Att sakna känslofilter

De flesta människor har ett känslofilter som ser till att man inte fullständigt översvämmas av känslor. Exempelvis kanske filtret ser till att man, även om man känner väldigt stark empati och sympati, klarar av att trösta personen som gråter utan att själv börja gråta för att det gör så ont att personen i fråga är ledsen. Filtret kan också göra att man kan lämna ett kvarglömt paraply till busschauffören utan att bekymra sig särskilt mycket över huruvida paraplyets ägare nu blivit ordentligt blöt och kall, eller att man klarar av att arbeta som förskollärare utan att gråta sig till sömns för att man tänker på hur förtvivlad den lilla flickan blev när hon råkade spilla mjölk över sina nya fina byxor. Filtret är helt enkelt ett slags skyddsnät som ser till att man klarar av att bry sig om andra människor och djur utan att själv bli alltför påverkad av deras tankar, känslor och bekymmer.

Om man har Aspergers syndrom är det ganska vanligt att man – helt eller delvis – saknar känslofilter. Kanske blir man, när någon gråter, så berörd att man börjar gråta själv. I vissa fall kanske man t.o.m. känner så starkt med personen i fråga att det övergår från medkänsla till något slags känsloövertagande, d.v.s. att man lever sig in i den andra personens känsla så djupt att man till slut känner likadant själv. Det kan också vara så att man känner mindre – eller ingen – distans till människor och djur som man inte känner och till händelser som inträffar långt bort från en själv. Om man är en sådan person är det lätt att översvämmas av känslor efter en dag då sambon gått miste om något roligt samtidigt som en främling bråkat med sin kompis på tunnelbanan och chefens hund blivit sjuk.

En del personer har också förmågan att känna väldigt starkt för saker. Trots medvetenheten om att saker är döda ting utan känslor tycker man kanske synd om lampan som just föll i golvet och gick i kras, samtidigt som man känner ännu mer ömhet för den identiska lampan som nu blir ensam kvar. Kanske sätter man genast en krukväxt, eller en liten prydnadssak, på den trasiga lampans plats eftersom det känns så sorgligt att den andra lampan nu är ensam.

Själv kan jag känna så starkt med eller för en levande varelse att jag helt och hållet uppfylls av empati eller sympati. Jag har också till viss mån svårt att känna distans, något som gör att jag kan känna väldigt starkt med och för helt främmande människor och djur. Jag kan t.ex. inte låta bli att bli bekymrad när jag hittar ett paraply på tunnelbanan och tänker på att personen som glömt det kanske hunnit bli både blöt och kall vid det här laget.. Ännu mer känns det i hjärtat när jag tänker på att personen i fråga kan vara en fattig människa som inte kommer att kunna köpa något nytt paraply förrän nästa månad. Jag tycker även synd om paraplyet som blivit kvarglömt och som så övergivet åker tunnelbana alldeles ensam utan någon som helst omsorg. I det läget tar jag paraplyet och lämnar det till hittegodsavdelningen, samtidigt som jag innerligt hoppas att paraplyets ägare haft tillgång till torra kläder så att hen sluppit att sitta blöt hela dagen.

När jag började märka av överbelastningen på den psykiatriska mottagningen där jag går så blev jag inte bara upprörd över att det var svårt för mig som patient att få det stöd jag hade rätt till. Jag tyckte också att det kändes orättvist mot personalen att ge dem fler patienter än de egentligen hinner med, och känslan av orättvisa gjorde mig så arg att jag ibland gick omkring och var alldeles kallsvettig. När jag tänkte på hur många i personalen måste uppleva situationen så fylldes jag av både medkänsla och sympati, men dessa känslor blev till slut så starka att de översköljde hela mig, ungefär på samma sätt som kraftiga vågor kan överskölja den som simmar i havet. Jag vet att jag som patient inte behöver bry mig om, eller ta hänsyn till, personalens väl och ve, men de flesta jag träffat på mottagningen har varit väldigt snälla personer som gjort ett jättebra jobb, och sådana människor kan jag omöjligt låta bli att bry mig om.

När jag var liten gjorde jag ofta små ommöbleringar i leksaksaffärernas gosedjurshyllor. Inget gosedjur fick ligga vält med nosen mot den kalla hyllan, för då kunde ju gosedjuret – trots att det var ett dött ting utan känslor – tro att det inte dög, att det var mindre värt än de andra gose-djuren. Såg jag ett gosedjur ligga på det viset så satte jag det genast upp, för om jag inte gjort det hade jag nog inte kunnat leva med mig själv. Jag såg även till att inget gosedjur satt för sig själv, för jag hade fått för mig att gosedjur inte ville vara ensamma. Ibland kände jag sådan enorm sympati för ett gosedjur att jag tjatade om att få köpa djuret i fråga. Det gick inte alltid, och då fick mina föräldrar förklara att det nog snart skulle komma ett annat barn och köpa apan, nallen eller grisen. Jag kunde nämligen inte gå ut ur affären utan att först se till att alla gosedjur hade – eller skulle få – det bra.

Kommentarer till “Att sakna känslofilter

  1. Jag undrar om det beror på det känslomässiga filtret att jag är så lättkränkt. Min lättkränkthet gör att jag har väldigt svårt att umgås med andra människor eftersom jag upplever att människor retas med mig.

    1. Du kanske är en väldigt känslig och sårbar person? Alla människor är ju olika mycket känsliga och också känsliga på olika sätt. En del tycker om att skojretas med sina vänner, andra uppskattar det inte alls utan känner sig istället sårade om någon, på ett vänskapligt sätt, retas med dem. Om man känner någon som lätt blir sårad så får man respektera det och behandla den personen mera varsamt.

  2. Känner igen mig i en del. Jag kan inte läsa av ansiktsuttryck. En gång svimmade en av mina klasskamrater. Jag blev så upprörd att jag tänkte det var mitt fel, trots att jag inte varit i samma rum då det hände! Som barn och även som vuxen har jag lätt för att ta på mig skulden. All mobbning eller aspergern? Att ta på sig skulden är ju en känsla…

    1. Vad sorgligt att du tänkte att det var ditt fel att klasskamraten svimmade. 🙁 Jag har också lätt att få skuldkänslor och när jag får det så är känslan ofta väldigt stark. Det jag brukar oroa mig mest för är att jag ska få andra människor att må dåligt, vilket nog grundar sig i att jag oroar mig för att inte vara omtyckt och för att andra människor ska uppfatta mig som färglös och ointressant.

  3. Jag tog hand om min stora docka Putte när jag var barn. Han fick följa med då vi åkte bort. Har kvar honom än. Han är väldigt sliten nu, snart 30 år gammal… Som barn lekte jag med honom som om han var levande. Jag läste sagor för honom. Borstade hans hår. Klädde på honom varmt då vi skulle gå ut…………

    1. Vad roligt att du har kvar din docka! 🙂 Jag har kvar min Maja Gräddnos-docka, men hon är helt söndertrasad eftersom jag även använde henne som snuttefilt. Jag är dock glad att ha kvar henne, för hon är ett väldigt fint minne.

      Jag känner igen mig i det här med att behandla dockor som om de vore levande varelser. Jag hade, förutom Maja Gräddnos, även en docka som hette Herman och jag behandlade både honom och Maja som om de vore levande. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *