Motorik och koordination, del 1

Developmental Coordination Disorder (DCD), eller störd utveckling av koordinationsförmågan som diagnosen ofta kallas i Sverige, är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär att man har svårigheter med motorik och koordination. Sådana svårigheter kan, i olika grad, finnas hos många människor, men för att få diagnosen DCD krävs att man har väldigt mycket svårare med motorik och koordination än vad man borde ha i förhållande till sin ålder och intelligensnivå. Svårigheterna måste också vara så omfattande att de inverkar negativt på vardagliga aktiviteter.

Vilka aktiviteter som är svåra – och vilka som inte är det – är olika för olika personer, men det kan t.ex. vara svårt att cykla, simma, knyta skorna, skriva för hand, köra bil och att delta i bollspel. Kanske har man ont i magen inför, eller gör allt för att undvika, aktiviteter som känns alltför avancerade.

Själv fick jag kämpa hårt för att lära mig att cykla och att knyta skorna. Jag övade och övade och när det blev tokigt så förklarade mina föräldrar på nytt, men det hjälpte inte. Jag visste hur jag skulle göra; jag fick bara inte till det.

Samma sak var det i skolan. Jag tyckte att alla andra klippte och klistrade så fint, att de målade så prydligt innanför strecken med sina kritor. Jag ville – och försökte – klippa och klistra lika fint och måla lika prydligt innanför strecken, men jag fick inte till det. När jag klippte blev det hackigt, när jag klistrade blev det knöligt och när jag målade med kritor kom det färg både innanför och utanför strecken. Trots att jag gjorde allt jag kunde för att det inte skulle bli så.

Jag hade även svårigheter under idrottslektionerna. Medan de andra barnen sprang och hoppade så fort de bara kunde så tog jag det väldigt lugnt för att undvika att skada mig. Jag deltog ändå i det mesta, men vägrade konsekvent att göra kullerbyttor, med hänvisning till att jag inte ville bryta nacken. Min rädsla för att något hemskt skulle hända grundade sig i att jag kände att de flesta idrottsaktiviteterna var alldeles för svåra för mig, och med facit i hand så var de naturligtvis det.

I vuxen ålder har mina motoriska svårigheter orsakat irritation på arbetsplatser. Det förväntas helt enkelt att en vuxen person ska kunna skiva bröd, skiva ost och lägga upp grönsaker på ett korrekt sätt, utan att det tar en hel förmiddag. Det förväntas också att en vuxen person ska kunna vika lakan snyggt, skala potatis och kunna manövrera en liten vagn med porslin mellan borden. På äldreboendet hade vi i personalen även varsin rejäl nyckelknippa där vi skulle sätta in nycklarna till de personer vi skulle besöka under dagen. Vid arbetspassets slut skulle vi ta ut nycklarna igen och hänga tillbaka dem där de normalt förvarades. Mina kollegor tryckte in sina nycklar i nyckelknippan på ett litet kick, men själv gick jag omkring med ett tiotal nycklar lösa i fickan på mina arbetskläder. Jag hade visserligen klarat av att sätta in nycklarna i nyckelknippan, men det skulle ha tagit mig flera timmar och en stor mängd energi. På den tiden hade jag ingen diagnos och ingen kunskap om mina motoriska svårigheter, vilket gjorde att jag tyvärr skämdes för dem. Därför vågade jag inte be om hjälp med nyckelknippan, något jag absolut skulle ha gjort idag.

När det pratas om DCD så pratas det nästan bara om barn och det tycker jag är synd. Självklart är det jätteviktigt att sprida kunskap om hur denna funktionsnedsättning kan ta sig uttryck hos barn, men det är lika viktigt att belysa att motorik- och koordinationssvårigheter förekommer även hos vuxna. DCD växer inte bort, även om funktionsnedsättningen – precis som Aspergers syndrom – kan ta sig olika uttryck under livets gång. Det är också viktigt att komma ihåg att DCD inte är någon intellektuell funktionsnedsättning, utan att det är just motorik och koordination som omfattas av diagnosen.

Idag klarar jag av att cykla (men gör det aldrig i trafiken p.g.a. mina syntolkningssvårigheter) och att knyta mina skor, även om det sistnämnda kräver mycket koncentration. Kullerbyttor har jag fortfarande inte gjort några, och varje gång jag skaffat en ny nyckelring räcker jag över den till en vän eller familjemedlem med frågan: ”Kan du hjälpa mig att sätta in mina nycklar?” För det är okej att be om hjälp.

Kommentarer till “Motorik och koordination, del 1

  1. Kanske jag har det? Var inte med i bollsporter i skolan för jag blev bara utskälld av mina klasskamrater. Så jag vägrade vara med. Gympaläraren var irriterad på mig. Jag tyckte det var svårt. Jag minns inte hur lång tid det tog för mig att lära mig cykla. Jag hade stora svårigheter att lära mig simma. Fick gå i två simskolor!

    1. Nämnde utredarna någonting om DCD under din neuropsykiatriska utredning? I mitt fall så ansåg läkaren och psykologen att mina motoriska svårigheter var så omfattande att det rörde sig om DCD, men samtidigt vet jag personer med stora motoriska svårigheter som inte fått någon DCD-diagnos eftersom utredarna ansett att även dessa svårigheter kunnat förklaras med diagnosen Aspergers syndrom. När det gäller DCD finns det inte lika tydliga och strikta kriterier som för t.ex. Aspergers syndrom, och jag har fått intrycket av att det ofta verkar hänga på den enskilda utredaren huruvida man får en DCD-diagnos eller ej.

  2. När jag var utbytesstudent i Kanada och au pair i Österrike, var många värdfamiljer missnöjda med mig och ville inte behålla mig eftersom jag tydligen hackade grönsakerna fel, diskade fel och bäddade sängen fel. Och i skolan hade jag stora problem i sy- och träslöjden. Jag minns att min träslöjdslärare sa till mig att han tidigare hade haft många elever som haft lite svårt med träslöjd, men i jämförelse med mig hade de varit experter och att han aldrig hade sett någon som hade lika stora svårigheter som jag. Det gjorde mig naturligtvis ledsen.

    Men det konstiga är att jag själv inte tycker att jag har så stora svårigheter utan det är omgivningen som har ”klagat”. Jag tycker nämligen att jag gör allt rätt och ser inte vad som skulle kunna vara fel i det jag gör! Att jag inte ser själv vad som blivit fel beror troligen på mina syntolkningssvårigheter.

    1. Vad tråkigt att värdfamiljerna var missnöjda med dig p.g.a. sådana saker. 🙁 Personligen hade jag tyckt att det varit huvudsaken att grönsakerna blivit hackade, disken diskad och sängen bäddad. På vilket sätt det gjorts (t.ex. vilken form grönsakerna fått eller hur kuddarna placerats) hade varit mindre viktigt för mig, men jag vet att alla inte tänker så.

      Oj, att säga som din träslöjdslärare sa är verkligen elakt. Man uttrycker sig inte så och framför allt inte till ett barn. I den bästa av världar hade träslöjdsläraren sagt att han förstått att du tyckte att träslöjd var väldigt svårt och försökt hjälpa dig genom att fråga om det är något särskilt som gör det svårt, hur du kände inför lektionerna etc.

      Jag vet hur det är att tycka att man gör rätt fastän man i själva verket gör fel. Så har det varit för mig många gånger också. Andra gånger har jag varit väl medveten om att jag haft svårt för en viss aktivitet/uppgift, så för mig är det både och.

  3. Hej!
    Är det via HC (i vårt fall BVC eftersom det rör sig om vår son) man drar igång en utredning om DCD? Också: vet man varför denna disorder uppstår? Jag tänker t ex gener etc.

    Mvh
    Frida

    1. Hej Frida!

      Jag har tyvärr dålig koll på vilka instanser som är ansvariga för vad när det gäller att utreda barn. När det gäller vuxna så görs neuropsykiatriska utredningar vanligen inom psykiatrin. Jag har själv fått mina diagnoser i vuxen ålder och i mitt fall gjordes en neuropsykiatrisk utredning inom vuxenpsykiatrin. Jag utreddes då för samtliga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, dit DCD också hör. För att få reda på vart du ska vända dig för ditt barns räkning, så ta reda på vad som gäller för barn i just ditt landsting. Du kanske kan börja med att fråga på BVC? Om inte de vet, så kontakta barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller habiliteringen och fråga hur du ska gå tillväga. Något som kan vara bra att veta är att alla inte känner till beteckningen DCD, eftersom det namn som ofta används i Sverige är ”störd utveckling av koordinationsförmåga”. Det är samma sak som DCD, bara ett annat namn.

      När det gäller Aspergers syndrom och ADHD så finns det en ärftlighetsfaktor. Hur det är när det gäller DCD vet jag inte, men personligen skulle jag gissa att det finns en ärftlighetsfaktor även där, eftersom det också är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *