Lätt? Nej, inte enligt normen

På samma sätt som det finns saker som enligt normen ska vara roliga och lätta så finns det saker som enligt normen inte ska vara lätta. I synnerhet om man råkar vara barn. I mitt fall innebar det att sådant jag tyckte var väldigt svårt skulle vara lätt, och att det som var mina styrkor skulle vara svårt eller åtminstone inte enkelt.

Det första jag inte skulle klara av var att avslöja de vuxna när de försökte få mig att känna mig duktig. När förskolläraren, med såhär-pratar-man-med-barn-i-den-här-åldern-röst, frågade om jag inte kunde hjälpa henne att duka inför lunchen så var det meningen att jag skulle känna mig stolt, duktig och behövd. Det var inte meningen att jag skulle uppfatta förskolläraren som tillgjord eller att jag skulle genomskåda att hon inte alls behövde hjälp med dukningen, utan att hon just ville få mig att känna mig stolt, duktig och behövd. Att avslöja sådant hörde dock till mina styrkor, så på frågan ”Kan du hjälpa mig att duka?” svarade jag helt enkelt ”Det kan du göra själv”. Inte för att jag hade varit ovillig att hjälpa henne om hon faktiskt behövt hjälp, utan för att jag just den dagen inte hade någon lust att spela med genom att låtsas att jag inte förstod. 

Det andra jag inte skulle klara av var att avslöja mina föräldrar när de försökte avleda mig, eller lugna mig med vita lögner. Eftersom jag var väldigt ljudkänslig oroade jag mig ofta för att olika situationer skulle innebära sådana ljud som för mig var extremt obehagliga, ibland rent av smärtsamma. För att skydda mig från sådana ljud brukade jag tala om för mina föräldrar att jag inte ville utsätta mig för den aktuella situationen p.g.a. ljudet. ”Jag vill inte gå dit. De kommer säkert att prata i högtalare.” ”Jag tänker inte gå ut om det smäller.” ”Nej! Det kommer att låta högt därborta.”

Ofta gav mina föräldrar avledande eller överslätande svar i stil med: ”Vi kan köpa glass där.” Eller: ”Nej då, det kommer inte att smälla ute.”

Sådana svar ledde inte sällan till ökad oro, eftersom de för mig blev en bekräftelse på det jag redan hade listat ut, d.v.s. att den aktuella situationen skulle innebära obehagliga ljud. Jag tänkte: ”Jaha, nu försöker mamma och pappa locka med glass bara för att jag ska följa med till det höga ljudet.” Och: ”Jaså, nu försöker mamma och pappa lugna ner mig genom att säga att det inte kommer att smälla, bara för att jag inte ska få panik.” Varpå jag fick panik. Så småningom förstod mina föräldrar att det var bättre att säga sanningen, för att genomskåda deras avledningsförsök var en av mina starkare styrkor.

När jag började skolan förstod jag snart att det här med att läsa, skriva och stava var någonting man successivt skulle lära sig, och att det skulle vara lite svårt i början. En sjuåring skulle inte både läsa flytande, skriva hela meningar och stava korrekt. Så lätt skulle det inte vara. Därför fick jag ont i magen när läraren inte ville att jag skulle läsa vanligt, utan ljuda. Det hade jag aldrig gjort, och jag tyckte att det var väldigt svårt. Till slut pratade mina föräldrar med läraren och jag slapp ljuda.

Första ordet vi fick skriva i skolan var lo. Vi fick se en bild på ett lodjur och sedan skulle vi skriva ”lo” tio gånger på rad i våra skrivböcker. Jag skrev: lo lo lo lo lo lo lo lo lo lodjur. Det tyckte läraren inte om. Vi skulle skriva lo, inte lodjur. Jag hade gjort rätt men ändå fel.

Större delen av lågstadiet bestod av att jag fick lära mig sådant jag redan kunde, och öva på sådant som jag haft lätt att snappa upp och som jag därför inte behövde öva på. Som sjuåring skulle jag inte kunna stava till lodjur, för normen sa att det inte skulle vara så lätt. Däremot förväntades jag kunna dra av en lapp på almanackan – utan att ha övat en endaste gång. Det som, för mig, var riktigt svårt hade vi nämligen aldrig några som helst lektioner i.

Kommentarer till “Lätt? Nej, inte enligt normen

  1. Vad tror du att man passar med att jobba om man har aspergers diagnos?
    själv jobbar jag i skönhetssalong med olika skönhetsbehandlingar. jag tycker att det fungerar bra och har inga problem när jag har en kund i taget att ta hand om. oftast ligger kunderna ändå tyst då de får behandling…

    däremot behöver jag 15min paus ofta mellan kunder eftersom det tar psykisk och fysisk kraft att göra behandlingar på kunder. när jag varit fullbokad en hel dag känner jag mig psykiskt och fysiskt supertrött.

    Tycker mitt jobb är roligt men funderar på att ev. göra något annat i framtiden.

    tycker mest att det är jobbigt när jag behöver vara social med flera människor samtidigt. (dvs i grupp med arbetskollegor.) . förutom om jag har valt vilka jag ska umgås med själv, dvs vänner. då funkar det. Men ofta som anställd väljer man inte grupp utan man har sina kollegor som man förväntas kunna samspela med vilket tar på kraft att försöka vara social.

    Vad för jobb tror du kan passa? som sagt; att jobba i grupp eller fler än 2 åt gången tar energi.

    Tack för en toppenblogg.
    kram

    1. Vad härligt att ditt nuvarande jobb fungerar bra! 🙂 Angående lämpliga jobb för personer med Aspergers syndrom så tror jag att det är väldigt individuellt vad man passar att jobba med. Det går inte att säga ”det här passar man att jobba med om man har asperger” och inte heller ”det här passar man inte att jobba med om man har asperger”, för alla är olika. Aspergers syndrom kan ju ta sig så oerhört skilda uttryck hos olika personer. Det som fungerar bra för en person kanske inte alls fungerar för en annan.

      Om du är sugen på att byta jobb tror jag därför att det är bra om du funderar över dina styrkor och svårigheter. T.ex. Vad är du bra på? Vad har du svårt för? Vad mår du bra av? Vad mår du inte bra av? Hur mycket orkar du jobba och i vilken omfattning? Vad är du intresserad av? Etc. Eftersom det tar mycket energi för dig att vara social i grupp så kanske du ska välja ett yrke där man jobbar ensam eller två och två. Om du är praktiskt lagd kanske det både är roligare och enklare att ha ett jobb där man t.ex. jobbar mycket med händerna, medan det kanske är roligare och enklare med skrivbordsjobb om man är mera teoretiskt lagd.

      Eftersom jag inte vet vad du är intresserad av så har jag tyvärr inga konkreta tips på jobb, men om du vill ha hjälp med förslag på passande jobb så kan du kanske kontakta en studie- och yrkesvägledare? Kanske helst någon som har kunskap om asperger så att du får förståelse för att du t.ex. blir trött av att umgås i grupp. Dessvärre vet jag inte var sådana finns, men om du hör av dig till habiliteringen, Aspergercenter eller liknande så kanske de vet?

      Skoj att du gillar bloggen! Tack själv för att du läser. 🙂

      Kram

  2. Hej! Jag frågade förut om de på habiliteringen visste någon som syo som var speciellt inriktad på aspergare eller kände till om det; men det visste dom inte. Så man får väl beskriva sin problematik till den syon man råkar få träffa.

    Just nu trivs jag jättebra med mitt jobb, men ibland blir jag trött som sagt när jag är fullbokad (har som tr ofta paus mellan kunderna), tror aspergern gör att man blir tröttare så när jag varit fullbokad är jag slut när jag slutar hahaha men jobbet är superroligt.: )

    Jag tänkte om man kan ha ett till jobb som inte tar lika mycket energi där man inte behöver vara så social kanske så man sparar på den energin ?:P men vet inte vad det skulle vara isåfall. som sagt; älskar mitt jobb i skönhetssalong fast att det tar energi.

    Brukar läsa din blogg nästan varje dag (när jag hinner) 😀

    1. Hej!

      Vad synd att personalen på habiliteringen inte kände till någon studie- och yrkesvägledare med kunskap om asperger. :/ Vad jag förstår så har du/ska få kontakt med en SIUS-konsulent? Då kanske den personen kan hjälpa dig tips på yrkesval? Om inte så kanske personen i fråga vet vart du ska vända dig.

      Vad härligt att du just nu har ett jobb som du trivs med och som du tycker är så roligt! 🙂 Jag förstår dock att du blir väldigt trött, det är jättevanligt när man har asperger. Vad skönt ändå att du har möjlighet att ta paus mellan kunderna.

      Det där med att ha svårt att hålla många bollar i luften känner jag igen mig i, och jag har träffat flera andra med asperger som också känner igen sig i det. Likaså stresskänsligheten. Noggrannhet och ordningssinne hör till mina styrkor, men jag klarar ingen stress och kan bara göra en sak i taget.

      Kul att du läser min blogg så ofta! 🙂

  3. Jag är bra på behandlingarna jag gör och är väldigt noggrann. (styrka) Jag är plikttrogen, glad och trevlig.

    Jag har svårt för att ”ha många bollar i luften samtidigt” och blir stessad om jag har för mycket att hålla koll på samtidigt. Om det är mycket att göra skriver jag ner det på papper så jag inte glömmer något, annars ”glömmer” jag lätt bort att göra något.

    matte och engelska är inte mina starka sidor…

    Jag mår bra av att träffa människor men får ofta svårt som sagt om det är många som ska umgås samtidigt på jobbet. (eftersom jag inte valt personerna)

    Jag mår dåligt när det blir för mycket stress. Jag vet inte hur mycket jag klarar av att jobba. Vi håller på att undersöka saken just nu med sius .

    Tycker det är så svårt det där med vad manska jobba med, som man ska orka göra . man är ju jättelänge på sitt jobb.

  4. Du beskriver så bra 🙂 En gång var det bara jag som hade alla rätt i rättstavning i min klass. Fröken applåderade och min klass applåderade, motvilligt. Jag var mobbad. Jag hade problem med idrott men klarade att stava utan problem. Lärde mig läsa i ettan. Det förvånade min föräldrar och bvc eftersom jag var fåordig. Jag pratade bara när det behövdes.

    1. Tack så mycket! 🙂 Roligt att du tycker att mina beskrivningar är bra!

      Så fruktansvärt hemskt med den mobbning du fick utstå när du gick i skolan. 🙁 Sådant ska inget barn – eller vuxen för den delen – behöva utstå. Det finns absolut INGEN godtagbar ursäkt för att mobba en annan människa!

      Att läsa tidigt behöver ju inte hänga ihop med att prata mycket och spontant, men många verkar förutsätta att det gör det. Själv pratade jag tidigt och hade ett bra ordförråd, men hade stora problem med ofrivillig tystnad under skoltiden. Jag kunde sällan prata om jag inte blev tilltalad. Undantaget var när jag fick uppträda (t.ex. läsa dikt) eller om jag blev arg. Läste gjorde jag desto mer.

  5. Jag hoppas att många lärare läser detta för att bredda perspektivet och kunskapen, och förståelsen. Hur det är att befinna sig på ”Wrong planet” beskrivs ju väldigt tydligt här.
    Med den ökade förståelsen och även så småningom insikten bland politiker om vilken kompetens som faller mellan stolarna i skolan – så blir det intressant att se hur skolorna ser ut i framtiden, tycker jag.
    Tänk om alla får gå i en skola utefter sina egna förutsättningar, jag kan bara tro att det kommer bli så!:)

    Jag kom att tänka på, att en gång jobbade jag som barnskötare på en avdelning i en förskola där arbetslaget HELA första terminen (hösten) jobbade för att barnen skulle ha en god relation till varandra. Dom hade som prio ett att förebygga mobbning och att varenda unge skulle känna sig trygg ända in i hjärtat när dom kom till förskolan. Det var det viktigaste och gick alltid före allt annat även resten av året.
    När gruppen blivit en bra grupp och alla var med, DÅ fokuserade dom mer på att få in läroplanen i samlingarna osv.
    Det var alltid fantastiskt att jobba där, även jag som vikarie kände mig respekterad och omtyckt (alla barn och även vikarierna blev välkomnade på morgonen med en kram).
    Det var inte bara ”okej” att sitta still på en stol och vara med barnen istället för att springa runt och städa och ”göra” hela tiden – det var snarare ett måste. På så sätt var ju barnen alltid trygga – personalen visste alltid grunden till en konflikt eftersom dom hade varit närvarande hela tiden – och behövde inte förlita sig på barnet som kom och ropade på hjälp ”den slog mig”.
    Trygga barn är glada barn <3
    Trygga och lugna barn ger också fröknarna paus, hihi.
    Gissa om det är kö till deras avdelning, jag hoppas verkligen övriga avdelningar och förskolor tar efter.
    På så sätt tänker jag att personalen kan se dessa barn som har svårigheter och styrkor på andra ställen än övriga barnen, kanske skulle ett barn kunna känna sådan trygghet att den skulle våga säga att något känns svårt?
    Det kanske bara finns i min drömvärld, men åtminstone borde så närvarande personal med öppna ögon kunna se när ett barn får ångest eller inte klarar något.

    Det var lite skolfunderingar:)

    1. Ja, det vore verkligen toppen om skolan kunde anpassas efter varje elevs förutsättningar. Egentligen borde det vara en självklarhet, men samhället är tyvärr alltför fokuserat på att alla ska vara likadana. Jag önskar att skolväsendet började inse att alla inte fungerar på samma sätt. Människor är inga robotar som går att programmera.

      Förskolan du jobbade på låter helt fantastisk! 😀 Jag förstår verkligen att du tyckte att det var underbart att jobba där! Jag tror också att närvarande personal – som är villiga att se varje barn som en individ – lättare upptäcker barnens svårigheter och styrkor, än vad personal som är frånvarande och/eller är alltför fokuserade på att passa in barnen i mallen gör. Jag tror att kunskap om olika funktionsnedsättningar är en förutsättning, men också medmänsklighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *