Asperger och ömsesidiga relationer

Om man har Aspergers syndrom kan man – men måste inte – ha svårt att etablera ömsesidiga relationer, något som kan bero på många olika saker. Det kan t.ex. vara så att man har svårt att hitta människor som delar ens värderingar om vad som är viktigt respektive oviktigt en relation, att man önskar sig en jämnårig vän men har svårt att hitta någon som delar ens intressen, eller att man har en väldigt ojämn utveckling och därför har svårt att hitta en vän som helt och fullt befinner sig på samma nivå. Exempelvis kanske det inte är så lätt för Kaj, 10 år, att hitta en jämnårig kompis som delar hans passion för antikviteter och virkning. Det kanske inte heller är så lätt för Karin, som känner sig mycket äldre än sina 25 år, att hitta en livskamrat som är på samma intellektuella och emotionella nivå och som samtidigt befinner sig på ungefär samma punkt i livet.

När jag var i tonåren började jag känna en väldigt stark längtan efter att kunna dela tankar och känslor med mina vänner. Att ha vänner med gemensamma intressen att hitta på saker med – som hade varit så viktigt några år tidigare – blev plötsligt underordnat betydelsen av att ha vänner att prata med. Dock visade det sig vara svårt att hitta sådana vänner. Det berodde inte på att det inte fanns någon annan som sökte vänner att prata om tankar och känslor med, utan på min ojämna utveckling i kombination med andra människors vikt vid ålder.

Jag kände mig yngre än mina jämnåriga när det kom till att förstå och behärska praktiska saker, men på de intellektuella och emotionella planen kände jag mig istället äldre. Jag kände därför att det inte gav så mycket att umgås med jämnåriga, utan sökte kontakt med personer som var några år äldre. Jag gjorde det inte för att jag, som många tonåringar, tyckte att det skulle vara coolt att ha äldre vänner, utan för att jag ville vara bland människor som jag kunde identifiera mig med. De 18-åriga tjejerna jag som 15-åring skrev till på dejtingsajter på internet var dock inte alls intresserade av att gå på dejt med mig, utan de sökte någon i sin egen ålder. Likaså förstod jag, när jag var 16-17 år, att 25-åringarna på ridskolan gärna småpratade med mig i stallet, men att de inte var intresserade av att sitta med en 16-17-åring på ett kafé och dricka te och prata om livet.

I perioder försökte jag umgås med mina jämnåriga i alla fall. Jag anpassade mig och ansträngde mig för att ha roligt, men för det mesta var det bara de andra som hade roligt. Jag hittade inga jämnåriga som var på samma våglängd, vilket gjorde att vänskapsrelationerna blev både få och kortvariga. Jag ville så gärna ha vänner som tänkte i liknande banor som jag, som längtade efter samma saker, men de som ville dela med sig av sina drömmar om en livskamrat, gemensam lägenhet och en rättvis uppdelning av hushållssysslorna var inte 15 år. De var betydligt äldre, och de ville ha vänner i sin egen ålder. Därför blev det så att jag under större delen av min tonårstid var väldigt ensam och längtade efter att bli vuxen så att jag skulle bli sedd som en människa och inte som en ålder. Jag längtade efter att få en chans att visa vem jag var.

I vuxen ålder har jag haft mycket lättare att hitta rätt vänner, men fortfarande händer det att personer som jag är intresserad av att lära känna inte alls är intresserade av att lära känna mig och vice versa. Det beror antagligen på att jag och andra inte alltid ser, och lägger vikt vid, samma saker. Andra människor lägger ofta stor vikt vid gemensamma intressen och en liknande social status, men social status är helt oviktigt för mig och gemensamma intressen är inte livsviktigt det heller. Om jag t.ex. har en vän som har klassisk musik som sin stora passion så lyssnar jag gärna när personen övar på sitt instrument, och jag lyssnar gärna när någon pratar om sina resor eller om sitt jobb. Jag kan ingenting om klassisk musik, jag är för nervös, för trött och för fattig för att resa och jag har inget jobb – men jag älskar att få ta del av andra människors liv och jag delar gärna med mig av mitt.

Så vad är det då jag tycker är viktigt hos andra människor? Jo, förutom att vi måste kunna ha ett intellektuellt och emotionellt utbyte så är det är en stark och godhjärtad, alldeles unik, personlighet.

Kommentarer till “Asperger och ömsesidiga relationer

  1. När jag var 25 hade jag inte haft något emot att sitta med en 17-åring och diskutera livet över en fika. Jag skulle faktiskt inte ha något emot det idag heller! 🙂 Det känns som att mina gamla gymnasiekompisar växte ifrån mig för länge sedan medan jag fortfarande är nästan samma Paula som jag var på gymnasiet. Den enda skillnaden är att jag har bra självförtroende idag och vet att jag duger som jag är. Eftersom jag inte känner mig som en 36-åring umgås jag gärna med yngre personer. Jag har dessutom oftast dejtat killar som är betydligt yngre än vad jag är.

    Jag tycker att det är svårt att ha relationer just för att jag fungerar annorlunda än många andra. Jag brukar inte ha speciellt mycket gemensamt med andra människor eftersom jag inte gillar musik, filmer, inredning, konst, arkitektur, historia, matlagning, gemensamma sportaktiviteter, sällskapspel och liknande saker. Andra människor kan tycka att det är svårt att hitta på saker med mig eftersom det finns så få saker jag tycker om att göra.

    1. Vad härligt att du inte låter dig avskräckas av någons ålder! 🙂 Precis som du så skulle jag inte ha något emot att umgås med en 17-åring, och inte med en 60-åring heller. Det betyder inte att jag skulle vilja umgås med ALLA 17-åringar eller ALLA 60-åringar, men jag skulle inte vilja umgås med ALLA 28-åringar heller. Precis som jag vet att det finns 28-åringar som är på samma våglängd som jag så är jag övertygad om att det finns 17-åringar och 60-åringar som är det också. Alla människor är ju inte likadana.

      Jag är glad för din skull att du har bättre självförtroende nuförtiden och att du vet att du duger som du är! 🙂

      Själv tycker jag att det är kul att hitta på aktiviteter tillsammans med andra, men för mig är det långtifrån det viktigaste i en vänskapsrelation. För mig är det väldigt givande att bara sitta och prata, att få höra om andra människors liv etc. så därför är det inga problem för mig att ha vänner som inte tycker om samma aktiviteter som jag. För mig är vänskap så oerhört mycket mer än att göra saker.

  2. Jag känner igen mig i det ni båda skriver!
    De flesta umgängen som gett mig något har varit med äldre eller yngre personer. Min granne var jätteorolig när jag skulle åka och träffa och sova över hos en man som var mycket äldre än mig som dessutom bodde ute i skogen. Jag kände honom inte så väl, men vi hade tidigare pratat länge och väl om jättemånga intressanta livs-tankar och filosofiska funderingar, och det var precis det vi gjorde. Vi spelade musik, pratade och satt vid elden långt in på natten. Haha! Äntligen en person som är så givande att umgås med! Det tyckte han också!
    Ålder är verkligen helt oväsentligt och helt ointressant att lägga vikt vid.

    Ofta på sommaren så är det grannbarn och hälsar på mig och leker med djuren. Vi brukar också spela musik och prata om livet:)
    Jag har lättare att vara mig själv när jag är med personer som är äldre eller yngre. När jag umgås med personer i min egen ålder så försöker jag passa in hela tiden vilket som sagt bara är merjobb och inte speciellt givande för någon.

    Jag tänker ibland på hur rikt mitt sociala liv är när det är så stor variation på personerna, och jag är glad att jag inte är direkt bunden av vilka sociala regler jag ”borde” följa – då hade jag inte träffat hälften av dessa finingar:)

    1. Vad roligt att det fungerade så bra mellan dig och den äldre mannen! 🙂 Träffas ni fortfarande? Var din granne orolig p.g.a. att du skulle träffa en man som var mycket äldre eller p.g.a. att han bodde i skogen? Att man oroar sig för att någon ska åka hem till en person denne knappt känner och som dessutom bor långt ute i skogen kan jag absolut förstå, men många människor verkar även bli bekymrade över det faktum att personen i fråga är mycket äldre och det har jag svårt att förstå. Många verkar oroa sig för att de som träffar människor som är mycket yngre skulle vara skumma/utnyttja folk, och ja, visst finns det folk som har onda avsikter, men de onda avsikterna sitter ju inte i åldern utan i personen. Själv är jag alltid försiktig (genom att t.ex. hålla mig till offentliga platser) när jag träffar en ny människa, just för att det finns så många skummisar, men jag är inte mer försiktig om personen råkar vara yngre eller äldre.

      Åh, jag kan tänka mig att grannbarnen älskar att hälsa på hos dig! 🙂 Som barn hade jag garanterat varit överlycklig om jag haft en granne med en massa djur som jag fått klappa! 🙂

      Jag känner igen det där med att det är lättare att umgås med personer som inte är i ens egen ålder. När jag var riktigt liten hade jag lättare för att umgås med vuxna än med andra barn, och när jag var i tonåren identifierade jag mig med personer som var minst ett par år äldre. Nuförtiden kan jag umgås med både yngre, jämngamla och äldre, allt beror på hur personen i fråga är.

      Jag är också glad att jag inte känner mig bunden till de normer som talar om vilka människor jag borde umgås med och inte. Mitt liv hade garanterat varit mycket tråkigare då!

      1. Jag tror att min granne var orolig av båda dom anledningarna, att han bodde i skogen och att han var/är äldre.
        Ja, vi är vänner nu! Vi träffas ibland, tyvärr väldigt sällan men det är nog för att mina intressen har svängt av från hans huvudintresse så även om jag tycker om honom som min vän så känner jag inte att jag har lika stort intresse av att vara där längre.

        Det är nog väldigt bra att vara så försiktig som du är, jag borde också vara mer försiktig!

        Angående grannar med djur – så när du uttrycker det så så instämmer jag, jag hade också varit överlycklig om jag som barn hade haft en granne med djur som jag fått klappa! 😀 😀 Vad glad jag blev nu!

        1. Vad roligt att ni fortfarande har kontakt, även om ni inte längre har lika mycket gemensamt. Om man tycker att gemensamma intressen är viktigt så förstår jag att det inte blir detsamma att träffas om ens intressen börjar gå åt olika håll.

          Vad bra att du blev glad! 🙂 Jag är säker på att grannbarnen tycker att det är underbart att ha dig som granne. 🙂 Själv bor jag i ett hyreshusområde i en Stockholmsförort och kan därför inte ha hur många djur som helst, men när jag är ute med min katt kommer det ofta fram barn som vill klappa och klia. Det finns många barn som tycker om att umgås med djur men som inte har möjlighet att ha egna, och som inte träffar djur särskilt ofta heller. Om jag då kan göra dessa barn glada så gör jag gärna det – och katten älskar uppmärksamhet. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *