Att vara öppen med sin funktionsnedsättning

Innan jag började blogga sa människor ibland att jag inte skulle prata så öppet om mina diagnoser och att jag absolut inte skulle svara ”jag ska till min samtalskontakt” om någon frågade vart jag var på väg. Nu när jag har bloggen händer det istället att andra människor säger: ”Du tänker väl dig för med bloggen, så att du inte publicerar någonting som du inte vill att alla ska veta om din funktionsnedsättning?” Budskapet är exakt detsamma: Sch! Det finns så mycket okunskap och fördomar.

Ja, det finns mycket okunskap och fördomar om funktionsnedsättningar. Det finns också en norm som säger att funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är känsliga saker som man inte pratar om hur som helst. Funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är hysch hysch-stämplade och därför anses det inte fullt acceptabelt att berätta för folk att man är på väg till sin samtalskontakt. Däremot är det hundra procent acceptabelt att tala om att man är på väg till tandläkaren – för munhälsan befinner sig utanför hysch hysch-sfären.

Jag har inte svårt för vita lögner, men jag använder dem bara när jag vill undvika att såra andra eller när jag inte vill prata om någonting som är känsligt för mig. Därför svarar jag, när någon frågar vart jag är på väg, sanningsenligt. Är jag på väg till samtalskontakten så säger jag det – för min psykiska ohälsa tillhör inte det som är känsligt för mig, och jag vägrar anpassa mig till den norm som säger att psykisk ohälsa är hysch hysch. Jag mår inte speciellt bra psykiskt, men jag vägrar att skämmas för det.

Samma sak gäller mina funktionsnedsättningar. Jag tänker inte skämmas för dem heller, jag tänker inte tassa på tå för fördomar genom att dölja mina funktionsnedsättningar när jag har möjlighet till det, eller genom att låta bli att berätta vissa saker på min blogg. Därför är det bra att människor ibland oroar sig för min öppenhet, för det påminner mig om att jag aldrig får låta mig förpassas in i hysch hysch-garderoben, där jag enligt Normen för Funktionsnedsättning och Psykisk Ohälsa borde befinna mig. Ingen hade oroat sig om jag drivit en blogg om migrän – för migrän anses inte känsligt och därför är det heller inte hysch hysch.

Att ta för givet att funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är känsliga ämnen för den enskilda individen bidrar inte till att få bort hysch hysch-stämpeln. Det bidrar inte till att stärka ett dåligt självförtroende, eller till att bibehålla ett gott. Det bidrar inte heller till ökad kunskap, färre fördomar eller en avdramatisering av ordet ”funktionsnedsättning” – för det går inte att öka kunskapen eller spräcka fördomarna om någonting som ingen vågar prata om.

Kommentarer till “Att vara öppen med sin funktionsnedsättning

    1. Vad tråkigt. 🙁 Du behöver absolut inte skämmas, men jag förstår att det kan vara lättare sagt än gjort. Tyvärr gör hysch hysch-normen att många människor skäms över att de har en funktionsnedsättning och/eller lider av psykisk ohälsa. Det är så hemskt att det ska vara så. 🙁

      Jag förstår att det måste kännas helt fruktansvärt att din son ska bli familjehemsplacerad, men du har rätt – en sådan sak ska man helst inte heller prata om enligt normen, utan även där gäller hysch hysch-normen och skamstämpeln. 🙁

  1. Jättebra skrivet och det är så sorgligt när man bli tystad för just psykiskt ohälsa, det är ju precis som vilken sjukdom som helst, jag menar varför ska man inte prata om det liksom! Stark du är och fortsätt så! Stor kram och respekt till dig!

    1. Tack! Vad roligt att du gillade inlägget. 🙂

      Jag håller helt med dig om att psykisk ohälsa är som vilken annan ohälsa som helst. Det är verkligen sorgligt att man enligt normen inte får prata om det och att det automatiskt utgås från att psykisk ohälsa är känsligare än annan ohälsa.

      Tack så mycket för de fina orden. 🙂 Kram tillbaka!

    1. Vad tråkigt att du skäms för den du är och över hur du fungerar. 🙁 Det behöver du verkligen inte göra, du är bra som du är! Tyvärr är det inte alls konstigt att många människor skäms för att de t.ex. lider av psykisk ohälsa, för det finns så oerhört starka – och extremt snäva – normer kring vad man får och inte får prata om, och hur man får och inte får fungera. Konsekvensen blir då att människor skäms. Kram!

  2. Jag kan ibland bli lite irriterad när folk säger till mig att jag inte borde vara så här öppen om mina diagnoser. Å ena sidan säger de till mig att Asperger är något positivt men å andra sidan tycker de att jag borde hålla tyst om att jag har Asperger och boendestöd. Lite motsägelsefullt kan jag tycka 😉

    Jag har också fått höra att jag borde tänka mig för vad jag skriver i min blogg, men även om jag är öppen om mina diagnoser i bloggen skriver jag aldrig om saker som jag vill hålla för mig själv. Jag fick nyligen en förfrågan till en tidningsintervju om mina erfarenheter med kärleksrelationer, men jag tackade nej eftersom ämnet var för privat. Jag vet att mina ex inte skulle uppskatta om jag berättade om privata saker om hur vi hade det i vårt förhållande i offentligheten, så därför skulle det inte kännas schysst mot dem om jag ställde upp för en sådan intervju. Däremot har jag inga problem med att berätta saker som bara har med min diagnos och svårigheter att göra, så länge andra människor som inte vill vara offentliga personer slipper vara inblandade.

    1. Jag förstår att du blir irriterad när du får höra att du inte borde vara så öppen som du är. Jag tycker att det är jättebra att du är öppen, din öppenhet behövs! Jag håller med om att det är motsägelsefullt att andra människor säger till dig att asperger är någonting positivt, samtidigt som de inte tycker att du borde prata så mycket om det. Förmodligen är det så att de här personerna själva tycker att asperger är någonting positivt, men att de inser att normen säger att det det inte får vara någonting positivt och då ber de dig att inte prata om det eftersom andra skulle kunna reagera negativt. De menar nog väl, men det blir verkligen helt fel. Jag blir faktiskt arg när jag läser att du fått höra att du inte ska berätta att du har boendestöd – varför ska man skämmas för att man behöver hjälp?

      Vad bra att du tackade nej till intervjun när du kände att ämnet var för privat för dig. Jag bloggar inte heller om sådant som är känsligt för mig, men jag tycker att det är stor skillnad på vad som är känsligt för den enskilda personen och vad som är känsligt enligt normen. Jag skulle t.ex. inte vilja blogga detaljerat om specifika relationer med andra människor, men om det hade funnits en norm som sa att man inte borde prata öppet om vänskap och kärlek så hade jag blivit galen. 😉

      Precis som du så vill inte jag heller blanda in människor som inte vill bli inblandade. Jag är noga med att andra människor inte blir offentliga på min blogg om de inte själva vill. Det är jätteviktigt för mig att respektera andra människors privatliv, och alla vill ju inte bli offentliga eller identifierbara på internet.

  3. Tack för ett väldigt bra och viktigt inlägg! Jag har också fått många liknande kommentarer när jag pratat om min psykisk ohälsa – och håller med dig fullt ut.
    Tack!

    1. Vad roligt att du tyckte om inlägget! 🙂 Vad tråkigt att du också fått många sådana kommentarer. 🙁 Det är så sorgligt att psykisk ohälsa är så tabubelagd.
      Tack själv för att du läser!

  4. ”Det finns också en norm som säger att funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är känsliga saker som man inte pratar om hur som helst.”

    Jag ifrågasätter om det verkligen finns en norm som säger att funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är känsliga saker. Jag har aldrig upplevt att det är hysch hysch att prata om psykisk ohälsa. Jag misstänker att normen bara finns för att folk tror på normen. Sedan finns det så klart tillfällen där det inte passar sig att prata om psykisk ohälsa men det är inte unikt för psykisk ohälsa utan gäller för många samtalsämnen.

    1. Vad skönt att du aldrig upplevt att det varit hysch hysch att prata om psykisk ohälsa! 🙂 Det är förstås inte alla som upplever något hysch hysch, men jag vet att många gör det och jag håller inte med om att hysch hysch-normen inte skulle existera. Däremot håller jag med om att det finns tillfällen då det inte lämpar sig att prata om ohälsa, men precis som du skriver så gäller ju det för många andra samtalsämnen också. Om det däremot anses okej att prata om fysisk ohälsa i ett visst sammanhang, men inte om psykisk, då handlar det om hysch hysch-normen.

  5. ”Jag misstänker att normen bara finns för att folk tror på normen.”

    Jag menar att jag misstänker att normen är ett hjärnspöke som bara drabbar de som tror på normen.

    1. Intressant teori. 🙂 Själv tror jag att normen drabbar alla människor som på ett eller annat sätt påverkas av att den existerar, för det anser jag att den gör. Dock är det självfallet fritt fram att tycka annorlunda. 🙂

      1. ”Själv tror jag att normen drabbar alla människor som på ett eller annat sätt påverkas av att den existerar, för det anser jag att den gör.”

        Det är möjligt att du har rätt men oavsett om normen finns eller inte så tror jag att tron på normen riskerar att skapa eller upprätthålla normen. Men tänk om det är så att jag upplever att normen inte existerar pga nedsatt förmåga att uppfatta sociala koder och att jag därför inte märker att jag bryter mot normen när jag pratar om psykisk ohälsa.

        Jag är ute och kör bil när bilen plötsligt skumpar till. Vad katten var det, tänker jag. Äsch det var nog bara ett kattskrälle (förlåt Johanna), tänker jag och fortsätter färden. Morgonen därpå läser jag i tidningen att en person vid namn herr Norman har blivit överkörd på samma väg som jag åkte på kvällen innan. Stackars herr Norman, tänker jag, samtidigt som jag förfasar mig över att smitaren fortfarande är lös.

        1. Jag tror faktiskt att jag ibland fungerar så att jag bara ”kör på” i samtal med andra människor utan att riktigt förstå omgivningens reaktioner på det jag säger.

        2. Det kan säkert vara så att du upplever att hysch hysch-normen inte existerar p.g.a. att du har svårt att uppfatta sociala koder. Kanske uppfattar du inte att andra människor blir obekväma när du pratar om psykisk ohälsa? Det kan ju också vara så att hysch hysch-normen faktiskt inte existerar i de kretsar du rör dig i och att det därför anses fullt accepterat att prata öppet om psykisk ohälsa där. I så fall är det ju jättebra! 🙂

          Ditt exempel med herr Norman är onekligen lite dråpligt. 😉 Jag tycker att det var ett bra exempel för det gör att jag förstår hur du menar med att du ibland bara ”kör på” när du pratar med andra människor. Men om du trodde att du hade kört på en katt i verkligheten (o, hemska tanke), så antar jag att du skulle stanna och se efter hur det gått med katten.

          1. ”Men om du trodde att du hade kört på en katt i verkligheten (o, hemska tanke), så antar jag att du skulle stanna och se efter hur det gått med katten.”

            Du behöver inte oroa dig. Jag är inte ute och kör bil för jag har inget körkort. Om jag hade varit det så hoppas jag också att jag hade stannat och sett till katten om jag hade kört på en. Men jag har faktiskt åt med i bilar där den som kört har kört på en fågel eller liknande och då har vi bara åkt vidare. 😐

            1. Jag har inte heller något körkort. Eftersom jag inte kan bedöma avstånd och har bristande simultankapacitet och automatiseringsförmåga så skulle det nog bli en hel del krockar – om jag ens skulle få tillåtelse att köra vidare efter den första. 😉 Jag åker kollektivt istället, det passar mig jättebra och så gör jag ju en insats för miljön. 🙂

              Vad hemskt att personerna du åkt med inte stannat för att kolla hur det gått med fågeln. 🙁

          2. ”Det kan säkert vara så att du upplever att hysch hysch-normen inte existerar p.g.a. att du har svårt att uppfatta sociala koder. Kanske uppfattar du inte att andra människor blir obekväma när du pratar om psykisk ohälsa?”

            Delvis är det nog så men jag har uppfattat det som att jag är modig och vägar prata om saker som många andra inte pratar om. Men de kanske inte låter bli att prata psykisk ohälsa för att de är fega utan för att de tycker att det inte passar sig. Jag vet inte.

            1. Det kan vara både och. Det finns människor som inte alls vill prata om – eller vill höra andra prata om – psykisk ohälsa, oavsett sammanhang. Sedan finns det människor som egentligen inte känner sig obekväma med att prata om psykisk ohälsa, men som inte vill göra det i vilket sammanhang som helst, något som ju gäller många samtalsämnen. Majoriteten av alla människor vill nog inte prata om vad som helst i vilket sammanhang som helst.

    1. Tack så jättemycket för det tipset! 😀 Det verkar vara ett väldigt intressant program som jag absolut ska titta på!

  6. Jag brukar dela med mig av tips som jag tycker är inspirerande eller givande, och om jag fått dom av ett citat på facebook eller min psykolog spelar ingen roll.
    I början tyckte jag det kändes konstigt för mig att säga öppet att jag hade tid hos psykologen, men nu känns det bara helt naturligt. Jag har fått responser som ”Åh, det är säkert bra, jag träffade en psykolog några gånger för ett tag sen och det var väldigt givande!”
    Och: ”Gud, vad bra! Terapi kan vara så himla bra.”
    Ungefär som när man pratar om massage, lixom 😀

    1. Vad glad jag blir av att höra att du inte gör skillnad på tips som du fått av din psykolog och tips som du fått någon annanstans! 🙂 Vad bra att du fått så positiv respons också, när du berättat att du går hos en psykolog. Jag tror att det är med psykisk ohälsa som med så mycket annat, d.v.s. att det är lättare att öppna sig och våga berätta om någon annan redan gjort det. Bra jämförelse med massage också. Det är ju egentligen ingen skillnad på behandling och behandling, förutom att massage är för kroppen och terapi för själen.

    2. ”Jag har fått responser som ”Åh, det är säkert bra, jag träffade en psykolog några gånger för ett tag sen och det var väldigt givande!””

      Det är den här typen av reaktioner som gör att jag tvivlar på att normen finns annat som ett hjärnspöke.

      1. Ja, en norm finns ju inte hos alla människor uteslutet – utan jag tänker att en norm är en norm när ett perspektiv eller en ”regel” finns hos en övervägande majoritet hos befolkningen.
        Jag brukar själv ha annorlunda perspektiv och synsätt, vilket befriar mig från många normer:)

        1. ”Ja, en norm finns ju inte hos alla människor uteslutet – utan jag tänker att en norm är en norm när ett perspektiv eller en ”regel” finns hos en övervägande majoritet hos befolkningen.”

          Ja och en sådan majoritetsnorm är jag inte säker på finns vad gäller psykisk ohälsa. Det är inte min erfarenhet iaf.

          Men oavsett om den finns eller inte finns så lever den kvar för att inte tillräckligt många bryter mot den. Så det gäller att göra det. Däremot så kommer ju konsekvensen av att bryta mot normen bli lite olika beroende på om normen finns eller inte. Om den inte finns så händer ingenting mer än att människor förstår varandra bättre. Om normen finns så händer det att man visserligen förstår varandra bättre men också att flocken försöker stöta ut en eftersom man inte anpassar sig till majoritetsnormen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *