Att göra skillnad på människor, del 2

En gång när jag var liten plockade jag ut alla mina kläder ur garderoben och lade dem i utdragslådorna i bokhyllan istället. När min mamma upptäckte det ville hon prompt att jag skulle plocka in kläderna i garderoben igen eftersom det, enligt henne, var där de hörde hemma. Det förbryllade mig, för det fanns ju lådor i garderoben också. Varför kunde man inte ha pyjamasar i lådor i bokhyllan om man kunde ha pyjamasar i lådor i garderoben? Pyjamasarna var ju exakt samma pyjamasar oavsett om de låg i lådor i bokhyllan eller i lådor i garderoben. Bokhyllan gjorde heller inte att pyjamasarna inte var lika mycket pyjamasar som de hade varit om de legat i garderoben. Det höll nog mamma förvisso med om, men för henne handlade det inte om kläderna i sig, utan om att bokhyllor inte var någon naturlig plats att förvara kläder på. Det var däremot garderober.

På samma sätt som det finns ramar för var det anses okej – och inte okej – att förvara kläder så finns det ramar för i vilka situationer det anses okej – och inte okej – att försöka träffa nya vänner eller en partner. Exempelvis är det fullt accepterat att börja prata med stallkompisen, kollegan, grannen, kurskamraten, snyggingen på krogen eller den hemlighetsfulla medlemmen på nätforumet. Däremot är det inte lika fullt accepterat att inleda ett samtal med kassörskan på ICA, snyggingen på tunnelbanan, personen som står framför en i rulltrappan i köpcentret, trappstädaren, tandläkaren eller receptionisten på hotellet. Det finns helt enkelt situationer som anses vara här-är-det-naturligt-att-lära-känna-människor-situationer och situationer som inte anses vara det.

Om man börjar prata med någon i en här-är-det-inte-naturligt-att-lära-känna-människor-situation kan det bli så att den andra personen tycker att man är jobbig, påflugen eller märklig på ett negativt sätt. Det finns också en risk att personen i fråga upplever kontaktförsöket som obehagligt och/eller tror att man har dolda – mindre trevliga – avsikter. Det är också stor chans att kassörskan på ICA automatiskt avpersonifierar alla kunder, att hon enbart ser dem som kunder och att det är så hon vill ha det. Likaså kanske snyggingen på tunnelbanan bara ser sina medresenärer som just medresenärer och ingenting mer. Kanske har hen aldrig ens tänkt tanken att hen skulle kunna träffa någon på tunnelbanan, utan vill lära känna folki en här-är-det-naturligt-att-lära-känna-människor-situation. Många – men såklart inte alla – människor fungerar så.

När jag betalar i kassan ser jag i första hand en människa, i andra hand en kassörska. På tunnelbanan ser jag i första hand människor, i andra hand medpassagerare. När det är dags att få trapporna städade ser jag i första hand människor, i andra hand trappstädare o.s.v. Den relation jag har till personen i fråga är underordnad personens mänsklighet, och ingen människa är ju mer människa än någon annan. Vilken situation man befinner sig i påverkar heller inte hur mycket människa man är, utan alla människor är lika mycket människa hela tiden. Även om man har helt olika relationer till olika människor så är man ändå, innerst inne, samma person och för mig är det det som räknas. Därför finns det – för mig personligen – inga onaturliga situationer att lära känna folk i.

Av den anledningen skulle jag inte alls tycka att det vore jobbigt eller att det kändes konstigt om kassörskan på ICA tog kontakt eller om tandläkaren ville fika. Dessutom hade jag ju lika gärna kunnat träffa dem i en här-är-det-naturligt-att-lära-känna-människor-situation eftersom de flesta människor rör sig i fler sammanhang än ett. Om jag inte kände för att lära känna kassörskan eller fika med tandläkaren så skulle jag inte göra det, men då skulle det bero på att jag av någon anledning inte ville bli närmare bekant med personen. På samma sätt som jag inte automatiskt är intresserad av att umgås med någon bara för att hen råkar vara ”arbetskamraten” eller ”grannen” så är jag inte automatiskt ointresserad av att umgås med någon bara för att hen råkar vara ”kassörskan” eller ”tandläkaren”.

Dock brukar jag sällan själv ta kontakt med människor i situationer som anses vara här-är-det-inte-naturligt-att-lära-känna-människor-situationer. Det beror på att jag vet att väldigt många inte tänker och känner som jag i det här avseendet, och precis som jag vill bli respekterad för mitt sätt att fungera så känns det viktigt för mig att respektera andras sätt att fungera. Däremot får andra gärna ta kontakt med mig i vilka sammanhang de vill, för precis som pyjamasarna är lika mycket pyjamasar oavsett om de ligger i bokhyllan eller i garderoben så är vi människor lika mycket människor oavsett vilka situationer vi befinner oss i.

Kommentarer till “Att göra skillnad på människor, del 2

    1. Tack så jättemycket! 🙂

      Vad tråkigt att du känner dig rädd och osäker. 🙁 Mobbning är så fruktansvärt! Jag hoppas att du så småningom kommer att känna dig lite tryggare i dig själv, för du är bra som du är och det finns säkert många som skulle vilja bli vän med dig.

  1. Andra människor har ofta uppfattat mig som påflugen eftersom jag har struntat i de sociala koderna helt och tagit kontakt med människor på ett sätt som inte anses vara ”ok”. Men det har lönat sig eftersom jag och min exman träffades just i tunnelbanan! 😉 Om jag inte hade tagit kontakt med honom, hade jag aldrig lärt känna honom. Och ja, jag är faktiskt tacksam att vi träffades trots att vi skilde oss för sju år sedan.

    En gång tog faktiskt en läkarstudent som jag hade tid hos kontakt med mig efteråt. Han hade letat efter mitt mobilnummer från patientjournalerna och sms:ade mig efter besöket och frågade om jag hade lust att träffas någon gång. Jag tackade ja och tyckte inte att det var något konstigt med det. Men när vi träffades, berättade han för mig att han egentligen hade gjort fel och att det inte är tillåtet att ta kontakt med patienter på det där sättet, och speciellt inte när det handlar om psykiatri. Jag var förvånad när han berättade det för mig! 🙂

    1. Åh, vad roligt att höra att du och din exman träffades på tunnelbanan! 🙂 Det är verkligen ett bra bevis på att det inte nödvändigtvis måste bli tokigt om man tar kontakt med någon i ett sammanhang där det enligt normen inte anses vara helt okej att göra det. Det kan faktiskt bli riktigt bra också. 🙂

      Att vårdpersonal inte får ta privat kontakt med patienter handlar, vad jag har förstått det som, om att säkerställa att en person som befinner sig i beroendeställning till yrkesrollen inte blir utnyttjad. Jag kan på sätt och vis förstå att den regeln finns och det finns förmodligen de som skulle tycka att det kändes väldigt jobbigt om någon de träffat i sin yrkesroll inom vården skickade ett sms och bad om en privat träff. Själv är jag som du och skulle inte alls ha några problem med det. Om jag kände för att träffa personen så skulle jag tacka ja, och om jag inte ville skulle jag bara tacka nej.

    2. ”Men när vi träffades, berättade han för mig att han egentligen hade gjort fel och att det inte är tillåtet att ta kontakt med patienter på det där sättet, och speciellt inte när det handlar om psykiatri.”

      Det låter som ett högst olämpligt beteende från en person som arbetar inom psykiatrin. Läkarstudenten får skärpa sig eller satsa på att bli socialsekreterare istället.
      Det finns ju skräckexempel på läkare och psykologer som utnyttjar sina patienter privat.

  2. Vilket bra inlägg. Och du har helt rätt.jag är en sådan där över social varelse. På bussen tex kan jag börja prata med någon främling. Tex någon frågar mig varför bussen så besynnerligt bara stannat på olämpligt ställe.Då om jag känner att personen går att konversera med så kanske jag säger ja du det är västrafik i ett nötskal att bussen nu igen är trasig.Och sen fråga tex vart skulle du? Och där igenom säga ja men då är det ju lättare om du hoppar av och tar den här bussen ifrån x håll plats eller a ok och något lämpligt.

    Så allt beror lite på situation till situation.fast nej skulle inte utan anledning börja prata med någon random utan att det skulle finnas ett uppenbart syfte med det.

    Och hade tand läkaren tex ringt,smsat utanför arbetstid då hade jag nog polisanmält alt kontaktat dennes chef

    Ursäkta för långt utlägg.

    1. Tack, vad roligt att du gillar inlägget. 🙂

      Jag är själv uppvuxen i Västra Götaland och jag håller verkligen med om att det är Västtrafik i ett nötskal att kollektivtrafiken krånglar. 😉 Själv skulle jag förmodligen tycka att det vore väldigt trevligt att träffa någon som du på bussen. Om jag har en tid att passa så kan jag bli superstressad och inte riktigt kunna tänka klart om det t.ex. är förseningar, inställda avgångar eller liknande. I det läget skulle jag uppskatta om någon hjälpte mig genom att föreslå en alternativ resväg. 🙂

      Jag skulle inte heller börjar prata med någon utan att det fanns ett syfte med det, och det gäller i alla situationer. När jag börjar prata med någon så finns det alltid ett syfte, som t.ex. att jag behöver få svar på en fråga, att jag tycker att någon verkar trevlig och skulle vilja lära känna hen närmare etc.

      Vad bra att du skulle säga ifrån om någon tog kontakt med dig i en situation där det inte kändes okej för dig. Det är viktigt att markera när man tycker att någon gör någonting som inte känns bra och att ens gränser då blir respekterade. Själv bryr jag mig inte om i vilken situation folk tar kontakt, men däremot tycker jag att det är obehagligt om någon, som jag inte är intresserad av att träffa, fortsätter att ta kontakt efter att jag sagt nej. Om någon gjorde upprepade kontaktförsök trots att jag sagt ifrån flera gånger, då skulle jag förmodligen också polisanmäla.

      Du behöver inte be om ursäkt för att du gjorde ett långt utlägg, det är jätteintressant att höra om hur andra fungerar i olika situationer. Tack för att du ville dela med dig. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *