När känslorna är som starkast

Att jag har ett annorlunda känsloliv innebär att jag ofta måste förklara väldigt noga innan andra människor förstår hur jag känner när mina känslor är som allra starkast. När jag skulle börja i KBT för min sjukdomsångest förklarade jag t.ex. väldigt ingående hur det hela tog sig uttryck, så att psykologen verkligen skulle förstå. Annars hade det kanske varit lätt att tro att jag oroat mig mycket över olika symtom i kroppen, googlat en del och undvikt att söka vård, men det var inte ”bara” så för mig.

Jag var heltidsupptagen med att – stundtals bokstavligen – darra av skräck p.g.a. olika sjukdomar som jag trodde mig ha. När jag var hemma ägnade jag nästan all tid åt att stämma av det jag kände i kroppen mot listan över vanliga symtom på Vårdguiden, Netdoktor och andra hälsosajter, och jag bildade mig inre föreställningar över behandlingsförloppet. Vidare kollade jag upp vilka sjukhus som behandlade sjukdomen och vilken avdelning jag kunde tänkas hamna på om jag blev inlagd. Jag tog reda på besökstiderna till avdelningen, för om jag skulle ligga på sjukhus så ville jag absolut inte vara ensam. När det var riktigt illa funderade jag också på vad jag skulle ta med mig till sjukhuset, vem som skulle vara kattvakt under tiden jag var inlagd, samt på hur smärtsamt det skulle bli att återvända till sjukhuset efter de permissioner som jag antog att jag skulle få.

För det mesta kände jag mig mindre sjuk och mindre rädd ju längre ifrån ett sjukhus jag befann mig, så därför delade jag in hela Stockholmsområdet i säkra och osäkra zoner. Huddinge och Solna blev t.ex. osäkra zoner, eftersom Karolinska universitetssjukhuset ligger där. Även den stora gatan Ringvägen i innerstaden blev en osäker zon, eftersom Södersjukhuset ligger alldeles i närheten. Likaså blev området Stadshagen på Kungsholmen och kommunen Danderyd osäkra zoner, för där ligger St Görans respektive Danderyds sjukhus. Inte heller tyckte jag om att vistas i området kring St Eriksplan, för därifrån går flertalet bussar till Karolinska i Solna. De gånger jag åkte till okända städer tog jag alltid reda på var sjukhusen låg, så att jag aktivt skulle kunna undvika just dessa områden. Varje gång jag, trots allt, besökte en osäker zon (i ett storstadsområde är det lite svårt att undvika) kröp sjukdomsångesten och sjukhusrädslan allt närmare.

Min rädsla gällde i grund och botten sjukdomar som skulle kunna leda till inläggning på sjukhus, men jag fruktade även vanliga åkommor som halsfluss och urinvägsinfektion. Detta berodde på att jag, om jag drabbades av någon sådan åkomma, skulle vara tvungen att gå till vårdcentralen, varpå en allvarligare bakomliggande sjukdom skulle kunna upptäckas och då skulle jag kunna hamna på sjukhus. På sjukhuset skulle jag sedan kunna behöva gå igenom obehagliga undersökningar och eventuella operationer – alla utförda av människor i likadana, anonyma, uniformer. Dessutom kunde jag ju dö!

När jag var ute och promenerade, eller åkte med kollektivtrafiken, var jag ständigt rädd för att ramla ihop och för att se sjuk ut. Jag ville absolut inte att någon skulle ge mig rådet att söka vård eller – ännu värre – ringa ambulansen. Värst av allt var det om jag mötte just en ambulans. I sådana lägen blev jag alltid rädd att ambulanssjukvårdarna skulle lägga märke till mig och tycka att jag såg så sjuk ut att de bestämde sig för att stanna och försöka övertala mig att följa med till sjukhuset. Om jag fick syn på en ambulanssjukvårdare i en affär pep jag genast iväg åt ett annat håll, så att ambulanssjukvårdaren inte skulle möta mig och därmed se hur sjuk jag var. Dessutom tyckte jag att ambulansuniformerna var så otäcka att de gav mig kalla kårar.

Allt detta berättade jag för psykologen, så att han skulle förstå att det inte skulle räcka med någon KBT-på-tio-gånger-metod. Det slutade med att jag gick i terapi en gång i veckan i ungefär ett halvår, och idag är jag inte alls lika rädd för sjukdomar och sjukvård. Jag oroar mig ibland för att bli sjuk, på min tandläkarmottagning är de specialister på tandvårdsrädsla och jag kommer förmodligen alltid att tycka att den somatiska vården är obehaglig – men det är på en hanterbar nivå nu. I eftermiddag ska jag dessutom till optikern, vilket hade känts helt otänkbart för några år sedan. Jag har inte varit hos optikern på många år, men idag ska det ske! Kanske kommer jag till och med att överleva det – vem vet?  😉 

Kommentarer till “När känslorna är som starkast

  1. Vad jag känner igen mig i din beskrivning hur det är att oroa sig, fast i mitt fall är det kräkfobi det handlar om. Förut var det så illa att jag prenumererade på statistik om kräksjuka från Smittsskyddsinstitutet till min mejl och en stor del av min dag gick åt att oroa sig för att kräkas. Jag har fortfarande min fobi kvar men tack vare KBT-terapi jag gjorde kan jag handskas med min rädsla bättre idag. Men jag byter fortfarande plats i tunnelbanan då och då om jag inbillar mig att någon annan resenär verkar se trött ut, då är jag orolig för att hen är trött för att hen mår illa. Och jag undviker att sitta nära barn i tunnelbanan för jag är rädd att de ska kräkas.

    1. Jag förstår verkligen att du prenumererade på statistik om kräksjuka. Det är ju som när jag jämförde mina symtom med de symtombeskrivningar som fanns på sjukvårdssajter och kollade vilka sjukhus och avdelningar som behandlade vilka sjukdomar. Jag antar att det handlar om något slags behov av att kontrollera det som skrämmer en.

      Vad skönt att du också haft nytta av KBT! Jag tror inte att jag helt kommer att sluta vara rädd för att bli sjuk och hamna på sjukhus, men jag är MYCKET mindre rädd nu än för några år sedan och precis som du så har jag lärt mig att hantera den rädsla som finns kvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *