När någon börjar gråta: tips till omgivningen

Många av oss som har svårt att visa känslor, håller de flesta känsloyttringar för oss själva. En del av oss pratar om hur vi känner, men visar det inte. Andra av oss pratar inte alls, eller väldigt lite, om känslorna. Oavsett hur mycket vi pratar om våra känslor, så kan det hända att de helt plötsligt sipprar ut. Antingen för att vi äntligen känner oss trygga med att släppa ut dem, eller för att vi inte längre klarar av att hålla emot. Att kunna släppa ut sina känslor kan vara en stor händelse, och för vissa av oss är det kanske första gången på många år som vi släpper på fasaden inför en annan människa.

Så vad kan familj, vänner, skol-/arbetskamrater, vårdpersonal och andra människor göra när någon som man vet har svårt att visa känslor t.ex. börjar gråta? Och vad ska man inte göra? Jag har några tips, men jag vill betona att alla människor är olika och att alla tips självklart inte fungerar när det gäller alla individer. När jag skrivit ihop tipsen har jag utgått från hur jag själv, och andra personer som jag pratat med, fungerar.

Några saker som kan vara bra att inte göra:

* Prata på som om ingenting hänt.

* Bli alldeles knäpptyst eller på annat sätt backa.

* Spela oberörd/förhålla sig neutral.

* Försöka få personen att återgå till samtalet (”Om vi försöker fokusera på…”).

* Börja prata om någonting helt annat (”Ska vi gå på bio på lördag?”) eller på annat sätt försöka avleda personen från känslan.

* Göra konstateranden (”Jag ser att du är ledsen nu.”) utan att bry sig om känslan ytterligare.

* Försöka lätta upp stämningen genom att skämta bort känslan.

* Gå ifrån personen, ens för ett ögonblick (om det inte är absolut nödvändigt, som t.ex. för att stänga av spisen).

* Försöka undvika att personen börjar gråta igen, nästa gång man ses. Låt heller inte bli att prata om känslorna som kom ut. Låtsas inte som att det aldrig hände.

Tips på saker man kan göra istället:

* Tala om att det är bra att personen visar känslor. (”Vad bra att du vågar visa dina känslor.”)

* Bekräfta att man är närvarande. Om man vet att personen är orolig för att man ska backa, så kan man tala om att man inte tänker göra det. (”Jag är här. Jag backar inte.”)

* Reagera och visa medkänsla. (”Oj, vad mycket du har hållit inom dig. Jag är så oerhört glad att du vågar släppa fram det nu.”)

* Släppa det som stod i fokus innan personen började gråta. Det kan man ta någon annan gång.

* Prata om känslan.

* Ge personen en kram/lägga en hand på axeln. Detta kan vara en jättebra sak att göra om man känner personen väl och vet att hen inte har några problem med kroppskontakt. Om man vet att personen inte uppskattar kroppskontakt så bör man låta bli. Oönskad kroppskontakt kan skrämma istället för att hjälpa.

* Sitta hos personen så länge det är möjligt.

* Vara som vanligt nästa gång man träffar personen. Våga prata om känslorna som kom ut. Om man skiljdes åt efteråt, våga fråga hur personen kände när hen kom hem. På så sätt visar man att man bryr sig och att man inte blev rädd, stressad eller obekväm av personens känslor.

Kommentarer till “När någon börjar gråta: tips till omgivningen

  1. Tycker sådana här situationer är mycket svåra. En gång så uttrycket en elev med specialla behov, i frustration, att den kände sig oönskad av alla och frågade mig om jag också hatade denna.
    Detta skar verkligen genom hjärtat på mig, då det alldrig tidigare eller senare hänt mig.
    Sade att jag förstod elevens känslor och att de var jobbiga, föreslog ochså eleven att prata med någon professionell på skolan om det kände att den behövde prata mer om saken.

    Jag var nyligen på en väldigt bra kurs för lärare, där vi bland annat diskuterade hur långt man som lärare ska anta andra roller och vart gränsen går för läraruppdraget, i sådan här situationer. Naturligtvis försöker jag vara medmänniska men det är inte alltid vi lärare är utbildade i samtalsmetodik och liknade, kanske skulle det ingå mer i utbildning än bara ett enstaka seminarie som det gjorde för mig.

    När jag känner att jag inte kan hantera en sak lyssnar jag och föreslår eleven att t.ex. ta kontakt med skolans kurator.

    Det svåraste är väl att sätta gränsen när det är en sak som både ingår i läraruppdraget och även ochså hanteras av andra yrkesgrupper i skolan såsom studievägledare.

    I vissa situationer väljer jag dock att gå i utkanterna för mina yrkesroll om jag känner att jag verkligen har kunskaper som kan hjälpa elever som t.ex. studievägledning kring olika datatekniska utbildningar, där jag kanske har mer uppdaterade kunskaper än studievägledaren.

    Naturligtvis är inte jag professionellt utbildad studievägledare, men jag känner ändå att pedagogisk och studiemässig vägledning hör mer till läraruppdraget än att hålla kuratorsliknande samtal.

    Det är inte fel att lärare för kuratorslikande samtal, det svåra är att sätta gränsen och dessutom finns ju risken att man kanske gör något fel eftersom man inte är utbildad i samtalsmetodik.

    Ett allmänt problem är ochså att skolledningar förväntar sig att lärare ska kunna hantera frågor såsom kuratorsamtal, organisationsutveckling och liknande.

    Ämnesmässigt har jag en mycket stor bredd och kan lätt undervisa i vissa ämnen som tex kognitiv psykolog utan ha någon som helst behörighet,
    men att jag har vissa fakta kunskaper om kognitiv psykologi och kan översätta dessa till anpassning för elever,
    betyder inte att jag helt plötsligt har förmåga att hjälpa elever som har speciella behov genom svåra kriser och liknande.

    Ibland kan det väl vara positivt ochså att skolledare att de tror mycket om sina lärare, men få yrkesgrupper förväntas hantera så många moment som man inte har utbildning för.

    En skräckhistoria jag mötte på kursen var hur skolpersonal kände sig tvingade att hantera avancerade insulinpumpar för barn som hade diabetes utan att ha någon som helst sjukvårdsutbildning och kompetens för detta och kände stark ångest och oro inför denna hantering.

    Ett sådant förfarande är rent vansinnigt och dessutom förknippat med direkt fara för elevens hälsa genom att den kanske behöver åka till sjukhuset på grund av felaktigt hanterad utrustning, men även förknippat med fara för lärarens psykiska hälsa över tid, men även direkt för lärarens hälsa på grund t.ex. smittorisk via blod och liknande eftersom lärare inte alltid har kunskapen om hur man ska skydda sig mot denna smitta.

    Om det gäller npf frågor skulle jag ochså gå i utkanten av rollen eftersom jag där känner att mina kunskaper skulle kunna hjälpa eleven.

    1. Vad bra att du hänvisar till kuratorn när det dyker upp en situation som du känner att du inte klarar upp, eller när du träffar någon som verkar må riktigt dåligt. Dock kan jag förstå om elever ibland hellre vänder sig till sin lärare. Läraren kan vara en person som de känner och känner förtroende för, medan de kanske aldrig ens har träffat kuratorn. Då tycker jag att det är bra om läraren kan vara en stöttande medmänniska, men det är naturligtvis skillnad på att vara medmänniska och på att vara kurator eller psykolog.

      Det låter oroväckande om skolpersonal måste hantera barns insulinpumpar utan att ha den kunskap som krävs. Om ett barn har diabetes så förstår jag att det är viktigt att läraren (och eventuella andra vuxna) i den klassen kan hantera pumpen, eller på annat sätt hjälpa barnet, om någonting händer, men då är det också viktigt att läraren har fått en ordentlig utbildning. Om man som lärare inte har fått den utbildningen så är det självklart att man känner sig orolig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *