Om kollektiv samhörighet

Många människor har ett eller flera sammanhang där de känner en kollektiv samhörighet, ett slags vi. Vi klasskamrater, vi kolleger, vi i laget, vi i den här gruppen… Jag har aldrig haft något sådant sammanhang. Jag har haft klasskamrater och kolleger och jag har rört mig i många andra sammanhang, men aldrig någonstans där jag känt samhörighet, ett vi.

Det beror på att människor i olika sammanhang tenderar att vara på ett visst sätt, ett sätt som är sammankopplat med den livsstil, åldersgrupp, politiska åskådning eller annan nisch som sammanhanget kretsar kring. Det sägs att man har rätt att vara sig själv, men med det menas oftast att man har rätt att välja mellan olika normer. Om ett barn inte tycker om att leka i dockvrån så kan barnet välja att göra någonting annat istället – så länge aktiviteten går under benämningen ”lek”. På samma sätt har man som vuxen rätt att ha vilken politisk åskådning man vill – men alla ens åsikter förväntas passa in under ett och samma block. Likaså får man klä sig hur man vill och lyssna på vilken musik man vill, men om man ser ut på ett visst sätt antas man ha en viss politisk åsikt, liksom man antas gilla en viss typ av musik om man ser ut på ett visst annat sätt. Det är viktigt att allting hänger ihop, för man måste vara en viss typ om man ska passa in i ett sammanhang. Om en människa har svarta kläder, många piercings, lilafärgat hår, Fjällrävenryggsäck, lyssnar på Tommy Körberg och är medlem i Moderaterna så är hen inte någon typ.

Jag är inte någon typ. När jag var fem år tyckte jag bl.a. om att leka med dockor, läsa böcker och hänga tvätt. Jag tyckte att det var svårt i kuddrummet, roligt att sitta i soffan och läsa, och bra att mina föräldrar kunde köpa tvättmedel i stora tunnor från Tvättex. Andra barn tyckte mest om att leka och de vuxna var ju vuxna, så jag kände inte att jag passade in i det sammanhang som kallades ”dagis”. Därför blev det fröknarna, barnen och jag. ”Mamma, vet du vad fröknarna, barnen och jag har gjort idag?”

Att vara en typ förutsätter att man är enhetlig – och jag är brokig. Därför passar jag inte helt och fullt in i någonstans, något som länge gjorde att jag mådde dåligt i många sammanhang. Bl.a. kände jag ofta ångest och nedstämdhet under Pridefestivalen, eftersom jag som homosexuell inte kände mig hemma i den ”gayvärld” som det talades om. Sedan kom jag på att man ju faktiskt inte måste tycka om ett helt sammanhang, utan att det går precis lika bra att tycka om utvalda delar av detsamma.Man kan t.ex. gå på utvalda aktiviteter under Pridefestivalen för att man tycker att just de aktiviteterna verkar intressanta. Man måste inte känna kollektiv samhörighet,utan man kan ta del av sammanhanget på sina egna villkor. Så gör jag nu och det mår jag mycket bättre av.

Med tiden har jag lärt mig att jag enbart känner samhörighet med individer, så numera har jag en brokig bekantskapskrets som består av enskilda individer som, med några få undantag, inte känner varandra eftersom de rör sig i – just det – helt olika sammanhang. Man kan väl säga att mina vänner symboliserar de olika delarna av mig, var och en på sitt sätt.

Kommentarer till “Om kollektiv samhörighet

  1. Jag har inte heller känt någon kollektiv samhörighet, alltid känt mig som en satellit som snurrar runt utanför och vet inte hur jag ska komma in i gemenskapen. 🙁

    1. Vad tråkigt att du inte vet hur du ska komma in i gemenskapen. 🙁 Är det så att du inte vet hur du ska göra för att känna samhörighet, eller är det att du inte vet hur du ska göra för att delta i själva sammanhanget? Själv har jag för det mesta deltagit i de olika sammanhangen och andra människor har nog trott att jag känt samhörighet, men i själva verket har jag inte gjort det. Jag har alltid känt att de andra varit mer lika, medan jag varit så olik. Det har ingenting med NT vs. asperger att göra heller, för jag har känt lika lite samhörighet i AS-sammanhang. Även i sammanhang som behandlat mina största intressen, som t.ex. skrivandet, har jag känt mig så olik alla andra. Det som hjälpt mig har varit att acceptera att det är så det är, och inse att jag inte känner kollektiv samhörighet utan enbart samhörighet med individer.

      1. Det är nog både och för mig, jag vet inte hur man gör. Har svårt att få vänner också, eftersom jag inte vet hur man gör för att skapa vänskap.

        1. Testa att hitta nya vänner via internet. 🙂 Då kan man mejla lite innan man träffas. När man sedan har träffats så kan man t.ex. skicka ett mejl till den andra personen (helst ganska snart efter träffen) där man talar om att man tyckte att det var trevligt att träffas och att man gärna ses igen om den andra personen vill det. Om personen är intresserad svarar hen på mejlet, och då kan man fortsätta konversationen. Om man inte vet vad man ska skriva, och inte tycker om kallprat om väder och sådant, så kan man t.ex. leda in samtalet på något man pratade om under träffen och ställa en fråga i anslutning till det, t.ex. ”Tack så mycket för tipset om filmen, förresten. Jag har sett den nu. Den påminde mig en del om en bok som heter xx. Har du läst den?” Frågor brukar vara ett bra sätt att driva samtalet framåt, och om båda månar om att hålla kontakten så kanske vänskap utvecklas till slut. 🙂

  2. Jag har nog aldrig heller känt kollektiv samhörighet någonstans. När jag var yngre trodde jag att jag var född i fel land och kultur, och jag tänkte att jag förmodligen skulle trivas bättre i ett arabiskt land för jag gillade deras tankesätt när det gäller familj, giftermål och annat. Men när jag bodde i Algeriet, upptäckte jag att jag trots allt tänkte annorlunda än många människor där och inte kände mig hemma även om jag träffade människor som delade vissa av mina värderingar. Jag har även lärt mig att jag och någon annan aspergare inte nödvändigtvis behöver förstå varandra bara för att vi råkar ha samma diagnos utan allt handlar om personkemi. Därför har jag insett idag att jag inte får dela in människor beroende på diagnos, etnicitet, politisk åsikt, religion och liknande saker och att jag inte ens bör försöka hitta någon plats/sammanhang där jag passar in helt och hållet.

    1. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har också trott att jag passat in i olika sammanhang, men när jag väl befunnit mig i de sammanhangen så har jag insett att jag inte passat in där heller. Jag undviker att dela in människor i fack, men andra människor delar ofta in sig själva och varandra, vilket gör att de även försöker dela in mig. Om jag är si så tror de att jag också är så, eftersom man brukar vara det när man är si. Andra människor förväntar sig helt enkelt att jag ska ”gå ihop”, att jag ska vara en typ, av något slag, men jag går ju inte ihop så därför är jag inte någon typ. T.ex. hänger klädstil, musiksmak och politisk åsikt inte alls ihop för mig, även om jag vet att det ofta gör det för andra.

      Precis som du så har jag insett att det nog inte är någon idé att försöka hitta ett sammanhang där jag passar in, utan jag söker mig till enskilda individer istället.

      1. För mig har det varit svårt att ta in det här med att människor brukar dra slutsatser om andra människor beroende på hur de klär sig och att klädstil, musiksmak och politisk åsikt hänger ihop i deras värld. Jag har ibland fått höra att min klädstil inte matchar min personlighet och att jag inte ”går ihop”, och många som inte känner mig tror att jag är intresserad av konst och inredning bara för att jag ofta klär mig i färgglada och ibland utstickande kläder. Och människor har ofta frågat mig om min bror är hårdrockare för han ser tydligen ut som det. Men det är han inte, den enda anledningen till att han hade långt hår i flera år var att han inte orkade gå till frisören och klippa sig 😉

        1. Vad intressant att du har fått höra att du ”inte går ihop” – det har jag nämligen också fått höra. Jag känner ju så själv också, att jag inte går ihop eftersom jag inte är någon särskild ”typ”, utan många typer i en.

          Det är konstigt att man antas vara intresserad av konst och inredning bara för att man har en viss klädstil. Jag menar, konst och inredning är ju konst och inredning och kläder är ju kläder. När jag var i sena tonåren hade jag en punkig period och då klädde jag mig i svart och nitar, men punken är ju en slags kultur som inte bara handlar om musik utan även om andra saker, bl.a. kläder. Det är ungefär som att religioner har olika klädesplagg som är förknippade med tron. Konst och inredning är ju inte egna kulturer i den bemärkelsen. Jag tycker inte heller att man måste lyssna på punk om man klär sig i svart och nitar, utan jag tycker att man kan få klä sig så bara för att man tycker att det är fint.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *