”Så roligt att det kommer en jämnårig”

Något av det bästa med att vara vuxen är att jag får välja mitt umgänge själv. Ännu bättre är det att ingen längre förväntar sig att jag ska umgås med någon bara för att hen råkar vara i samma ålder. Min omgivning förstår att det som avgör huruvida jag trivs tillsammans med en jämnårig inte är det faktum att vi båda är 29 år, utan att personkemin stämmer. Min omgivning förstår också att 29-åringar kan vara väldigt olika, och att alla 29-åringar inte automatiskt älskar varandra.

Att alla jämnåriga inte trivs i varandras sällskap borde vara en självklarhet även när det gäller barn, men så är det tyvärr inte alltid. Det händer att vuxna förväntar sig att deras barn ska umgås med de jämnåriga kusinerna på släktkalasen, med grannbarnen, barnen i campingstugan bredvid eller föräldrarnas kompisars barn – allt för att de råkar vara jämnåriga. Likaså händer det att föräldrarna bjuder in gäster till barnens födelsedagskalas, utan att fråga barnen först. När gästerna sedan kommer förväntas barnen vara glada, trots att de inte valt sina egna gäster. Tänk om samma förväntningar ställdes på vuxna:

”Bert kommer klockan fyra på din 45-årsdag. Det blir väl roligt att det kommer en jämnårig!”

Att tvingas umgås med någon mot sin vilja kan vara jobbigt för alla barn, men extra jobbigt kan det vara för ett barn som fungerar annorlunda. Man kan ha utvecklats på ett annat sätt och därför känna sig mycket äldre eller yngre än sina jämnåriga. Man kan också ha en stark integritet och må väldigt dåligt om man ofrivilligt måste släppa in någon i sitt rum, eller svara på frågor från någon som man inte upplever att det finns någon personkemi med. Hur man agerar i en sådan situation är olika. En del barn kanske håller god min, medan andra försöker säga ifrån och värna om sin integritet och sin rätt att vara en individ och inte bara en ålder. Att säga ifrån kan kännas jobbigt, och det kan vara svårt att hitta ett sätt där man blir tagen på allvar av de vuxna.

När jag fyllde år kom de personer jag önskade skulle komma, men några personer blev alltid bjudna oavsett om jag ville eller inte, och av dessa var vissa i ungefär samma ålder. Jag tyckte inte på något sätt illa om dessa personer, men jag kände inte att personkemin stämde, så därför ville jag inte att de skulle komma på mina kalas. Innerst inne var jag riktigt ledsen, för jag tyckte att min födelsedag var min dag, men när jag inte fick välja mina gäster själv så kändes det istället som om dagen tillhörde de vuxna och att min uppgift var att tillfredsställa dem.

En födelsedag, när jag var kanske fyra eller fem år, försökte jag komma undan de ofrivilliga gästerna. Jag visste att jag inte kunde säga att jag inte ville umgås, för det hade varit taskigt när de trots allt var mina gäster, och jag visste att jag inte bara kunde gå och gömma mig i mitt rum för då hade mina föräldrar förmodligen blivit arga. Istället utropade jag ”Åh, herregud, jag har ju glömt tvätten!” och försvann därefter nerför trappan och ut till tvättvindan i trädgården.

Att ett litet barn säger sådant som oftast bara vuxna säger, kan låta roligt, men jag tycker att man bör låta bli att skratta så länge barnet är inom hörhåll, och framför allt innan man tagit reda på varför barnet sagt som hen gjort. Barn som intellektuellt och/eller känslomässigt är mognare än vad de ”borde” kan ha ett brådmoget sätt att uttrycka sig. Likaså kan barn som föredrar att umgås med vuxna snappa upp vissa fraser och beteenden, och sedan använda dessa för att de faktiskt vill kommunicera något. När man vill kommunicera något kan det kännas bedrövligt om någon reagerar med att skratta och tycka att man är ”rolig” eller ”gullig”, så därför bör man ta barnen på allvar. De flesta människor försvinner inte iväg så fort gästerna kommer om det inte finns en anledning. Detta gäller även barn.

Många barn som fungerar annorlunda utsätts för stress och press i en mängd olika situationer. Jag tycker därför att födelsedagar, examensdagar och andra situationer där barnet är huvudperson, bör vara en fristad från all stress och press. Låt dessa dagar få kretsa kring barnet, på barnets villkor. Låt barnet få bjuda de personer som barnet vill ska komma, och respektera barnets önskan. Barn är också individer och de har rätt till sin integritet, inte minst när de fyller år eller tar examen. Dessa dagar tillhör barnen, inte föräldrarna eller andra vuxna.

Kommentarer till “”Så roligt att det kommer en jämnårig”

  1. Just det där med frågor är väldigt känsligt för mig, trots att jag är en bra bit över 30. Många anser att det är genom att ställa en massa frågor som man lär känna varandra, men det anser inte jag! Jag har en stark integritet och blir väldigt obekväm av oönskade frågor från folk jag kanske inte har något intresse av att lära känna. Jag vill bara berätta det som känns bra för mig och för stunden! Och jag upplever att när personkemi finns så behövs inga frågor, samspelet fungerar automatiskt då.
    Har du nåt tips på hur jag kan göra/säga när nån börjar ställa frågor som jag inte vill svara på? (Detta var tex ett stort problem när jag var yngre och gick ut på krogen och nån kille kom fram och snackade. Jag försökte visa med kroppsspråket när jag var totalt ointresserad, men de verkade inte förstå och fortsatte med sina jobbiga frågor. När det är JAG som är intresserad av någon, då brukar antingen min mun leva sitt eget liv, eller så sitter jag mest och fnissar och rodnar, så jag avslöjar mig lätt när jag är intresserad, haha)
    Men även i andra situationer kan det bli jobbigt, tex på möten (var på ett möte på en daglig verksamhet i veckan, och hon frågade vad jag har för intressen. Jag sade då rakt ut att jag inte klarar av den typen av frågor.) Men det är ju inte ett problem att säga det till en sån person, som redan visste om mina diagnoser. Det är svårare i andra situationer, när folk inte har en aning om dem! Hur ska man göra och säga då liksom?!

    1. Jag har full förståelse för att du blir obekväm när du får frågor om sådant som du inte vill prata om. Du har självklart din fulla rätt att bara berätta sådant som känns okej att berätta. Man har ingen skyldighet att öppna sig för alla människor som undrar saker, utan man ska ju bara öppna sig om man själv vill.

      Om du inte vill prata om dina intressen så ska du inte göra det, men jag förstår att det känns svårt att veta hur du ska göra för att slippa. Just intressen räknas ju enligt normen som ett allmänt samtalsämne som man kan prata om även med folk man inte är så nära. Det är t.ex. okej att fråga sina ytliga bekanta om deras intressen. Just därför tror jag inte att så många tänker tanken att det kan vara ett känsligt samtalsämne för vissa. Kanske kan du, om du får frågor om dina intressen, försöka svara så ytligt som möjligt. Du kan t.ex. säga att du har ”lite olika” intressen, och sedan försöka leda in samtalet på någonting som känns okej för dig att prata om. Ett annat alternativ kanske kan vara att, om möjligt, avsluta samtalet genom att vänligt tala om att du måste gå. Samma metod kan du ju använda för andra samtalsämnen som du inte vill beröra. Försök svara så ytligt som möjligt, eller hitta på någon ursäkt för att avsluta samtalet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *