Vem bestämmer vad som är roligt?

I samhället är det accepterat att alla människor inte tycker om exempelvis fotboll, ridning, matematik eller klassisk musik. Det är också accepterat att en del människor, på olika sätt, har svårt för ovan nämnda saker. Det är accepterat att ha dåligt bollsinne, att vara rädd för hästar, att jämt behöva räkna på fingrarna eller att tycka att fiolspel skär i öronen. Fotboll, ridning, matematik och klassisk musik behöver man alltså – enligt normen – inte tycka om.

Däremot finns det andra saker som man – enligt normen – måste tycka är roliga. Dit hör bl.a. lekar, skolutflykter, fester, semester och firande av högtider. Att inte tycka om dessa saker är inte accepterat, än mindre att ha svårt för dem. Om man inte fungerar enligt normen kan det därför vara lätt att känna sig utanför när vännerna ser fram emot helgens fest, eller när arbetskamraterna pratar om hur skönt det ska bli med semester. Omgivningens förväntningar på att vissa saker ska vara roliga kan också leda till att man drar sig för att berätta hur man känner, t.ex. av rädsla för att bli ifrågasatt eller få en negativ stämpel.

Om man berättar att man inte tycker om, och/eller har svårt för, något av ovanstående kan man behöva förklara ingående varför. Själv gillar jag semester och att fira högtider, men jag har flera gånger känt att jag varit tvungen att vända ut och in på mig själv för att det ska accepteras att jag inte tycker om att gå på fest. Medan andra människor kunnat säga: ”Nja, teater är inte riktigt min grej, men jag hittar gärna på något annat”, så har jag ofta behövt förklara mera ingående varför jag inte tycker om, och har svårt för, fester. Det har inte alltid räckt med att säga att det inte är min grej eller att jag inte tycker om miljöer där det dricks alkohol. Att jag inte tycker om, och har svårt för, fester har ibland inte accepterats förrän jag grundligt berättat att om min ofrivilliga tystnad, det otäcka med att umgås i grupp och om mina syntolknings-svårigheter som gör att jag inte uppfattar vad som händer runt omkring mig på en fest. För att det ska accepteras att man inte tycker om sådant som enligt normen ska vara roligt verkar man alltså ofta behöva ha en godtagbar ursäkt. Om man inte förklarar är chansen stor att man får höra ”kom igen” och ”det blir kul”. Men nej, på samma sätt som en mycket hästrädd person förmodligen inte tycker att det är kul att rida bara för att jag säger det, så tycker inte jag att det är roligt att gå på fest bara för att någon annan säger det. Som tur är har jag idag vänner som förstår att fester är riktigt obehagliga för mig och som inte försöker övertala mig till att följa med.

När jag gick på lågstadiet var utflykter synonyma med skräck och vånda. Varje gång jag fick veta att det skulle bli utflykt tänkte jag: ”Nu måste jag verkligen ta vara på mitt liv den lilla tid som är kvar fram till utflykten”. Jag tänkte att jag måste njuta lite extra av de roliga lektionerna i skolan, ridlektionerna, katten och tiden med familjen. Jag hade sådan ångest inför utflykter att jag alltid var osäker på om jag skulle överleva dem.

Den främsta anledningen till min ångest stavades M-E-R. Under våra utflykter brukade vi nämligen äta korv med bröd till lunch, och då fick alla varsin MER – en förpackning apelsinsaft med tillhörande sugrör. Sugröret satt fast i en liten plastpåse på förpackningen, och för att kunna dricka behövde jag få loss plastpåsen, få ut sugröret och därefter sätta sugröret i hålet i förpackningen. Jag hade väldigt svårt för det förstnämnda. Jag försökte se efter hur de andra barnen gjorde, men mina svårigheter att tolka synintryck gjorde att jag uppfattade det som att de höll förpackningen i ena handen och viftade till med den andra. Jag försökte göra likadant, men det gick inte. Uppenbarligen viftade jag på fel sätt. Eftersom jag var ofrivilligt tyst så kunde jag inte heller fråga om hjälp, och dessutom skämdes jag över att jag inte kunde något som alla andra uppenbarligen kunde. Lösningen blev därför att antingen vara noga med att spara av min egen medhavda dricka (Till heldagsutflykter skulle vi ofta ha med oss eget fika.), eller att helt enkelt gå törstig – ända fram till den dag då jag äntligen kom på hur jag skulle få loss sugröret till min MER!

Kommentarer till “Vem bestämmer vad som är roligt?

  1. Du har så rätt i att det är accepterat att ogilla vissa saker, medan andra saker ”måste” man bara tycka om. Ingen frågar mig OM jag lyssnar på musik, utan de frågar mig VAD jag lyssnar på för musik. Ingen frågar mig om jag kollar på TV eller film, utan de frågar mig vad min favoritfilm är. Efter att jag bott utomlands, frågar människor inte mig om jag tycker att det är kul att testa nya maträtter eller besöka sevärdheter, utan de frågar mig vad jag tyckte om den och den sevärdheten och vad jag tyckte om den lokala maten.

    När jag sedan svarar att jag aldrig lyssnar på musik och inte ens vet skillnade på olika typer av musik, att jag aldrig kollar på TV eller film och jag aldrig någonsin testar utländska maträtter eller besöker sevärdheter när jag är utomlands, får jag undrande blickar. Men nuförtiden är jag van, hihi 😀

    1. Jag tycker att det är konstigt att man frågar vad för slags musik en person gillar om man inte vet att personen i fråga gillar musik. För mig är det som om jag skulle fråga en ny bekant vilka hästraser personen tycker bäst om. En sådan sak frågar jag ju bara om jag vet att personen i fråga är intresserad av hästar. Själv tycker jag om både film och musik, men det betyder ju inte att alla andra också gör det. När jag får nya brevvänner brukar jag ofta fråga om de tycker om just film och musik, och då händer det ibland att någon skriver att hen aldrig lyssnar på musik eller aldrig ser på film. Det gör inte mig något, för det finns så mycket annat att skriva om. 🙂

  2. ”Det har inte alltid räckt med att säga att det inte är min grej eller att jag inte tycker om miljöer där det dricks alkohol. Att jag inte tycker om, och har svårt för, fester har ibland inte accepterats förrän jag grundligt berättat att om min ofrivilliga tystnad, det otäcka med att umgås i grupp och om mina syntolknings-svårigheter som gör att jag inte uppfattar vad som händer runt omkring mig på en fest.”

    Har du provat att medicinera dina svårigheter med alkohol när du är på fest?

    1. Nej, det har jag inte provat. Jag ser det inte som en lösning, utan tror mer på att jobba med min ofrivilliga tystnad. Jag har märkt att ju mer jag pressar mig desto tystare blir jag, så jag försöker bryta tystnaden genom att ta små, små steg i taget. Framför allt behöver jag jobba med mina hjärnspöken som talar om för mig att andra kanske tycker att jag är konstig, ful, tråkig, jobbig o.s.v. Det går långsamt men dock framåt. 🙂

      Jag dömer inte människor som dricker alkohol, men känner mig personligen inte bekväm i sådana miljöer. Jag upplever ofta att människor blir personlighetsförändrade när de har druckit, märker att de gör saker som de sedan ångrar o.s.v. och jag vill inte hamna där själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *