Sorgen och saknaden är inte fri

Jobbiga avsked följs inte sällan av sorg och saknad. Man sörjer den – eller det – man förlorat, kanske genom att gråta floder och innerligt önska att förlusten kunnat göras ogjord. Ibland upphör saknaden när man sörjt klart, andra gånger fortsätter man att sakna under lång tid efteråt, i vissa fall hela livet. Att det är så är allmänt accepterat, men däremot är det inte allmänt accepterat att sörja vem – eller vad – som helst hur intensivt som helst under hur lång tid som helst. Sorgen och saknaden är inte fri.

Det finns en norm som säger att man ska sörja och sakna djur mindre än människor, platser mindre än djur, och föremål mindre än platser. Normen säger också att de människor, djur, platser och föremål man ska sörja och sakna mest är de som funnits i ens liv allra längst.

All sorg och saknad förväntas också ske utifrån från normen för hur mycket olika slags relationer, djur, platser och föremål är värda. Den normen innebär bl.a. att privata relationer är mer värda är professionella, att en häst har ett större känslomässigt värde än en mus, att platser där man bott är mer värda än platser man besökt, och att ett smycke är mer värt än en teknisk pryl – även om man fått båda i examenspresent.

Dessutom talar normen om att relationer till nära släktingar är mer värda än relationer till vänner, att läraren betyder mer än tandläkaren, att bandet till ridskolehästen är svagare än bandet till djuret därhemma, att barndomshemmet har ett större känslomässigt värde än lyan man hyrde ett halvår i andra hand, och att det smycke man fått av sin partner är mer värt än det smycke man fått av sin förälder – såvida man inte är väldigt ung, för då är det enligt normen tvärtom. Sammantaget gäller också att ju mindre värdefull enligt normen, desto enklare att ersätta.

Min sorg och saknad är rörlig, d.v.s. jag kan sörja och sakna människor, djur, platser och föremål helt oberoende av dessa normer. Det har gjort att jag indirekt fått höra att min sorg och saknad varit överdriven eller att människor ansett att den – eller det – som jag saknat gått att ersätta. När jag sörjde mina skalbaggar Oskar och Josefine fick jag höra ”men Johanna, det är ju bara skalbaggar” och ”vi kan skaffa nya”. Även om jag förstod att mina föräldrar sade så för att trösta mig så gjorde de orden att jag gick sönder ännu mer inuti, för Oskar och Josefine hade betytt väldigt mycket för mig.

I många år undrade jag varför jag blev så ledsen för sådant som jag – vad jag trodde – inte borde bli fullt så ledsen för. Jag blev arg på mig själv för att jag i långa perioder sörjde människor och djur som jag – vad jag trodde – borde ha kunnat ersätta. Numera vet jag att det handlar om att normen säger en sak, medan jag fungerar på ett annat sätt. Normen och jag är helt enkelt inte kompatibla med varandra.

 

Kommentarer till “Sorgen och saknaden är inte fri

  1. Jag har funderat precis på samma sak. Hur och hur starkt man ”får” känna handlar verkligen om normer. Om man exempelvis blir lämnad av sin make/maka som man varit gift med i flera år, förväntas man sörja mer än om man får nobben av person som man varit på dejt med 1-2 gånger och så vidare.

    När jag bodde i Algeriet, upptäckte jag att husdjur och speciellt hundar nästan inte har något värde där. När min kompis hund dog och grät i en vecka, förstod inte andra människor det alls och sa till henne: ”vaddå, det var bara en hund”. För tydligen är det ovanligt i Algeriet att någon faktiskt älskar sin hund, utan man äger oftast hundar bara för att man behöver en vakthund. Hon misstänkte dessutom att det var henne grannar som hade förgiftat hunden, och när jag blev chockad och sa att hon borde skaffa bevis och gå till polisen, sa hon att det inte anses vara en stor grej om man förgiftar en hund. För hund är ju ingen människa! I Sverige hade hon fått ett helt annat bemötande för här anses hundar vara nästan som familjemedlemmar. Här hade hon ”fått” sörja.

    1. Ja, precis. Jag blir ledsen när jag märker att normer vill bestämma hur jag får känna och inte.

      Vad sorgligt att hundar inte har något värde i Algeriet. 🙁 Och om det var så att din väns grannar hade förgiftat hennes hund så är det ju helt fruktansvärt! Det handlar verkligen om normer hit och normer dit, och olika platser i världen har förstås olika normer. Det är sant att det hade ansetts accepterat att sörja hunden i Sverige, men det beror antagligen på att vi har en norm som säger att ju större djuret är, desto mer värde har det. Om hon t.ex. haft en hamster och denne dött så hade hon kanske fått höra ”men det var ju bara en hamster”. När jag sörjde skalbaggarna Oskar och Josefine kände jag att jag inte riktigt fick sörja dem, vilket gjorde väldigt ont i mig.

  2. ”Jobbiga avsked följs inte sällan av sorg och saknad. Man sörjer den – eller det – man förlorat, kanske genom att gråta krokodiltårar och innerligt önska att förlusten kunnat göras ogjord. ”

    Spårkpolis Mats misstänker att du använder ordet ”krokodiltårar” fel:

    ”Krokodiltårar (Crocodili lachrymae på latin) är ett uttryck för hycklad eller spelad sorg. ” https://sv.wikipedia.org/wiki/Krokodilt%C3%A5rar

        1. Jag tror spårkpoliser arbetar som ”spårklärare”. Jag får iaf upp att skolor söker ”spårklärare” när jag googlar på ”spårk”.

    1. Oj, vad intressant! Det här var något helt nytt för mig. Jag har alltid trott att krokodiltårar varit detsamma som stora tårar/att gråta mycket, och enligt Google verkar det vara en vanlig föreställning. Nu får jag väl ta och ändra i blogginlägget, för det är just stora tårar som avses och absolut inte falska. 🙂

  3. Åh, som det känns igen. Det där med att sörja så djupt, över något eller någon som inte ”borde” vara SÅ viktigt/viktig. Jag tror att det är viktigt att tillåta sig oavsett, men det är inte alltid så lätt… Tack för att du sätter ord på det. Kram

    1. Tack för dina fina ord! Det känns skönt att du känner igen dig, även om jag egentligen inte önskar någon annan att känna dessa hemska känslor av smärta och att inte vilja förlora.

      Jag ska verkligen tillåta mig att sörja. Och så ska jag träffa henne om lite drygt en månad, en sista gång. Jag som nästan aldrig gråter inför andra människor kommer att gråta floder. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *