annat land, utan det handlar om så mycket mer. Själva brevväxlingen sker mellan två personer, men för att den ska vara möjlig krävs fler personer än så. Först och främst behövs det någon som tömmer postlådan där jag lägger på brevet, och väl på postkontoret krävs någon som sorterar det. Det krävs också en pilot som kan flyga brevet till landet där min brevvän bor, men för att brevet ska komma till planet så krävs det någon som tar det dit. Väl i det andra landet krävs förmodligen någon som sorterar brevet igen, och då behövs åter någon som tar det till sorteringsstället. Dessutom krävs det ju en brevbärare som delar ut brevet till rätt adressat.

Varje gång jag postar – eller får – ett brev så ser jag hela den här kedjan framför mig. Jag skänker en tanke till, och känner tacksamhet mot, alla människor som gör brevväxlingen möjlig. Även om det för mig personligen är viktigast att skriva och få brev och att få lära känna en människa i ett annat land, så vore dessa tre ”huvuddetaljer” inte möjliga om de inte vore delar av en helhet.

I vuxen ålder har jag hört flera andra människor berätta att de som barn aldrig tänkte på sina förskollärare eller lågstadielärare som någonting annat än ”fröken” eller ”magistern”. Det gjorde jag. Jag tänkte mycket på att de hade egna hem och fantiserade mycket om hur det såg ut där. Jag funderade också över hur de var tillsammans med sina familjer och på vad de brukade göra när de inte var ”fröknar”. Jag undrade också vad de tänkte när de åkte till jobbet, hur de hade det i personalrummet o.s.v. Förskole- och lärarrollerna var ju inte allt.

Samma sak är det med exempelvis personalen i mataffären. Många människor ser bara kassörskan/kassören som just kassörskan/kassören – fastän den rollen bara är en av de delar som tillsammans utgör helheten, d.v.s. hens liv. Bara för att jag som kund bara träffar hen i mataffären så innebär ju inte det att hen alltid befinner sig där. Hen har ju – precis som jag – tankar och känslor och förmodligen också ett hem, intressen och människor som älskar hen. Personen jag möter är inte bara en kassörska eller en kassör – utan en människa som för stunden befinner sig i en av de situationer hen brukar befinna sig i. Detta kan jag inte blunda för.

Likaså är mina vänner inte bara mina vänner. De är också kursledare, föreläsare, daglig verksamhets-deltagare eller handläggare för andra. De är familjemedlemmar, grannar, djurägare, patienter, kunder o.s.v. Men aldrig bara det ena eller det andra. Livet som människa är en helhet som innebär fler sidor än en eller två. Att bara se någon som kassörska/kassör, vän eller främling vore för mig som att plocka bort alla ingredienser utom en ur en maträtt. Så vill jag absolut inte ha det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *