Samtalsstöd och sorgebank

Idag träffade jag min samtalskontakt. Vi har inte setts sedan veckan innan avslutningsmötet med läkaren, så idag pratade vi mycket om det. Om att min läkare har slutat och om att jag har tagit hennes försvinnande mycket hårdare än vad jag från början trodde att jag skulle göra. Om att jag fortfarande är ledsen och om att hon har hamnat i min sorgebank tillsammans med pianoläraren, min gamla granne och andra människor som berört mig lite mer än andra.

Det var skönt att få prata om en människa med en människa som vet vem människan som jag pratar om är. Och som tror på aura och som därför inte avfärdar mig när jag säger att vissa människor har en stark sådan.

Att jag har ett annorlunda känsloliv och ibland påverkas väldigt starkt av människor – även i situationer där det inte är så vanligt att påverkas – är någonting jag både älskar och hatar. Jag älskar när jag uppfylls helt och hållet av en positiv känsla, men jag hatar när jag uppfylls helt och hållet av en negativ. Jag älskar när jag blir berörd av människor, men hatar den obeskrivliga känsla som uppfyller mig när de människorna försvinner. Min sorgebank är något av det allra mest smärtsamma i mitt liv, men å andra sidan är den också något av det absolut finaste. Människorna i den berör mig fortfarande, var och en på sitt sätt. Jag träffar dem inte längre, men jag kommer alltid, alltid att minnas dem.

Kommentarer till “Samtalsstöd och sorgebank

  1. Åh vad fint du beskriver det. PRECIS sådan är jag också. Jag kan bli helt uppfylld av en människa men sörjer hen också något oerhört om relationen tar slut på något sätt. Ser du det som något aspig, eller ett ”vanligt” personlighetsdrag ?
    Bra att du fick prata med din kontaktperson om det. Sådant kan vara skönt. Kram

    1. Åh, tack! 🙂 Vad intressant att du är likadan! 🙂 Det är verkligen fruktansvärt när en människa som berört en på ett positivt sätt försvinner!

      Jag ser det som ett personlighetsdrag, men om det beror på asperger eller på någonting annat vet jag inte. Vad det gäller just Aspergers syndrom så upplever jag att aspergersymtomen och personligheten går in i varandra, d.v.s. jag har svårt att säga hur jag hade varit som människa om jag inte haft Aspergers syndrom.

      Ja, det var skönt att få prata med kontaktpersonen, i synnerhet eftersom hon vet vem läkaren är och har jobbat tillsammans med henne. Kram tillbaka!

      1. Ja, det är hemskt. Men jag har aldrig träffat någon som riktigt förstår mig när jag blir sådär förödande in i själen ledsen när det händer. Vissa människor blir så enormt viktiga för mig, och det är som du skriver, fantastiskt på ett plan, men kan bli otroligt smärtsamt på ett annat. Inte helt lätt att hantera när sorgen liksom bara väller över en. Jag antar att det är viktigt att inte bli för rädd för det sorgsamma, utan låta det finnas där och liksom försöka flyta med det när det är som värst.
        (Herregud, jag sörjer ju fortfarande mitt Alviks-guldkorn, trots att jag borde ha kommit över henne för länge sedan…)

        1. Jag känner igen mig i att det kan vara svårt att få människor att förstå, i synnerhet då man saknar en person som man bara känt ett väldigt kort tag, en person som man inte haft någon privat relation till, en person som man sett på tunnelbanan etc. Många har svårt att förstå hur man kan bli så ledsen över någon som man knappt känner – eller inte känner alls – men för mig handlar det sällan om hur väl jag känner en person eller om vilken relation jag har till denne, utan om att jag blir berörd.

          Jag förstår att du sörjer ditt Alviks-guldkorn. Jag tycker inte att du ska känna att du borde ha kommit över henne för längesedan, för alla fungerar vi olika. Normen säger att människor som man inte haft någon privat relation till ska man antingen inte sörja alls eller också bara sörja lite grann under en kort tid, men i själva verket behöver det ju inte alls vara så. Själv brukar jag sörja alla människor som berört mig, oavsett vilken relation jag haft till dem.

  2. Vad tråkigt att du fortfarande mår dåligt över att din läkare har slutat! Vet tyvärr inte vad jag ska skriva mer än det klyschiga att jag hoppas att det känns bättre snart och att du med tiden kommer att vänja dig vid din nya läkare. Din gamla läkare måste ha varit en fin person eftersom du gillade hen så mycket! Styrkekram <3

    1. Tack för styrkekramen! 🙂 <3 Jag har insett att jag förmodligen kommer att kunna vänja mig vid en ny läkare, men däremot kommer det troligen att ta lång tid för mig att vänja mig vid att min gamla läkare inte är kvar. Jo, hon var en väldigt fin person. Vissa människor berör mig lite extra, även om jag ibland bara sitter mittemot dem på tunnelbanan i tio minuter eller, som i det här fallet, träffar dem fem gånger på en psykiatrisk mottagning.

  3. Hej. Vi har börjat använda din teknik med att färgkoda olika aktiviteter. Tex så var naturhistoriska museet blått för att det var utmattande med absolut värt det för att det var så roligt och givande. Du skrev här om en sorgebank, hur använder du den? Min son kan sörja både saker och personer väldigt mycket och jag vill gärna få tips på hur jag stöttar honom i det.
    /J.

    1. Hej!

      Vad roligt att ni fått användning för min teknik med färgade aktiviteter. 🙂 Jag vet hur det är att känna att någonting är utmattande men väldigt roligt och därför värt det. Blå aktiviteter är vanligt förekommande hos mig har jag märkt. Jag har också märkt att en och samma aktivitet kan ha olika färg olika dagar, beroende på om jag ligger på plus eller minus energimässigt.

      Min sorgebank använder jag inte på något särskilt sätt, det är mer ett namn på den plats i mitt hjärta där människor som gjort intryck och berört mig hamnar när de av olika anledningar försvinner ur mitt liv.

      Ang. att sörja människor och saker så tänker jag att man nog bör stötta på olika sätt beroende på vem/vad det är som har försvunnit och på vilket sätt. Om barnet t.ex. sörjer en kompis som har flyttat långt bort så kan man kanske prata med barnet om att det går att åka och hälsa på och i så fall hur ofta. Man skulle också kunna förklara att det går att hålla kontakten, att man kan prata/chatta/mejla varje dag om man vill. Att en kompis flyttar långt bort behöver inte betyda att personen i fråga försvinner ur ens liv, även om det känns så. Man kan fortfarande vara vänner.

      Om barnet börjar på mellanstadiet och tycker att det är hemskt att skiljas från sin första lärare så finns det kanske också möjlighet att få träffa den personen igen. Om läraren jobbar kvar på skolan kan man kanske t.ex. gå till sitt gamla klassrum och hälsa på någon gång. Läraren blir förmodligen bara glad. I ett sådant fall tror jag dock att det är viktigt att förklara för barnet att man kan få träffa läraren igen, men att det inte kan bli lika ofta som innan och inte alls på samma sätt. Man kan också förklara hur det blir istället, för det är inte säkert att barnet förstår det.

      Om barnet däremot sörjer en granne som flyttat, och barnet inte haft någon egentlig relation till grannen, så blir det förstås svårare. Det kan bli konstigt och jobbigt att förklara för en granne att barnet – som knappt ens pratat med grannen i fråga – är helt förtvivlad för att hen ska flytta. I ett sådant läge kanske man istället får förklara för barnet att hen tyvärr inte kan få träffa grannen igen, samt varför. Man kan dock passa på att tala om för barnet att grannen inte har dött, utan att hen fortfarande finns kvar fast på en annan plats och att hen förmodligen har det väldigt bra. Säg heller inte: ”Det var ju bara en granne” eller ”du kände ju inte hen”, utan låt barnet prata om grannen. Fråga vad som var speciellt med grannen, hur barnet upplevde hen etc. Personligen kan jag uppleva främmande/ytligt bekanta människor väldigt intensivt, och det gjorde jag även när jag var barn.

      Om barnet sörjer en person som har gått bort så kanske man istället ska försöka få barnet att plocka fram sina bra minnen av personen och fokusera på dem. Om barnet vill att personen ska komma tillbaka kan man förklara att det tyvärr inte går, men att även om personen inte längre finns så finns minnena och de försvinner aldrig.

      Själv sörjer jag ofta väldigt djupt – oavsett vilken relation jag hade till personen jag saknar – och det kan ta lång tid innan jag kommer ur sorgen. När jag var yngre fick jag ibland höra: ”Nu måste du snart försöka komma över det.” Och: ”Du kan inte hålla på och vara ledsen hur länge som helst.” Sådana kommentarer gjorde tyvärr bara att jag blev ännu ledsnare och att jag kände att det inte var okej att ha den typ av känsloliv som jag hade (och fortfarande har). Det som fungerar bäst för mig är att jag får sörja i min egen takt tills jag har sörjt färdigt, även om andra människor ibland tycker att jag sörjer alldeles för länge.

      När det kommer till saker så tänker jag att man även där kan stötta på olika sätt beroende på om det man förlorat går att återfå eller inte. Man kan förklara för barnet att ”om vi gör såhär och såhär så kanske du kan få tillbaka den här saken”. Man kan också förklara: ”Tyvärr kan du inte få tillbaka den här saken därför att… men du kan få en ny nästa vecka/månad.” Om barnet inte kan få en ny, liknande, sak kan man förklara att det inte går samt varför. Även här kan man fråga vad det är som gör att barnet saknar just den här saken så mycket, för som vuxen kanske man inte har hela bilden klar för sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *