Att utvecklas annorlunda mot sina jämnåriga

När jag var sex år bekymrade sig personalen på förskolan över att jag inte lekte med de andra barnen. De berättade om sin oro för mina föräldrar som kontaktade en barnpsykolog. Psykologen kom hem till oss vid ett eller ett par tillfällen, tillfällen som jag inte minns särskilt mycket av. Det enda jag minns är att jag blev tillsagd att gå upp och nerför trappan i vårt radhus medan psykologen tittade på. Han ville se om jag kunde ta trappan på rätt sätt, vilket jag inte kunde. Jag tog ett trappsteg i taget, med båda fötterna, innan jag fortsatte till nästa.

Psykologen konstaterade att det fanns ett utvecklingsglapp mellan mig och andra barn i min ålder. Mentalt låg jag före, men motoriskt låg jag efter. Detta glapp skulle dock, enligt psykologen, försvinna med åren. Det gjorde det inte, men det jämnade ut sig. Och blev större. Och jämnade ut sig igen. Och blev större. Sådär höll det på under hela min uppväxt.

Det psykologen i själva verket hade upptäckt var min ojämna begåvningsprofil. Denna var i själva verket ett symtom på mina funktionsnedsättningar och försvann således inte, men glappet mellan mig och mina jämnåriga var olika stort i olika skeden av uppväxten.

Allra störst var glappet i just sexårsåldern. Då hade jag lärt mig att läsa och skriva – men var tvungen att koncentrera mig noga för att inte halka när jag gick på förskolans hala golv. De andra barnen sprang med lätthet över golven på förskolan – men kunde inte läsa och skriva. Jag uppfattade inte vad som hände i lekarna på förskolan – men förstod det mesta som personalen, på tok för dåligt hyschande, sa till varandra. De andra barnen hade, å sin sida, god koll på hur lekarna gick till – men tycktes aldrig reagera på de vuxnas prat. När de andra barnen fick veta att vi skulle göra ”någonting roligt” blev de glada och förväntansfulla – jag drabbades av panik eftersom jag visste att ”nu blir det svårt”.

Under mellanstadiet var glappet mindre. Visserligen upplevde jag fortfarande att jag och mina jämnåriga var olika på flera sätt, men vi började nu få liknande intressen, känna på liknande sätt och tänka i liknande banor. Jag fick en bästis i skolan och flera bra kompisar i stallet. Jag åkte på ridläger, lyssnade på Spice Girls, läste ungefär samma slags böcker som andra i min ålder och var nog en ganska typisk mellanstadieunge, om än en tyst och lite klumpig sådan. Och så såg jag inte alltid hur jag skulle göra.

Någon gång under högstadiet blev glappet plötsligt större igen. Jag tyckte att mina jämnåriga var ”jättebarnsliga och jätteintelligenta”; de tyckte att det var coolt med alkohol och fylla, och de pratade mycket om vilka de ansåg var snygga och i vilken klass de personerna gick. De verkade inte förstå riskerna med alkoholen och tycktes, till skillnad från mig, inte tråna efter sann kärlek; en annan människa att älska och dela sitt liv med. Samtidigt satte de så oerhört smidigt upp håret inför gymnastiken, de klarade av att måla mascara utan att peta sig i ögonen, de såg hur sladdarna skulle kopplas på fysiklektionerna och de kunde delta i muntliga övningar utan att det låste sig. När jag försökte mig på sådana saker kändes det som om jag var på väg att bestiga Mount Everest. Det gick helt enkelt inte och jag avundades mina jämnåriga dessa färdigheter. Samtidigt fick jag då och då höra från någon jämnårig att jag var klok, något som värmde mitt hjärta där jag satt och så innerligt längtade efter vuxenlivet.

Ni läsare som också har en ojämn begåvningsprofil; har ni också känt av det här glappet? Hur har det varit för er? Dela gärna med er av era upplevelser.  🙂 

Kommentarer till “Att utvecklas annorlunda mot sina jämnåriga

  1. Hej, Johanna!
    Jag har nog inte så ojämn begåvning, men det jag känner är mest hindrande är att jag har talang för musik och lätt för att ta in hur andra människor mår, men känner mig halt när det gäller att uttrycka mig och veta hur och vad som är bäst att säga och göra i sociala sammanhang. Detta krockar på det viset att musik är min stora förälskelse i livet, men när jag spelar konsert så störs jag lätt av distraktioner och vad andra människor pysslar med. Jag har väldigt svårt att sortera intrycken, men jag övar på att fokusera på musiken.
    Under uppväxten har jag vetat att det jag kan, det är jag väldigt bra på och jag har känt att det är lätt som en plätt, men sen har mina sociala misstag gjort att jag haft en jättedålig självkänsla och på många sätt som jag inte kan förklara riktigt så har jag inte känt att jag varit en av dom andra.
    Jag har även lätt för att förstå teknik och logik när jag ser det framför mig på bild eller visas en video, men har svårt för att föreställa mig det om någon bara förklarar muntligt.
    Det som jag kom och tänka på nu, var just att ett av dom problem som är mest hindrande för mig är att jag är väldigt känslig för ljud. Dels att sortera ljuden och sen ger endel ljud mig ren ångest. Å andra sidan har jag väldigt starka känslor inför musiken som får mig i eufori.
    Jag trivs jättebra med människor och oftast när jag umgås med sånna jag gillar så vill jag aldrig, aldrig att det ska sluta, men det tröttar ut mig så pass att jag måste vila flera dagar. Så det är mer den typen av glapp som jag upplever, om det är en ojämnhet, hihi.
    Jag väntar på en neuropsykiatrisk utredning (nu är det ”bara” ett år kvar). Det ska bli mycket spännande att göra tester och få gå in på djupet i hur jag fungerar! (Även om jag går i terapi med en jättebra psykolog).

    Tack för en lärorik blogg och för att du bjuder in oss i din tillvaro.
    Mina katter hälsar till din katt!
    Mvh Jeanette

    1. Hej Jeanette!

      Tack för att du berättar om hur det är för dig! Det var väldigt intressant att läsa. 🙂

      Att du har lätt för musik och att ta in hur andra människor mår, men svårare för att uttrycka dig och veta vad du ska säga och göra i sociala sammanhang skulle kunna (men behöver såklart inte) vara ett symtom på en ojämn begåvningsprofil. För mig finns det många situationer där jag klarar A utan problem, B någorlunda och C inte alls. Då uppstår det krockar, precis som du beskriver. Det är förresten väldigt fascinerande hur olika vi människor fungerar! 🙂 För mig är det nämligen tvärtom mot hur det är för dig. Jag vet oftast vad som är acceptabelt beteende i sociala sammanhang, men är rätt omusikalisk och känner oftast inte av hur andra människor mår om de inte berättar det. Undantaget är de personer vars ansiktsuttryck jag kan läsa av, men de är väldigt få.

      Vad bra att du har lätt att förstå teknik och logik om du ser en film eller en bild. 🙂 Vi människor har ju så olika sätt att lära oss saker på. En del lär sig lättast genom bilder och filmer (visuellt), andra lär sig bäst genom att läsa och/eller lyssna, andra genom att göra o.s.v.

      Jag är också ljudkänslig. Främst är det höga ljud jag har problem med, t.ex. nyårssmällare och musik som kommer ur högtalare. Jag kan inte gå på pop- och rockkonserter, men att gå på klassiska konserter brukar gå bra, så länge jag inte sitter för nära musikerna. Jag är även känslig för konstanta brummande ljud, t.ex. kylskåp, torkskåp och fläktar.

      Att tycka om att umgås med människor men samtidigt bli trött av det är väldigt vanligt om man t.ex. har Aspergers syndrom. Det är ingenting konstigt alls, men som du skriver så blir det ju en ojämnhet. Det blir liksom å ena sidan, å andra sidan.

      Vad bra att du ska få göra en neuropsykiatriska utredning! 🙂 Jag förstår att du är förväntansfull. Jag tyckte att utredningen var väldigt intressant, just för att den synliggjorde och bekräftade mina egna upplevelser av mitt sätt att fungera. Skönt att du har en bra psykolog också. 🙂

      Jättekul att höra att du tycker att min blogg är lärorik! 🙂 Tack själv för att du läser! Du får hälsa tillbaka till dina katter från min katt här hemma, och från den andra som numera bor hos mormor.

      //Johanna

  2. ”De verkade inte förstå riskerna med alkoholen och tycktes, till skillnad från mig, inte tråna efter sann kärlek; en annan människa att älska och dela sitt liv med.”

    Jag undrar om inte sökandet efter ”sann kärlek” är mer vanligt hos människor med Aspergers syndrom än hos normala människor? Det är isf lustigt att vi aspergare som har nedsatt förmåga till att visa känslor skulle vara mer romantiskt lagda än normala människor med mindre känsla för romantik. Jag betraktar normala människors kärleksliv som omoget på något sätt. Det saknar djup. Det är faktiskt så illa att jag upplever att normala människor har ett begåvningshandikapp på området kärlek. Men det kanske bara är jag som är fördomsfull för att jag inte förstår hur de tänker? Men jag kan inte låta bli att tycka att är lite märkligt att människor kan gå från en relation till en annan som andra byter kalsonger. Tänk om det är så att vi som har Aspergers syndrom har mycket större känslomässigt djup än normala människor och att vi därigenom har möjlighet att uppleva en kärlek som är mycket större än vad de kan? Det som får mig att tro det är att jag är en ganska känslig person som ”känner mycket”.

    1. Intressant att du verkar se på kärlek på ungefär samma sätt som jag. 🙂 Jag är definitivt en romantiker. Jag har visserligen svårt att visa känslor, men det betyder ju inte att jag inte känner. Även om man har svårt att visa känslor så kan man ju känna väldigt starkt för människor. På samma sätt tänker jag att man kan ha lätt att visa känslor, men ha svårt att känna de där riktigt starka känslorna. Själv kan jag visa känslor om jag känner mig riktigt trygg tillsammans med någon. Då släpper blockeringarna och känslorna kommer ut.

      Även om du har svårt att visa känslor så kan du mycket väl ha ett stort känslomässigt djup. Det ena behöver inte utesluta det andra. Dock tror jag inte att det är så enkelt som att personer med Aspergers syndrom generellt har ett större känslomässigt djup, utan jag är övertygad om att såväl känslomässigt djup som ytlighet finns hos såväl personer med Aspergers syndrom som hos personer utan Aspergers syndrom. Det handlar nog mer om hur man är än vilken diagnos man har eller inte har.

    2. Intressant teori! När jag var i tonåren, undrade jag ofta varför mina jämnåriga inte verkade vilja hitta sann kärlek utan de verkade snarare vara ute efter äventyr, och jag såg dem som omogna. Men nu i vuxen ålder har jag börjat undra om det verkligen hade med mognad och omognad att göra. Det kanske är så att jag helt enkelt tänker på ett annat sätt.

      Jag är fortfarande inte ”mogen” på det sättet att jag skulle vilja ha ett traditionellt förhållande där man umgås med varandra väldigt mycket och skaffar barn, utan jag vill ha livslång kärlek med någon som vill träffas mer sällan (läs: några gånger i månaden).

      Jag har förmodligen skrämt bort många killar genom att börja fråga om deras framtidsplaner på första dejter (typ om de vill ha barn eller inte osv), och andra människor har sagt till mig att jag borde vänta med sådana frågor. Men jag förstår inte varför. Eftersom jag vill ha ett livslångt förhållande, vill jag inte slösa bort min tid på en kille som vill ha barn. Andra människor verkar dejta med mottot ”vi får se vart det här leder”, men för mig skulle det kännas poängslöst att tänka så för jag vill ha ett livslångt förhållande.

      1. Jag gillar din teori också, att det kanske inte handlade om mognad respektive omognad, utan att du och dina jämnåriga helt enkelt tänkte på olika sätt. Det här med mognad och omognad är ju också en definitionsfråga, någonting som till stor del bygger på subjektiva bedömningar. Det en person tycker är moget kanske någon annan tycker är väldigt omoget och vice versa.

        Personligen tycker jag inte att det är omoget att inte vilja träffa sin partner så ofta. Jag ser det istället som ett icke-normativt sätt att leva, och att välja ett sådant levnadssätt är inte fel. Om jag träffade den rätta så skulle jag förmodligen vilja vara tillsammans med den personen precis hela tiden, men däremot vill jag inte leva med en man utan med en kvinna. Det är ju också ett sätt att bryta mot normen.

        Att andra människor säger åt dig att vänta med vissa frågor när du dejtar beror antagligen på att de är oroliga att du ska missa den rätta personen genom att ”sortera bort” personer innan du lärt känna dem. Många människor fungerar nog som så att man vill lära känna den man dejtar lite mer på djupet och just ”se vart det leder” innan man bestämmer sig för att gå vidare eller inte. Så är det för mig, men jag har ingenting emot att alla människor inte fungerar på det viset.

        1. Jag tror att de allra flesta skulle hålla med dig om att man riskerar att sortera bort någon man gillar om man tar upp vissa frågor för tidigt. Men jag har lärt mig att det inte finns kompromisser när det gäller vissa frågor. Tidigare hände det att jag väntade med frågan om man ska flytta ihop eller inte och hur ofta man ska ses, och då visade det sig att killen ville flytta ihop/träffas ofta medan jag inte ville det, och därför var vi tvungna att göra slut. Och samma sak med barnfrågan.

          Tidigare hände det några gånger att jag väntade med sådana här frågor, men jag fick ångra varje gång att jag hade lyssnat på andras råd och väntat med att fråga om killarnas framtidsplaner för det känns trist att göra slut när man hunnit utveckla känslor för varandra! För att kunna sortera bort män som har helt andra framtidsplaner än jag tycker jag att det känns bäst att ta upp alla viktiga frågor i början. Det är mycket lättare att göra slut med en dejt än med någon man varit ihop med en längre tid, tycker jag! 😉

          Däremot kan jag förstå att man vill vänta med sådana här frågor om man är osäker på om man vill skaffa barn eller flytta ihop/träffas ofta för då kommer man kanske ändra sig och göra en kompromiss! Men för barnfrågan finns det inga kompromisser om man är helt säker på vad man vill, och man kan ju tyvärr inte skaffa ett halvt barn. Jag har märkt att människor som är helt säkra på att de vill skaffa barn inte brukar ändra sig, och eftersom jag inte heller kommer att kunna ändra mig, känns det bäst för mig att träffa en kille som tycker som jag.

          Däremot skulle jag kunna kompromissa om andra frågor och därför kan jag vänta med att ta upp dem. Jag är t ex ganska säker på att jag inte vill ha en kille som röker, men om jag träffade en rökare som jag verkligen blev kär i, finns det en liten chans att jag skulle kunna ändra mig. Så därför är jag bara hård när det gäller de allra viktigaste frågorna 🙂

          1. Haha, tänk om man kunde skaffa ett halvt barn! 😀 Det dök upp en så rolig bild i huvudet på mig nu! 😉

            Det är ju jättebra att du vet hur du vill ha det i dejtingsituationer. Om du känner att det är viktigt för dig att få svar på vissa frågor i ett tidigt skede så ska du såklart ställa dem, oavsett vad andra tycker. Möjligen kan det vara bra att förklara varför det är viktigt för dig att få svar på de frågorna, så att den du dejtar inte tolkar dina frågor som ett tecken på att du vill gå från noll till hundra på en gång. Jag tänker att det annars kan finnas en risk att en ny dejt, om du t.ex. frågar om han vill ha barn, tolkar frågan som att du vill ha barn med honom på direkten. Då kan det ju bli lite tokigt. 😉

  3. Jag har aldrig tänkt på att glappet mellan mig och mina jämnåriga har varit större och mindre i perioder, men så är det nog. Jag lärde mig läsa några månader efter att jag hade lärt mig gå. I den åldern var nog glappet ganska stort, men jag kände inte så många andra barn då, så jag märkte inget. 😀

    I lågstadiet kände jag mig ganska normal, sen blev det värre. Just nu känns glappet jättestort, men nu när man är vuxen blir man ju inte ihopklumpad i en klass med andra människor bara för att de råkar vara födda samma år som man själv, så glappet blir kanske inte lika påfallande som när man går i skolan.

    1. Vad häftigt att du lärde dig läsa så tidigt! 🙂 Själv var jag runt fem när jag lärde mig läsa. Att knyta skorna fick jag däremot kämpa med, det lärde jag mig betydligt senare.

      Att inte bli ihopklumpad med andra som är födda samma år är något av det bästa med att vara vuxen, tycker jag. 🙂 Det där med jämnåriga hit och jämnåriga dit var hemskt för mig. Med undantag för mellanstadietiden så kände jag mig aldrig särskilt lik dem. Och precis som du så tror jag att det faktum att åldern är av mindre betydelse i vuxenlivet gör att eventuella glapp inte alltid märks lika tydligt.

      1. Jag lärde mig inte bara läsa tidigt, jag lärde mig gå sent också. 😀

        Håller med om att det är något av det bästa med att bli vuxen att man slipper bli ihopklumpad med jämnåriga. Och att man aldrig mer behöver spela brännboll!

        1. Samma för mig. Jag lärde mig också gå hyfsat sent, dock inte jättesent.

          Eller hur! Det är underbart att aldrig mer behöva spela brännboll! 😀 Jag uppfattade aldrig vad som hände på planen och missade alltid bollen när det var min tur att slå.

  4. Precis som du har jag alltid utvecklats i en annan takt än mina jämnåriga. Inom vissa områden var jag mer ansvarsfull och vuxen än mina jämnåriga, och inom andra områden väldigt barnslig.

    Mina sociala färdigheter låg förmodligen på en 7-årings nivå när jag var i tonåren. Jag var otroligt lättlurad och naiv, hade ingen koll om hur man skulle klä sig för att passa in (jag hade barnsliga kläder på mig som 14-åring och därför var jag mobbad) och jag visste inte hur man sminkade sig.

    Å andra sidan var jag extremt ansvarsfull redan som 12-åring, och därför fick jag ofta sitta barnvakt hos många av mina grannar. Grannarna sa att de i vanliga fall inte brukade lita på 12-åringar, men de tyckte att de kunde lita på mig och därför fick jag ofta vara ensam med barnen i flera timmar.

    Dessutom hade jag inget behov av att göra som alla andra, och därför började jag aldrig röka. Däremot började jag dricka väldigt mycket alkohol, inte för att det var coolt utan för att alkohol fick mig att må bra och lindrade min ångest för stunden (jag mådde extremt dåligt psykiskt). Ibland drack jag till och med ensam! Mitt drickande hade alltså ingenting att göra med att jag skulle vara ”cool” och passa in.

    1. Intressant att höra om hur det har varit för dig!

      Så hemskt att du blev mobbad p.g.a. dina kläder. 🙁 Tänk att t.o.m. barn kan lägga så stor vikt vid vad en annan människa har på sig, det är verkligen helt galet! Tyvärr känner jag igen den där klädhysterin från min egen högstadieskola. Där ansågs det viktigt och coolt att ha märkeskläder och senaste modet på sig, och det hände att det tittades snett på personer som inte hade just sådana kläder. Jag var en av dem som inte hade några märkeskläder, men jag hade turen att inte bli retad.

      Att dricka alkohol för att dämpa ångest är ju något helt annat än att göra det för att vara cool. Jag tror tyvärr att det är ganska vanligt att även tonåringar dricker för att de mår dåligt och vill dämpa ångesten. 🙁 Jag kan förstå dem, men det är så sorgligt att människor ska behöva må så dåligt att de tar till alkohol. Livet är verkligen inte alltid lätt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *