Att inte kunna prata i skolan

I min lågstadieklass brukade vi göra en övning som kallades ”hemlig kompis”. Det var en värdegrundsövning som syftade till att vi skulle lära oss att visa varandra uppskattning och att ta hand om varandra på ett bra sätt. Det handlade om medkänsla och om att förebygga mobbning. Rent praktiskt gick övningen till som så att vår lärare – eller ”fröken” som vi kallade henne – skrev våra namn på var sin lapp och lade lapparna i en ask. Var och en av oss fick sedan dra en lapp ur den här asken, och den person vars namn stod på lappen skulle man vara extra snäll mot den kommande veckan. I slutet av veckan skulle man sedan gissa vem som varit ens hemliga kompis, och man skulle motivera sin gissning genom att berätta på vilket sätt man märkt att personen varit extra snäll. Om man inte hade märkt att någon varit extra snäll, ja, då skulle man tala om det.

Jag hade någon slags hatkärlek till hemlig kompis-veckorna. Liksom många av mina klasskamrater så såg jag fram emot att dra den där lappen, att få reda på vem jag skulle vara extra snäll mot, men några dagar in i veckan övergick min förväntan i ångest. I slutet av veckan, när avslöjandet närmade sig, var min ångest så stark att allt jag ville var att komma hem till min älskade katt. Samtidigt visste jag att jag inte skulle få komma hem till min katt förrän vi hade avslöjat ”hemlig kompis” och den insikten gjorde mig gråtfärdig.

Vi satt i klassrummet och gick laget runt. En efter en berättade vi vem vi trott varit vår hemliga kompis och de flesta gissade rätt. Jag brukade också gissa rätt. Dock var det alltid någon som inte gissade alls, någon som sa: ”Jag vet inte”. Då frågade fröken vem som varit denne Någons hemliga kompis, och då var den personen tvungen att ge sig till känna. Det ögonblicket fruktade jag, för det var alltid jag som varit Någons hemliga kompis. Det var alltid jag som inte hade varit extra snäll mot min hemliga kompis, och när fröken undrade varför så svarade också jag: ”Jag vet inte.” Inför klassen lät det bättre än det verkligt sanna svaret.

Först när fröken frågade mig i enrum varför jag inte deltog i hemlig kompis-veckorna så sa jag som det var: ”Jag kan inte”. På frågan om varför jag inte kunde så sa jag också som det var: ”Jag vet inte”, och sedan kom vi inte längre, förutom att jag till slut försökte slippa vara med på ”hemlig kompis”. Jag försökte inte slippa för att jag på något sätt struntade i mina klasskamrater, utan för att jag ville att andra skulle slippa bli besvikna och för att jag själv skulle slippa det jag senare i livet förstod kallades för skuldkänslor och självhat.

Jag kunde inte vara med på ”hemlig kompis” eftersom jag led av ofrivillig tystnad, men då förstod jag ju inte att det kallades så. Utanför hemmet kunde jag bara prata när jag blev tilltalad, när jag skulle redovisa eller om jag blev riktigt arg. Ibland kunde jag inte ens svara när jag blev tilltalad, utan stod och stirrade ner i backen, fastän jag hade massor av saker jag ville säga. Till viss del kunde jag prata med en person i enrum, men det var mycket sällan jag blev ensam med någon av mina klasskamrater. Därför förblev jag tyst, fastän jag inte ville. Därför kunde jag inte säga till min hemliga kompis att hen ritade bra, att hens tröja var fin eller att hen kunde få låna min pennvässare. Därför kunde jag inte heja på min hemliga kompis på gymnastiken eller erbjuda mig att hämta mer potatis åt hen i matsalen. Jag hade enorma skuldkänslor för det, för det kändes så orättvist att ingen skulle vara extra snäll mot den här personen den här veckan, och därför tyckte jag synd om personen för att hens namn stått på just min lapp. Samtidigt märkte jag att den klasskamrat som dragit lappen med mitt namn var extra snäll mot mig, och jag hatade mig själv för att jag bara tog och aldrig gav.

Jag slapp inte delta, så jag fortsatte att dra en lapp ur asken och hoppas att jag den här veckan skulle kunna vara extra snäll mot den person vars namn stod där. Jag fortsatte att bli besviken och få skuldkänslor, jag fortsatte att längta hem till min katt när avslöjandet närmade sig och jag fortsatte att räcka upp handen när fröken frågade vem som varit Någons hemliga kompis. Ända tills jag gick i andra eller tredje klass och min ofrivilliga tystnad hade lättat så pass att jag kände att jag kunde vara med. Då sa jag till min första hemliga kompis att hon hade en fin tröja. Hon tackade, och det kändes så bra att jag äntligen hade fått göra någon glad. Allra bäst kändes det ändå när det var dags att gissa vem som varit ens hemliga kompis och tjejen med den fina tröjan sa: ”Johanna”.

Kommentarer till “Att inte kunna prata i skolan

  1. Vad hemskt! Min Loppa har också sådana veckor ibland. Tänk om hon också känner så! Hon är liksom lite lika, tror jag. Måste försöka luska med henne nästa gång! Kram!

    1. Ja, fråga henne hur hon känner! Om det skulle vara så att det kommer fram att det här är jättejobbigt för henne, då kanske man kan hitta någon strategi för att hon ska slippa må dåligt. Inget barn ska behöva må dåligt i skolan. Kram!

  2. Usch, vad jag hatade den där leken i skolan! Eftersom jag var mobbad, ville många i klassen inte ha med mig att göra och därför var det alltid en stor skräck för mig att behöva göra snälla saker mot någon av mina värsta mobbare. Även om jag fick en lapp med en snäll persons namn i tyckte jag att det var jobbigt för jag visste aldrig vad jag borde göra eller säga till personen som jag skulle vara extrasnäll mot. Det kändes så tillgjort att berömma någons kläder bara för sakens skull, så oftast slutade det med att jag inte gjorde något alls och jag hade dåligt samvete för det.

    1. Åh, vad hemska hemlig kompis-veckorna måste ha varit för dig som var mobbad! 🙁 Jag förstår att du måste ha mått fruktansvärt, fruktansvärt dåligt. 🙁 Personligen tycker jag inte att man bör ha hemlig kompis-veckor i en klass där mobbning redan förekommer, för jag tror att det kan göra mer skada än nytta då. Om mobbning förekommer så tycker jag att man ska ta itu med det genom att säga åt mobbarna på skarpen, koppla in föräldrarna, förklara för den utsatte att mobbningen inte är dennes fel o.s.v. I en klass där en eller flera är mobbade behövs riktiga krafttag, då räcker det inte med ”hemlig kompis”.

      Däremot tror jag att ”hemlig kompis” kan vara ett bra sätt att förebygga mobbning och att lära barn att behandla varandra väl, men det är väldigt viktigt att alla barn i klassen får möjlighet att delta efter sina egna förutsättningar. Om man, som du, känner sig osäker på vad man bör säga och göra så behöver man få hjälp med det, för annars är det inte rättvist. Om läraren vet att ett barn har dessa svårigheter så anser jag att läraren bör ge barnet tips på vad hen kan göra för att vara extra snäll mot sin hemliga kompis. På så vis kanske hemlig kompis-veckorna inte bara blir skräckfyllda för det barnet, utan också lärorika.

      Själv kände jag ofta att ”nu borde jag säga detta till min hemliga kompis”, ”nu borde jag hjälpa hen med detta”, ”nu skulle jag vilja berätta detta” o.s.v. men min ofrivilliga tystnad satte hela tiden käppar i hjulet för mig. Ibland kändes det som att se en bil närma sig ett stup, utan att göra minsta ansats till att försöka stoppa den. Jag visste vad jag ville och borde göra, men jag kunde verkligen inte.

  3. ”Jag hade någon slags hatkärlek till hemlig kompis-veckorna. Liksom många av mina klasskamrater så såg jag fram emot att dra den där lappen, att få reda på vem jag skulle vara extra snäll mot, men några dagar in i veckan övergick min förväntan i ångest.”

    Vår klass hade också hemglia kompis-veckor på mellanstadiet. Det var en aktivitet som var fylld med prestationsångest även om just jag aldrig misslyckas med att få den som jag var hemlig kompis till att inse att jag var den hemliga kompisen. Jag undrar om det finns ett pedagogiskt underlag för att hemliga kompis-leken bidrar till någonting positivt eller om det bara är ännu en i raden av amatörmetoder som lärarna använder sig av för att ”undervisa” eleverna.

    1. Intressant att vi är flera stycken som haft hemlig kompis-veckor! Jag visste inte att den övningen var så vanlig.

      Vad hemskt att du kände prestationsångest under de här veckorna. 🙁 Det är ju inte alls tanken med ”hemlig kompis”, men det är verkligen ett bra exempel på hur fel det kan bli när alla förväntas fungera likadant. Om man tycker att sociala situationer är svåra, eller bara har dåligt självförtroende eller höga krav på sig själv, är det inte alls konstigt att man drabbas av prestationsångest.

      Om det finns något pedagogiskt underlag för om ”hemlig kompis” bidrar till någonting positivt är en högst relevant fundering. Personligen tror jag att det kan vara ett bra sätt att lära barn att behandla varandra på ett bra sätt samt att förebygga mobbning, men det är jätteviktigt att man inte utgår från att alla barn fungerar likadant, utan att varje barn får delta utifrån sina egna förutsättningar.

      1. ”Personligen tror jag att det kan vara ett bra sätt att lära barn att behandla varandra på ett bra sätt samt att förebygga mobbning, men det är jätteviktigt att man inte utgår från att alla barn fungerar likadant, utan att varje barn får delta utifrån sina egna förutsättningar.”

        I vår klass så fungerade ”leken” bara några månader innan ”vi” satte i system att bete oss överdrivet vänligt mot vår hemliga kompis så att den omöjligt kunde missa vem som var dens hemliga kompis den veckan. Vi elever saboterade alltså leken och vem vet det kanske var lika gott det. För egen del gjorde leken mig varken bättre eller sämre på att visa respekt för andra människor men det är möjligt att det är sant som du skriver att leken har effekt på vissa elever. Men återigen så frågar jag mig om det finns något vetenskapligt stöd för metoden eller om lärarna chansade vilt. Leken verkar vara utbredd iaf eftersom vi är flera som har erfarenhet av den så den var iaf inget lokalt fenomen på just min grundskola.

        1. Så vill jag minnas att det blev i vår klass också till slut. I ett sådant läge tror jag att det är hög tid att sluta med hemlig kompis-veckor, för då fyller det liksom ingen funktion. Jag blev inte heller bättre eller sämre på att behandla andra människor väl genom ”hemlig kompis”, men jag tror att en del barn kan lära sig av övningen.

          Ja, det är intressant att vi är flera som haft hemlig kompis-veckor! Jag trodde länge att det var en övning som min lågstadielärare hittat på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *