Asperger och kärlek

De flesta av oss med Aspergers syndrom attraheras av, förälskar oss i och ger våra hjärtan till andra människor precis som de flesta andra. Vi kan sväva på moln av att vara nära dem vi älskar, vi kan få våra hjärtan krossade och vi kan gråta oss till sömns när kärleken gör ont. En del av oss är frivilligt singlar, andra är det ofrivilligt. En del av oss trivs bäst i tvåsamhet, andra har flera partners. En del av oss är särbo, andra är sambo, gifta eller kanske nyskilda. En del av oss är bisexuella, andra är homosexuella, heterosexuella, transsexuella, asexuella eller queer. En del av oss älskar någon med Aspergers syndrom, andra älskar någon utan. Aspergers syndrom innebär – tvärtemot vad myten säger – inte att man har en nedsatt förmåga att känna kärlek.

Däremot kan det – men måste inte – vara svårt att t.ex. visa sin kärlek och/eller att hitta en partner, något som kan bero på många olika saker. Kanske har man svårt att använda sig av kroppsspråk, ansiktsuttryck eller andra icke-verbala signaler för att visa att man är intresserad av en person. Kanske är man, när man väl lever i en relation, osäker på hur ens partner tycker och känner i olika situationer om hen inte uttryckligen säger det, något som kan misstolkas som att man inte bryr sig. Det kan också vara så att man har svårt att tolka andra människors icke-verbala signaler och att man därför missar när någon flirtar med en. Detta kan i sin tur leda till att den andra personen tror att man inte är intresserad, även om man är det.

Jag är en av dem som har svårt att finna en livskamrat. En del av förklaringen är förmodligen att jag är en kvinna som tycker om andra kvinnor, och till min stora förtret så är majoriteten av alla människor heterosexuella. Dessutom gör mina syntolkningssvårigheter att jag tycker att människors ansikten ser likadana ut hela tiden och att jag inte ser något sammanhang i gester. Det är bara hos personer som har en relativt långsam och tydlig ansiktsmimik som jag kan se ansiktsuttrycken, och dessa människor är inte jättemånga. Hos majoriteten kan jag inte se om de är glada, arga, ledsna eller förälskade, så förmodligen händer det att människor flirtar med mig utan att jag har en aning om det.

Det är också så att jag, liksom många andra med Aspergers syndrom, är väldigt brokig. Jag får ofta höra att jag ser mycket yngre ut än mina 28 år, men jag känner mig inte yngre. Jag har ett barns motoriska utveckling och förmåga att förstå hur olika praktiska uppgifter ska utföras, jag har en vuxen kvinnas intellektuella och känslomässiga mognad, jag har en gammal dams ork och stapplande gång när det är halt om vintern. Detta förvirrar en del människor, som säger att de inte ”får ihop” mig. Att de inte får ihop mig förstår jag, för jag går inte ihop, och det måste den som vill dela sitt liv med mig tycka om, eller åtminstone stå ut med. Annars kommer vårt förhållande inte att fungera.

Sedan är det också så att många – men såklart inte alla – söker en partner som har en liknande livssituation. Kaka söker oftast bara maka, medan jag söker både maka och omaka. Livssituationen spelar helt enkelt ingen roll. Det tycks den dock göra för väldigt många andra, och det gör att det blir svårare för mig. Min livssituation är ju inte jättevanlig. Jag hoppas – och tror – ändå att det någonstans finns en kvinna som vill vila sina ögon på en ungdom, prata med en vuxen kvinna, hjälpa ett barn att skära kaka och låta den gamla damen vila efter att hon torkat disken!  🙂 

Kommentarer till “Asperger och kärlek

  1. Jag hoppas att du hittar den rätta tjejen i framtiden! Själv har jag jättesvårt att hitta en kille som passar mig. Det har aldrig varit några problem för mig att hitta killar som vill byta nummer med mig och gå på dejt, men däremot är det supersvårt för mig att hitta någon som faktiskt vill ha ett förhållande med någon som avviker från normen på det sättet som jag gör.

    Jag tror faktiskt ärligt talat att jag kommer att leva singel för resten av livet och är inställd på det, men sen vet man ju aldrig hur det blir. Vem vet, kanske träffar jag ändå den rätte någon dag! 😉 Men jag försöker tänka realistiskt och inte ha för höga förhoppningar, men som sagt vet man aldrig 🙂

    1. Vad tråkigt att du också har svårt att hitta en partner. 🙁 Min erfarenhet är också den att få personer verkar vilja ha ett förhållande med någon som avviker så mycket från normen. I mitt fall verkar det framför allt vara den väldiga ojämnheten som folk inte blir riktigt kloka på. Eftersom många tycker att jag ser ut att vara mycket yngre än vad jag är så förväntar de sig ofta att mitt inre ska stämma överens med mitt yttre på så sätt att jag faktiskt är lika ungdomlig som jag ser ut, och det är jag inte. Andra uppskattar istället den 28-åriga kvinnan i mig, men tycker att det lilla barnet och den gamla tanten är jättejobbiga. De vill då att jag ska kunna sådant som 28-åringar enligt normen ska kunna och orka vara lika aktiv som 28-åringar enligt normen ska orka, men det går ju inte.

      Om du inte vill leva som singel resten av livet (för det kan man ju också vilja) så hoppas jag att du slipper det, att du kommer att träffa någon som älskar dig för den du är! Jag har också tänkt tanken att jag kanske kommer att vara singel resten av livet, men den tanken känns som en riktig mardröm för mig, så därför väljer jag att tro att jag kommer att träffa den rätta så småningom.

  2. Om dina syntolkningssvårigheter hade varit större så hade du kanske inte sett skillnad på en man och en kvinna och då hade urvalet varit större än nu. Vad lär vi oss av det här. Vad lär vi oss av det här? Jo att en funktionsnedsättning är en funktionsnedsättning i relation till omgivningen. Syntolkningssvårigheter kan vara en enorm fördel om syntolkningssvårigheterna är tillräckligt stora och i rätt sammanhang.

    1. Haha, du är rolig du! 😛 Jag har alltid tänkt att det måste vara en väldigt fördel att vara bisexuell och kunna spela på båda planhalvor. 🙂

      Jag tycker att min funktionsnedsättning är en funktionsnedsättning även när omgivningen inte är involverad, men däremot kan det faktum att de flesta andra människor inte fungerar likadant göra att jag ibland upplever min funktionsnedsättning – eller snarare funktionsHINDER – som större. I andra fall är det även tvärtom, att jag upplever att mitt funktionshinder försvinner när jag får hjälp av omgivningen. Ett sådant exempel är när jag ska cykla (vilket jag i och för sig väldigt sällan gör). Om jag cyklar ensam så cyklar jag aldrig där det är mycket trafik, just eftersom jag har svårt att bedöma avstånd och att se var jag kan cykla och inte. Om jag däremot cyklar tillsammans med någon så kan den personen cykla först och ”leda” mig genom trafiken. Även om jag ändå tycker att det är lite läskigt att cykla med bilar runt omkring så blir mitt funktionshinder ändå mindre än om jag skulle cykla ensam genom trafiken.

    1. Ah, jag visste att det skulle gå på något sätt, men vad bra att det åtminstone blev lite svårare. 🙂

  3. Intressant artikel verkligen om kärlek och asperger.
    Hoppas du hittar dig en partner som förstår dig och som det går bra att leva med som även förstår din problematik. Har du alltid gillat tjejer?

    I mitt fall har jag inte haft det så svårt att träffa killar. Många har varit intresserade men sen har det varit annat som inte funkat ändå eller som varit jobbigt.

    Min nuvarande relation funkar bra. Min man är förstående, generös och snäll. Viktiga egenskaper enligt mig. Han betalar nästan alla utgifter nu när jag pluggar vilket är fantastiskt generöst av honom.. (jag har ont om pengar nu under studierna.) i gengäld försöker jag att göra det mesta av oss hemma vilket tar mycket energi för mig när jag samtidigt ofta slutar kl 18 på kvällen i skolan och börjar kl 9 och även ska hinna plugga till prov… jag blir så trött och orkar inte alltid göra så mycket hemma tyvärr fast att jag egentligen känner att jag borde städa mycket mer hemma, diska oftare, tvätta kläder oftade. damma m.m…. men som det är nu så orkar jag knappt gå till skolan, plugga, gå hem, plugga, äta färdiglagad mat , duscha och sedan sova. Vet inte hur jag annars skulle orka mer än detta men det ger mig skuldkänslor att jag inte orkar ge mer i relationen och inte orkar göra saker med min älskling på vardagar. men energin räcker inte till… önskar att den gjorde det.

    Min energi räcker KNAPPT till att ha skola till 18 på kvällar, sedan ha prov som man måste plugga till sent på kvällen och att orka göra alla skolgrejer. Jag vet inte hur jag ska få energin att räcka till.. att klara skolan är ju oerhört viktig.

    1. Varför är du inte sjukpensionerad på deltid? Nu är väl det svårt att få gå ihop med att studera deltid pga Försäkringskassans regler men i framtiden kan det vara en lösning för att du ska ha mer ork till relationen.

    2. Vad roligt att du fann inlägget intressant! 🙂

      Jo, jag har gillat tjejer ända sedan jag upptäckte vad kärlek var, vilket var rätt tidigt. Att dejta killar har aldrig funnits för kartan för mig, det har liksom alltid varit så självklart att det är tjejer det ska vara. Jag hoppas också att jag kommer att hitta en tjej som vill leva med mig precis som jag är .

      Härligt att höra att din nuvarande relation fungerar bra! 🙂 Jag förstår att du känner att du vill göra det mesta hemma för att ställa upp tillbaka, men det är verkligen inte konstigt att du blir trött av att både vara i skolan, plugga hemma och sköta nästan allt hushållsarbete. Jag är kanske inte rätt person att uttala mig här (jag är expert på att få skuldkänslor själv) men jag tycker inte alls att du behöver få skuldkänslor över att du inte orkar göra saker med din man på vardagar. Man kan inte orka allt, även om man hemskt gärna vill.

      Jag förstår att du behöver ha all din energi till sådant som rör skolan. Om man inte har obegränsat med energi så får man helt enkelt prioritera. Kanske kan ni ändå dela lite mer på hushållssysslorna hemma? Din man ställer upp jättemycket för dig nu, men du kanske kan ställa upp lika mycket för honom vid ett senare tillfälle? Jag tycker i alla fall att du är superstark som fixar skolan trots att din energi knappt räcker till! Se till att lyssna på din kropp bara, så att du inte går in i väggen.

  4. Eftersom att jag går utbildningen på 100% tror jag inte att jag samtidigt kan va sjukpensionär på deltid? det är dessutom en privatskola. annars hade det varit en bra ide säkert.

    Får se hur det blir när utbildningen är klar. Jag kommer inte orka jobba heltid en längre period känner jag. Jag orkar pressa mig ett tag men inte i längden. Min utbildning nu är bara ett år så jag har bitit ihop och kört på trotts att jag är jättestressad men tänker att det snart är över. 🙂

    1. Det är möjligt att du har rätt. Jag minns inte detaljerna men jag vet att vi har diskuterat studier och sjukersättning förut antingen här eller på Paula Tillis blogg.

  5. Jag hoppas också att du hittar någon som matchar dig på det sätt du önskar. Jag är lite där i det läget när jag tänker att jag nog får förbi själv, men att det inte behöver vara något förfärligt. Ensamt emellanåt, garanterat. Men kanske drägligt ändå. Och jag försöker att tänka att kommer det så kommer det. Men det måste inte vara nu. (Även om det rent tidsmässigt verkligen borde vara på tiden). Jag antar att en behöver vara en god vän med sig själv om det ska fungera att ha en kärleksrelation med någon annan. Och kanske någon slags hyfsat stabil grund att stå på. Där är jag inte riktigt än. Men kanske någon gång. Kram!

    1. Åh, precis de tankarna har jag också tänkt. De kommer i perioder då jag känner att singellivet är outhärdligt, perioder då jag längtar så mycket efter kärlek och närhet att jag känner att jag håller på att bli tokig. Jag försöker dock ändå att våga tro att den rätta kvinnan finns där ute någonstans och att våra vägar kommer att korsas en vacker dag. Det måste helt enkelt bara vara så.

      Jag hoppas och tror att du också kommer att hitta den rätta. Jag vill verkligen tro att det finns någon för alla, att alla människor kan hitta sin själsfrände.

      För mig är det lite tvärtom, att jag har svårt att tycka om mig själv om jag inte får bekräftelse på att andra människor tycker om mig. Det har t.ex. hänt att jag tyckt illa om mig själv för att sedan bli vän med mig själv, men sedan har det gått långa perioder då jag fått (åtminstone i mina ögon) för lite bekräftelse från andra, varpå jag börjat tycka illa om mig själv igen, börjat fundera på om andra kanske inte tycker att jag duger o.s.v. Jag tycker bäst om mig själv när andra visar att jag faktiskt är okej, även om jag vet att jag borde tycka om mig själv ändå. Man duger ju trots allt som man är, oavsett vad andra tycker (eller kanske snarare säger).

      Kram!

  6. Intressant inlägg. Har själv haft jättesvårt led kärleken. Hade en relation för tio år sedan som gick totalt åt skogen och resulterade i att jag många år senare diagnostiserades med ptsd (posttraumatiskt stressyndrom). Hade svårt med kärleken redan och den situationen jag upplevde då gjorde inte saken bättre. Försökte med en ny relation för åtta år sedan men kände inte den tillit man bör känna i ett förhållande och hade svårt att läsa av min killes känslor. Var ju då helt ovetande om att jag hade asperger.

    I våras när jag nyligt fått min diagnos fick jag upp ögonen för en kille. Eller ja han fick upp ögonen för mig egentligen. Han hade fullt sjå att få mig då jag hade svårigheter att tolka hans signaler och förstå att han var kär i mig. Men genom samtal och öppenhet har det nu blivit vi vilket känns fantastiskt.

    Jag är övertygad om att det finns någon kvinna där ute som väntar på dig också

    1. Tack så mycket! 🙂

      Vad tråkigt att du också har haft svårt att hitta kärleken, men desto härligare att höra att du har hittat den nu! 😀 Jag förstår att det känns fantastiskt och jag är glad för din skull! 🙂

      Tack, jag hoppas också att det finns en kvinna därute som väntar på just mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *