Att bli tillskriven egenskaper

När jag var i tonåren förväntade sig många människor att jag skulle vara vilsen, men att jag samtidigt skulle vilja ha det på ett visst sätt. Jag skulle inte riktigt veta vem jag var, men samtidigt skulle jag vilja börja gå på fest, prova att dricka alkohol, vara irriterad på mina föräldrar och träffa den första kärleken – som dessutom skulle vara en kille. Jag tyckte att det lät konstigt. När det gällde kunskaper så förväntades jag kunna det ena om jag kunde det andra – eftersom jag enligt normen borde behöva lära mig A för att kunna lära mig B. När det gällde att vara människa förväntades jag däremot vara säker på B men absolut inte på A, och ingen vuxen människa verkade undra: Hur ska man kunna veta vad man vill om man inte vet vem man är?

Jag kände mig inte vilsen, men jag visste vad jag ville. Jag ville slippa gå på fest, vara nykterist hela livet, inte vara irriterad på mina föräldrar mer än vanligt – och träffa en livskamrat som inte alls skulle vara en kille, utan en tjej. Samtidigt gick det inte att komma ifrån att de vuxna ofta sa ”i din ålder” följt av egenskaper, känslor och beteenden som man tydligen automatiskt hade när ens ålder bestod av två siffror varav den första råkade vara en etta. Det fanns också tidningar för tonåringar och böcker för vuxna om tonåringar – och ingenstans stod att man kunde vara som jag och vilja sådant som jag ville. Överallt tillskrevs jag så många egenskaper att jag kände att jag degraderades från att vara en person till att bli ett nummer, ett nummer som slutade på -ton.

Jag längtade efter att bara få vara människa, att slippa bli tilldelad en mall, en roll att spela. ”När jag blir vuxen”, tänkte jag, ”då…” Sedan blev jag vuxen och då blev jag tilldelad en ny mall, en annan roll att spela. Nu var det viktigare än någonsin att vara jämn, för annars kunde det bli svårt att klara det som samhället hade bestämt att vuxna skulle klara och att orka det som vuxna skulle orka. Samtidigt uppmuntrades jag att gå min egen väg och att följa mina egna drömmar. Ingen verkade undra: Hur ska man kunna gå sin egen väg om man måste fungera på ett visst sätt?

Jag längtade fortfarande efter att bara få vara människa, att slippa fungera så som andra förväntade sig att jag skulle fungera. För jag fungerade ju inte så, och jag klarade inte av att försöka fungera så. När jag fick min aspergerdiagnos trodde jag därför att jag hade blivit fri, att jag skulle slippa att bli tilldelad en mall. I början kändes det faktiskt så, för jag fick vara ojämn, stresskänslig, långsam och allt det där andra som jag inte fått vara i den förra mallen. Människor lät mig förstå att det var viktigt att alla människor tilläts anpassa sig efter sina egna förutsättningar, men snart märkte jag att jag även nu förväntades ha vissa personliga egenskaper – fast den här gången inte p.g.a. min ålder utan för att jag hade en viss funktionsnedsättning. Bl.a. förväntades logiskt tänkande – som alltid hört till mina absolut största svårigheter – plötsligt höra till mina styrkor. På samma sätt förväntades kreativitet – som alltid varit en av mina absolut största tillgångar – nu vara någonting som jag var mindre bra på. Ingen verkade undra: Hur ska man kunna anpassa sig till sina förutsättningar om man blir tillskriven egenskaper som man inte har och fråntagen egenskaper som man har?

Oavsett om vi är tonåringar eller vuxna, oavsett om vi är neurotypiska eller har ett autismspektrumtillstånd, så är vi alla olika. Varför kan vi inte bara låta varandra vara individer?

Kommentarer till “Att bli tillskriven egenskaper

  1. Du har så rätt i det du skriver! Jag minns att jag fick höra i tonåren att det är jätteviktigt att dejta många olika killar och testa att vara tillsammans med många. Jag kunde inte alls förstå varför eftersom jag inte ville ha oseriösa förhållanden, jag ville antingen vara singel eller träffa någon som jag var seriös med.

    När jag sedan gifte mig i 22-årsåldern, tyckte många att det var alldeles för tidigt för i den åldern borde man tydligen testa sig fram, speciellt om man inte har haft många förhållanden tidigare. Men jag tyckte inte själv att det var för tidigt, och jag tycker inte det idag heller trots att vi skilde oss 7 år senare. Tydligen ska man vara oseriös när man är ung, och när man sedan börjar närma sig 30 ska man gifta sig och skaffa familj. Men jag var redan skild i den åldern när de flesta av mina vänner började gifta sig.

    1. Åh, det där med att man ”ska” prova sig fram känner jag igen. I tonåren skulle man inte veta vem man var, men däremot skulle man veta vad man ville göra. Som ung vuxen (ca 20-23 år) skulle man istället veta vem man var, men inte vad man ville, utan då skulle man just prova sig fram. Man skulle absolut inte binda sig i något avseende förrän man var säker på vad man ville, och det kunde man tydligen inte vara om man var en väldigt ung vuxen person. Jag tycker att det var bra och starkt av dig att gå din egen väg, att du följde ditt hjärta oavsett vad andra tyckte!

    2. ”Tydligen ska man vara oseriös när man är ung, och när man sedan börjar närma sig 30 ska man gifta sig och skaffa familj.”

      Kvinnor som gifter sig och föder barn innan de är 30 är inte normala kvinnor: http://www.scb.se/Grupp/Artiklar/Valfard-1-2013/Aldre-mammor-vanligare-forr/Unga-barnafoderskor-pa-1970-talet.png

      I väntan på den statistiskt rätta åldern så ska de göra andra normala saker som att resa, plugga och dejta många olika killar.

      1. Ja, så är det idag! Det är synd att normer är så snäva för vem är det som säger att alla vill resa, plugga och dejta många personer? Det som jag fick beröm för när jag var ung var att jag reste mycket och bodde i olika länder, men jag gjorde inte det för att normen förväntade sig det utan jag gjorde det pga mitt intresse för grammatik/språk. Hade jag inte haft detta intresse, hade jag inte rest så mycket som jag gjorde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *