När man inte fungerar som någon tror

Aspergers syndrom är en otroligt bred diagnos som kan ta sig många olika uttryck. Det innebär att alla med diagnosen inte har alla vanligt förekommande symtom, men ibland kan andra människor tro det. Precis som det kan bli missförstånd när andra människor inte känner till hur jag fungerar eller vilka symtom jag har, så kan det därför bli missförstånd när någon inte vet hur jag inte fungerar eller vilka symtom jag inte har. Sedan jag fick min aspergerdiagnos har jag upptäckt att missförstånd kan uppstå när andra tror:

Att jag inte förstår ironi.
När jag varit ironisk (vilket jag är ganska ofta) har det ibland hänt att den jag pratat med blivit antingen väldigt tyst och/eller väldigt förvånad. Personen har ju trott att jag haft svårt att förstå ironi och har därför tagit det jag sagt på allvar. Om jag t.ex. säger ”Vad glad jag blev av detta” om någonting som jag i själva verket blivit väldigt arg för, då kan det uppstå missförstånd om personen jag säger det till utgår från att jag aldrig är ironisk. Som tur är blir sådana missförstånd uppenbara för mig – som ju vet hur jag menade – så därför brukar det gå snabbt och lätt att reda ut dem.

Att jag uttrycker mig bokstavligt och alltid tolkar det som sägs bokstavligt.
Jag bokstavstolkar när det kommer till instruktioner. Om någon ber mig att ”se efter om tvätten är torr” så är det precis vad jag gör. Jag tar inte med mig tvätten in om inte detta uttryckligen sagts. Det beror på att man, när man hör meningen ”Kan du gå ut och se efter om tvätten är torr?”, bör förstå att det inte finns någon anledning att se efter om tvätten är torr om man inte ska ha med sig den in – men den logiken förstår inte jag om ingen förklarar den för mig.

När det inte handlar om instruktioner bokstavstolkar jag däremot inte, men ibland glömmer jag att berätta det för andra. När jag träffat nya människor som vetat om att jag har Aspergers syndrom har det därför hänt att de utgått från att jag bokstavstolkar jäms över, och att jag även är väldigt bokstavlig i mitt sätt att uttrycka mig. Då har missförstånd av den här typen uppstått:

Annan person: ”Jag tror att det är bra om du tar tag i detta (någon personlig grej) snart.”
Jag: ”Jag vet, men jag orkar inte just nu.”
Annan person: ”Nej, inte nu, men kanske inom de närmaste veckorna?”
Jag: ”Alltså, jag menade att jag inte kommer att orka inom de närmaste veckorna.”

Den här sortens missförstånd är också lätta att reda ut eftersom de – precis som missförstånden med ironin – blir uppenbara för mig, och då kan jag förklara att jag bokstavstolkar när det kommer till instruktioner men inte annars.

Att jag uppskattar brutal ärlighet.
Många personer med Aspergers syndrom uppskattar rakhet, något som kan bero på olika saker. Det kan t.ex. vara så att man har svårt att lägga märke till och/eller tolka icke-verbala signaler och att man därför har behov av att få även den icke-verbala informationen i ord. En sådan person är jag. Jag har ofta svårt att uppfatta icke-verbala signaler som signalerar att en person t.ex. tycker om mig. Därför föredrar jag att personen säger ”jag tycker om dig”. Då är personen, enligt mig, rak och den sortens rakhet både behöver och uppskattar jag.

Om någon däremot inte tycker om mig, och t.ex. inte vill umgås med mig längre, så uppskattar jag om hen t.ex. säger: ”Jag förstår verkligen om du blir ledsen nu, men tyvärr känner jag inte att vi passar som vänner.” Om personen inte vill vara fullt så rättframkan hen – när jag frågar om hen vill ses – hitta på att hen inte kan. Om hen inte samtidigt föreslår en alternativ dag att träffas på så kommer jag efter ett tag att förstå att hen inte vill. Då är personen, enligt mig, också ganska rak. Däremot blir det svårt för mig om personen försöker signalera sitt ointresse med icke-verbala signaler när vi träffas. Då riskerar budskapet att helt gå mig förbi.

Det finns också en del personer med Aspergers syndrom som helst vill att andra människor ska vara så ärliga som möjligt och som t.ex. undanber sig finkänslighet och vita lögner. En sådan person är inte jag, men några gånger har det hänt att andra människor trott det. Då har de pratat till mig på ett sådant sätt att jag uppfattat dem som burdusa (framfusiga/okänsliga) och sådant tycker jag är obehagligt.

Eftersom det varit fråga om nya människor så har jag inte alltid tänkt att det hela kunnat bero på ett missförstånd, utan det har hänt att jag felaktigt uppfattat en person som hård och kall. I dessa fall har missförståndet antingen klarats upp när jag tagit mod till mig och talat om för personen att jag blivit ledsen, eller när personen i fråga märkt att jag själv är finkänslig och ganska försiktig.

Precis som det kan bli missförstånd när andra människor inte känner till hur jag fungerar eller vilka symtom jag har, så kan det bli missförstånd när andra inte vet hur jag inte fungerar eller vilka symtom jag inte har. Sådana missförstånd kan undvikas dels genom att andra människor frågar om jag t.ex. förstår ironi, dels genom att jag själv tänker på att inte bara tala om vilka vanliga aspergersymtom jag har, utan också vilka jag inte har. Det sistnämnda har jag, ärligt talat, inte alls varit särskilt bra på, men jag lovar och svär att bli bättre på det.  🙂 

Kommentarer till “När man inte fungerar som någon tror

  1. Det är så sant att många människor tror att alla aspergare har exakt alla de egenskaper som anses vara typiska bland aspergare. Andra människor har blivit förvånade när jag har skämtat eller använt uttryck som ”gå in i väggen” på mina föreläsningar för de har trott att jag inte skulle kunna sådant bara för att jag har Aspergers syndrom.

    Däremot fungerar jag till en viss del enligt Asperger-normen i och med att jag har haft svårt för vita lögner, och som tur är känner jag många människor som har förstått att jag hatar när andra människor inte säger till mig som det är. En av mina närmaste vänner sa exempelvis till mig nyss att min kropp och hållning inte alls ser lika bra ut längre nu när jag inte har tränat på ett tag, och jag blev glad av att höra det för nu vet jag att det inte är bara jag som tycker så, och nu kan jag göra något åt saken. Och jag har även blivit glad när andra har vågat tala om för mig att jag pratar för mycket. Men jag vet att långt ifrån alla aspergare är som jag på den här punkten! Förut när jag saknade kunskap gav jag sådana här ”ärliga” kommentarer till andra aspergare för jag hade läst att aspergare generellt sett avskyr vita lögner och artighetsfraser, och dessa aspergare blev naturligtvis ledsna av det jag sa. Människor borde verkligen upplysas om att alla aspergare är olika och att alla inte har svårt för ironi och vita lögner!

    1. Vad bra att du skämtar och använder bildliga uttryck på dina föreläsningar, så att du på det viset sprider kunskap om att alla med Aspergers syndrom inte har svårt för sådana saker. 🙂 På samma sätt tycker jag att det finns föreläsare som sprider kunskap om att personer med Aspergers syndrom KAN ha svårt för t.ex. ironi och bildliga uttryck, för den kunskapen är också viktig att sprida.

      Vad bra att många av de människor du känner har förstått att du inte tycker om när de inte säger sanningen. Om en person mår bäst när andra är 100% ärliga så är det ju faktiskt snällast att vara just 100% ärlig. Själv har jag dock någon slags finkänslighetsspärr som jag har väldigt svårt att kliva över. Jag skulle t.ex. ha extremt svårt att säga till en person att dennes kropp och hållning inte ser lika bra ut som förut, även om jag visste att personen ville att jag skulle vara ärlig. Om personen däremot frågade mig om kroppen och hållningen – och jag visste att personen ville att jag skulle ha en åsikt om kroppen – så skulle jag kunna säga att det syns att personen inte har tränat på ett tag, men att hen har en jättefin kropp ändå. Däremot skulle jag i dagsläget aldrig kunna säga ”nej, din kropp och hållning ser faktiskt inte lika bra ut längre”. Dock skulle jag säkert kunna öva på att säga det.

      Om man inte vet att alla som har Aspergers syndrom inte ogillar vita lögner så är det såklart inte lätt att använda sig av vita lögner. Det blir ju som när jag upplever att någon är burdus, fastän personen bara försöker ta hänsyn till mig. Ibland blir det fel även fast man vill väl!

  2. Känner igen mig! Men jag tolkar ALLT bokstavligt. Jag kan inte generalisera, svårt att tolka om det händer nya situationer. Nu har jag dessutom depression av en kris. Livet är inte lätt 🙁 Min kurator vill att jag ska börja ta promenader, ensam. En skräck för mig av olika orsaker. Känner mig ensam om att vara rädd…..

    1. Så kan det ju också vara, att man tolkar allt bokstavligt. Generaliseringssvårigheter är ju också vanliga vid Aspergers syndrom.

      Vad tråkigt att du blivit deprimerad. 🙁 Jag förstår att det måste vara jättetufft.

      Om du ska börja promenera ensam kanske du kan börja väldigt försiktigt genom att gå korta sträckor, kanske bara några meter, först och sedan utöka successivt? Jag tror absolut inte att du är ensam om att tycka att det är otäckt att promenera ensam, men jag kan förstå att det känns så. Om rädslan utlösts av någon särskild händelse så finns det säkert andra som varit med om liknande saker som känner på samma sätt som du.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *