Ett introvert barn med bekräftelsebehov

När jag var barn tog min ojämna begåvningsprofil sig uttryck i att jag hade väldigt svårt för sådant som många av mina jämnåriga tyckte var lätt och roligt, men lätt för många andra saker. Redan från skolstarten höll jag själv reda på vilka läxor jag hade till vilken dag, och jag såg till att de blev gjorda utan att någon vuxen behövde påminna mig. Jag glömde aldrig att ta med mig läxböckerna hem och jag kom alltid ihåg att ta med dem tillbaka till skolan igen. Ingen behövde jaga upp mig ur sängen på morgonen eller påminna mig om tandborstningen och jag borstade alltid noggrant. Jag hade ofta alla rätt på läxförhören och jag slarvade inte med maten. När jag som sexåring trodde att min cykel blivit stulen skrev jag själv lappar att sätta upp, och jag åkte ensam de två milen till stallet när jag var tio. Jag sågs som ett mycket självständigt barn, men även ett självständigt – och som i mitt fall väldigt tillbakadraget – barn kan ha ett stort bekräftelsebehov. Ett sådant barn var jag.

Jag kände hela tiden en längtan efter uppmärksamhet, att bli sedd, men jag upplevde inte att det jag gjorde – och den jag var – räckte till. Jag var så ambitiös och självständig att det till slut inte var någon som reagerade på att jag var just ambitiös och självständig. När mina föräldrar bara frågade vilka läxor jag hade, utan att undra om jag hade gjort dem eller om de fick titta i boken, så var det ju inte för att vara elaka, utan för att de visste att jag hade gjort läxan med största noggrannhet och troligen också rätt och riktigt. På samma sätt var det ju inte för att vara elak som läraren i skolan fokuserade mer på att försöka få mig att dra av en lapp på almanackan än på att jag samma dag haft alla rätt på ”Veckans ord”, utan för att hon visste att jag alltid hade alla rätt på ”Veckans ord”.

Jag visste att ingen menade något illa, men i hemlighet önskade jag att mina föräldrar skulle komma in i mitt rum och undra om jag gjort läxorna, eller att läraren i skolan skulle uppmärksamma mina prestationer mer. Till slut upplevde jag att jag, för att känna mig sedd och uppmärksammad, skulle behöva göra någonting helt annat, för det kändes inte som att det jag redan gjorde – eller den jag redan var – räckte till. Då tog jag till lögnen.

En dag hade jag precis kommit hem från skolan och skulle låsa upp ytterdörren, men istället kastade jag nycklarna i trädgården. Därefter ringde jag på dörren, och när pappa öppnade så meddelade jag att jag råkat tappa mina nycklar. Pappa tyckte då att vi skulle gå ut och leta, och han ringde även farmor och farfar och bad dem att hjälpa till. Plötsligt var jag omgiven av vuxna som ställde massor av frågor, som t.ex. vilken väg jag tagit hem från skolan och vem jag eventuellt gått tillsammans med. Eftersom det var svårt att hitta vänner när lekarna på skolgården var alldeles för svåra så var jag rätt ensam, och jag hade också gått ensam hem från skolan. Ändå sa jag att jag hade gått tillsammans med andra barn, för när jag inte var ensam i andras ögon blev avsaknaden av vänner på något sätt lättare att hantera. Lögnen om de tappade nycklarna uppdagades dock när de hittades i trädgården – på ett ställe där jag omöjligt hade kunnat tappa dem.

Ganska många år senare, i sjuan, började jag känna att livet blev ohanterligt. Lärarna i skolan fokuserade mest på att jag inte var tillräckligt muntligt aktiv på lektionerna, och ibland blev jag inte sedd alls. Samtidigt visste jag precis vem jag innerst inne var, och jag var smärtsamt medveten om att det inte fanns alltför många trettonåringar som var som jag. I samma veva dog min älskade sköthäst, medan min stallbästis fick en egen häst och dessutom utvecklades åt ett annat håll. Jag kände mig fruktansvärt ensam, hade svårt att identifiera mig med mina jämnåriga och mitt behov av att bli sedd och bekräftad ökade.

När min mamma, i samband med ett föräldramöte, fick frågan om vi ”trivdes bra därute” blev hon minst sagt överrumplad. Hon visste ju inte om att vi hade flyttat från radhuset i stan till en hästgård på landet. Inte heller hade hon någon aning om att klassföreståndaren låtit mig ändra min adress på klasslistan, eller att den nya adressen gick till farmors och farfars sommarställe – en plats där jag stormtrivdes och där jag tyckte att livet var bra. Mamma visste inte heller att vi, förutom våra två katter, numera även hade ett gäng hästar. Det visste däremot skolan, för i samma ögonblick som jag berättade att jag hade fått en egen häst (vilket jag inte hade) kände jag mig genast sedd och bekräftad, vilket ledde till att det så småningom tillkom fler hästar. Och en flytt. Varpå det kom ännu fler nyfikna frågor och intresserade kommentarer. Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Jag syntes också.

Lögnen om flytten till hästgården var också det första steget i mitt flyktbeteende, min tro på att alla problem nog kommer att flyga sin kos om jag gör det. Som vuxen har jag varit fri att flytta vart jag velat när jag velat (och har tyvärr också ”flytt” på det viset några gånger) men när jag bara var tretton år fanns inte den möjligheten. Att hitta på en flytt till ett drömställe blev därför inte bara ett sätt att söka bekräftelse, utan också ett sätt att fly verkligheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *