Mitt sätt att tycka om människor – del 1

Någonting som jag har upptäckt är att jag har ett annorlunda sätt att tycka om människor på. Jag har märkt att många andra verkar tycka om vad människor gör, innan de tycker om vad människor är. Jag har också märkt att det ibland kan stanna där, d.v.s. att andra kan tycka om vad människor gör utan att någonsin se individen så som denne faktiskt är, i sin helhet. Så fungerar inte jag.

Jag behöver inte se en människa göra någonting för att lägga märke till personen i fråga. Personen behöver inte heller prestera någonting för att jag ska börja tycka om hen. För mig räcker det att vara. Jag har svårt att läsa av människor men lätt att se dem, och när jag ser vilka de är så vet jag också om jag tycker om dem. Detta innebär att jag alltid tycker om människor som unika individer och inte enbart för att de t.ex. är trevliga arbetskamrater eller roliga att gå på teater tillsammans med. Visst kan jag uppskatta att någon är en trevlig arbetskamrat eller rolig att gå på teater tillsammans med, men då är det utöver att jag tycker om personen som unik individ. Jag kan inte enbart tycka om en människa för hens prestationer, men jag kan tycka om hens prestationer om jag samtidigt tycker om personen som unik individ.

Detta gör att jag tycker om människor oberoende av sina sammanhang. Om jag tycker om en unik individ, och den individen råkar vara min arbetskamrat, så tycker jag lika mycket om personen om jag träffar hen på stan eller hos någon gemensam bekant, där personen inte utför något arbete. Och om jag tycker om en unik individ som jag brukar gå på teater med, så skulle jag tycka precis lika mycket om personen om hen plötsligt satt och tiggde pengar utanför ICA.

Om en människa håller upp en fasad så märker jag det, och eftersom det alltid är den unika individen jag tycker om, så tycker jag inte mer om en person för att denne försöker anpassa sig efter hur hen tror att jag vill att hen ska vara. Om jag träffar en ny bekantskap och inte tycker att det känns riktigt bra, så känns det inte bättre för att personen försöker vara lite mer si eller så, utan då passar vi helt enkelt inte ihop. För att en relation ska kännas meningsfull måste jag tycka om en människa inifrån och ut, inte utifrån och in.  

Kommentarer till “Mitt sätt att tycka om människor – del 1

    1. Vad tråkigt att du har råkat illa ut. 🙁 Själv brukar jag säga att jag kan se människor, men inte läsa av (utom i vissa fall). Även om jag ser vem en person är så är det inte alltid jag förstår vad personen i fråga vill när det gäller kontakten med mig. Jag kan t.ex. tro att någon bara vill vara vän, fastän hen i själva verket vill ha ett förhållande.

      1. Sån är inte jag. Är totalt ansiktsblind, förstår inge gester, får inga känslor om personen. Jag har till slut hittat den rätte mannen för mig, tog tid. Nu har vi varit ihop i 12 år. Känns bra.

        1. Nej, det är ju så olika hur man fungerar. Vissa människor glömmer aldrig ett ansikte, andra känner överhuvudtaget inte igen ansikten. En del är jättebra på att läsa av, andra kan inte läsa av alls o.s.v. Vad härligt att du till slut hittade rätt man! 🙂 Jag är glad för din skull!

  1. Intressanta inlagg du skriver som vanligt!
    Som yngre fokuserade jag nog mer pa vad vanner eller
    olika bekantskaper presterade, men med tiden har jag
    ochsa lart mig att vissa vanner ar bra vanner for att
    dem ar trogna och uppskattar dig for dig.

    Naturligtvis behover det inte finnas ett motsatsforhollande
    mellan att gora prestationer och vara en trevlig person.
    Lakaren jag traffade pa jobbet verkar vara en person
    som ar bade varm och hogpresterande. Kanner ochsa
    andra lakare som bade ar varma och hogpresterande.
    Hade en gymnasielarare i programmering som bade
    var oerhort hogpresterande och varm och trevlig person.

    Vet ochsa att nagra personer som jag motte pa gymnasiet var
    hogpresterande men kanske inte alltid sa varma, dock maste det sagas att dessa personer senare vaxte och att de formodligen ochsa hade drag av olika neuropsykatriska diagnoser.

    Nar det galler att relatera till manniskor brukar jag ofta pa en intellektuell niva bygga en bild av en person som jag anvander for att lasa av personen. Har odck pa senare tid och aven i kommunikationskursen blivit battre pa att lasa av en person pa en intuitiv niva.

    Dock maste man ochsa nagonstans forsta att vardering av prestationer ar nagot som jag tror att jag och manga andra kanske framst man med asperger haller valdigt hogt, da det ar varat satt att framhalla vara styrkor.

    Mina kollegor kan sakerligen imponeras av vissa kunskaper jag kan ha eller pedagogisk metodik, men sakerligen sallan av att jag alltid glommer saker, namn etc. Aven om jag tror det ar bra att dem vet varfor jag gor det.

    Naturligtvis kan jag ochsa uppskatta kollegor for bade deras satt att vara som personer, pedagogisk metodik eller satt att bemota elever ochsa.

    Slutligen kan man val saga att olika vanner, bekantskaper eller sociala sammnanhang fyller olika funktioner. En del vanner kanske ar dem man fikaar och ser en film med medan andra kanske ar de man diskuterar teorier och yrkesval med och det ar ju egentligen inget fel med det, alla manniskor ar olika.

    1. Tack för att du delar med dig av dina tankar kring att tycka om människor! 🙂

      Precis som du skriver så vi människor olika, och det är väl det som gör att vi värderar olika saker. Det är såklart inget fel, vi måste alla få vara som vi är. 🙂 Kunskap är någonting som jag också värderar högt i vissa sammanhang, som t.ex. hos läkare. Om jag anser att läkaren inte har tillräckligt mycket kunskap för att hjälpa mig med mina problem så blir läkaren bortvald, även om hen är en trevlig person. Om läkaren har tillräckliga kunskaper men personkemin inte stämmer, så blir hen också bortvald. Skillnaden är bara att den läkare som har goda kunskaper, men där jag inte gillar hur personen är, blir bortvald direkt, medan den läkaren vars sätt jag gillar inte blir bortvald förrän jag märker att kunskaperna saknas. När det kommer till privata relationer, som t.ex. vänskapsrelationer, då spelar kunskaper och prestationer absolut ingen roll.

      Ja, olika sorters vänner kan absolut fylla olika funktioner, och det är såklart olika vilka sorters vänner man behöver och får ut någonting av att umgås med. Vissa människor vill inte alls ha ytliga bekantskaper, medan andra tycker att även dessa relationer är givande.

  2. Intressant att se dina svar också Johanna 🙂

    Det verkar som sagt var,
    som att jag kanske har mer prestationstänkande när det gäller både
    vänskapsrelationer och professionella relationer.

    Men som sagt var naturligtvis uppskattar jag även människor för deras personlighetsegenskaper och sätt att relatera till andra. 🙂

    Ibland blir ju just öppet sinne, att man accepterar andra som de är och spontanitet en grund för att dela gemensamma saker.

    Naturligtvis kan man också ha gemensamma intressen och även de kan vara god en grund för gemenskap, även om intressena kan ligga på olika nivå och inrikta sig på olika aspekter. 🙂

    Vet till exempel att jag nyligen var på ett gemensamt julfirande som anordnades av min gamla vänner i socialdemokraterna. Här var just mina intressen för militära saker ett sätt att få kontakt med besökare som nog befann sig något utanför samhället.

    Genom att vi pratade om deras lumpartid för många år sedan,
    så fann vi ett gemensamt intresse att tala om och mötas kring. 🙂

    När det gäller läkare har jag nog i första hand valt läkare för kunskaper och varit mer öveinseende om inte personkemin mellan läkaren och mig funkade om den hade rätt kunskaper. 🙂

    Trevliga julhälsningar
    till dig och katten 🙂

    /Rikard

    1. Ja, vi kanske har olika sätt att tänka när det kommer till relationer, men det är ju inget fel. 🙂 Gemensamt för de flesta av oss människor är nog att vi väljer våra relationer efter vad som är viktigt för just oss.

      Vad kul att du och andra besökare på julfirandet kunde mötas tack vare ett gemensamt intresse! 🙂 Jag håller med om att gemensamma intressen kan vara ett bra ”startskott” för nya relationer. Alla relationer måste ju börja på något sätt. Man måste ha en anledning att börja prata, annars blir det ju svårt att lära känna varandra. 😉 Själv önskar jag att det gick att inleda nya relationer genom att tala om vad man ser hos personen i fråga, men så fungerar ju inte majoriteten, så därför brukar jag inte ta kontakt med människor på det viset. Istället försöker jag också inleda med något mer allmänt samtalsämne eller något annat samtalsämne som enligt normen är passande för situationen i fråga.

      Vad snällt att du kan ge en läkare en chans även om personkemin inte stämmer. 🙂 Det skulle inte jag kunna göra, utan om personkemin inte stämde så skulle jag byta läkare. Dock kan jag tänka mig att personer som främst ser till kunskaper ger fler läkare en chans om personkemi är sekundärt.

      God jul till dig också! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *