Asperger och stereotypa rörelser

Många barn med Aspergers syndrom eller andra autismspektrumtillstånd har s.k. stereotypa rörelser. Det kan t.ex. innebära att barnet på ett repetitivt sätt viftar med armarna, vrider på händerna, vaggar fram och tillbaka, snurrar runt etc. Rörelserna upplevs av omgivningen ofta som underliga och iögonfallande och som förälder kan det vara lätt att bli orolig. Därför är det bra att veta att vid autismspektrumtillstånd är den här typen av rörelser inte alls ovanliga, utan tvärtom väldigt vanliga. På samma sätt som det är normalt att icke-autistiska barn inte gör sådana här rörelser, så är det normalt att autistiska barn gör dem.

När jag var liten viftade jag väldigt mycket med armarna. Jag brukade böja mig framåt och vifta med armarna bakåt och utåt sidorna, samtidigt som jag vred på händerna. Min mamma har berättat att jag – i samband med viftningarna – ibland även gick upp på tå och gjorde en särskild rörelse med munnen. Jag viftade aldrig bara en gång, utan jag repeterade alltid samma rörelser många gånger i rad, ofta under en längre stund.

En gång när jag var tre år tittade jag och mina föräldrar på kaniner, och eftersom mitt hjärta alltid har klappat oerhört varmt för djur så blev jag väldigt glad när jag fick se kaninerna. Då viftade jag, eftersom det kändes naturligt för mig att göra det när jag blev upprymd.

En annan gång hade jag tvättat dockkläder och skulle hänga upp dessa på tvättvindan i trädgården. Att hänga tvätt var någonting jag tyckte mycket om eftersom det fick mig att känna mig stor, men eftersom jag dels var tvungen att stå på en stol för att överhuvudtaget nå upp till tvättvindan, dels hade svårt med motorik och automatisering så var jag tvungen att vara djupt koncentrerad när dockkläderna skulle hängas upp. Då viftade jag, för det var mitt sätt att uppbåda den koncentration som krävdes.

För mig var de här rörelserna dels ett tecken på stark glädje, dels ett sätt att uppbåda koncentration. För andra kan olika rörelser ha en lugnande effekt vid stress och ångest. Jag har t.ex. träffat personer som berättat att de som barn blev lugnare av att sitta och gunga fram och tillbaka i soffan när de var oroliga. Jag har också träffat personer som berättat att de stereotypa rörelserna har följt med upp i vuxen ålder, men att de numera bara utför dem när ingen ser – eftersom de vet att andra människor kan uppfatta rörelserna som väldigt avvikande och konstiga.

Jag viftade som mest när jag var mellan tre och fem år. Efter det avtog viftningarna och när jag började skolan hade jag nästan helt slutat med dem. Det berodde på att jag – i takt med att jag blev äldre – upptäckte att andra sätt att uttrycka glädje och uppbåda koncentration kändes mer naturliga för mig, ungefär på samma sätt som ett annat intresse successivt kan växa och bli mycket roligare än det som tidigare varit ens stora passion. I takt med att vi människor utvecklas så försvinner en del intressen och beteenden, andra finns kvar hela livet. För mig försvann viftningarna, men däremot tycker jag fortfarande om ljudet som uppstår när man öser vatten – en fascination som uppstod väldigt tidigt och som troligen alltid kommer att finnas där.  🙂 

Kommentarer till “Asperger och stereotypa rörelser

    1. Vad tråkigt att din mamma nästan blev galen för att du snurrade ditt hår. 🙁 Kanske var hon bara orolig, speciellt om hon inte visste varför du gjorde så. Själv hade jag även ett avvikande sätt att gå, vilket berodde på att jag hade svårt att koordinera mina rörelser, och det bekymrade mina föräldrar. De försökte få mig att sluta gå på det där viset och jag ansträngde mig för att gå annorlunda, men jag kunde inte eftersom det blev för mycket att tänka på. Jag går fortfarande lite klumpigt och ryckigt, framför allt i trappor, men nu har jag slutat att bry mig om det.

  1. Det här är intressant , jag kan ju gunga ibland men bara när ingen ser , både stående och sittande. Det här tog jag inte upp vid min utredning , det känns pinsamt men kan kännas skönt att göra

    1. Jag tog upp mina viftningar under min utredning också. Det kändes som en viktig grej att ta upp eftersom jag hade läst att sådana rörelser var väldigt typiska för autismspektrumtillstånd. Om du tycker om att gunga så tycker jag att du ska göra det och du behöver absolut inte skämmas. 🙂 Själv öser jag vatten då och då eftersom jag gillar ljudet som uppstår, och jag har inga planer på att sluta med det. 😉 Jag tycker att så länge ens egenheter inte skadar en själv eller andra så kan man väl få ha dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *